…
Nu har jag läst igenom förklaringen till svensk bangolfs handikappsystem, på:
HCP-online
..och jag förstår väl det mesta av det, men inte allt. Det är ett rätt komplicerat system Onödigt komplicerat skulle jag vilja påstå. Att något är svårbegripligt och komplicerat betyder inte nödvändigtvis att det är bra, även om avsikten var bra.
Till en början, innan man skapar något sådant, bör man väl fråga sig själva vad som är syftet och målet med systemet och förändringarna. Och i det lite större perspektivet, vad är målet för bangolfen som sport ?
Utvecklingen för sporten bangolf, under senaste 10-15 åren, kan knappast betecknas som växande, vare sig i antal klubbar eller antal licensierade spelare. Norrland i synnerhet har drabbats av klubb-döden. Nu är jag för ung för att veta hur många klubbar det fanns på 60/70-talet. Men under min tid som spelare har Övik tappat 1 klubb, och har bara enligt hörsägen 6-7 spelare på klubbtävlingar. Jag vet att det var 100-tals medlemmar tidigare i Ö-vik. Mellansel la ner för många år sedan. Östersund har längre ingen klubb. Sundsvall har fortfarande 2 klubbar, men sinande även där. Umeå knakar sönder i fogarna och spelare flyttar till höger och vänster. Sollefteå, den klubb jag varit verksam i under 30 år, har några få kämpande medlemmar kvar, men knappt några spelare. Det är nästan bara stolthet över den anläggning, samt nostalgi som håller klubben och banorna vid liv. Någon spelverksamhet finns knappt att tala om, i alla fall inte på licensierad tävlingsnivå. Ideellt arbete är i Sverige idag nästintill ett svärord.
”har jag närt en kommunist vid min barm” (Från Karl-Bertil Jonssons Julafton)
Vi har säkert 30 pensionärer, var av EN hjälper till rätt mycket i klubben, men övriga gör inte ett handtag. Vi har en ungdomssektion som helt säkert var ett välmenat initiativ, men där ungdomarna som tränar med ungdomstränare utifrån, inte har nån klubbidentitet, klubbkänsla, är inte ens med på klubbtävlingar. Istället är det ungdomstränare och ungdomar från andra klubbar som socialiseras med. Och föräldrarna till de få nya ungdomarna lyser verkligen med sin frånvaro. (som i så många föreningar nu för tiden). Det råder lite olika meningar inom klubben till orsakerna till minskat spel-engagemang. Nå’n tycker att det satsades för mycket tid på anläggning, och för lite på spel. Nå’n erkänner att han helt enkelt inte tycker det är kul att spela, andra menar att det är tidsbrist.
Själv menar jag att tid TAR man sig, för det man tycker om. Jag tror inte folk egentligen har mindre tid nu än för 30 år sedan. Det var 24 timmar på dygnet då också. Men generellt har nog folk blivit lite bekväma. Lämnar ungar på fritidssysselsättning utan att själva engagera sig i föreningen. Och för Sollefteås del, är min uppfattning att spelintresset försämrades när seriespelslaget lades ner pga för få intressenter/spelare. Det dödade konkurrensen som är så viktig för sportslig utveckling.
Så, nu står vi där vi står, inom Sollefteå Bangolfklubb, som inte tål att 2 av 4 kvarvarande eldsjälar skulle sluta, då försvinner även Sollefteå från bangolfkartan, och med det en av Sveriges finaste och mest välskötta filtanläggningar. Men även för bangolfen i stort, måste det som KAN göras, verkligen göras.
Och en av de sakerna menar jag är, att se till att alla spelare känner att de spelar mot motståndare som de spelar någorlunda jämnt med. Och då duger inte dagens handikappsystem, och klassindelning.
Helt enkelt, tycker jag man borde ha med koefficienter som antal segrar per säsong, och antal tävlingar/år utan seger eller prisplats, så det blir ett mindre trögt system. Även en hemmaspels-koefficient, när man räknar ut handikapp. Kort, om du vunnit, kommit tvåa och trea, ska du tillfälligt flyttas upp i bättre klass. Och om du inte vunnit nåt eller tagit pris på ett el två år, ska du flyttas ned !
efter:
