…
Att som nu ha färre och mindre ”måsten”/ ”krav” att säga ifrån, är naturligtvis en fördel. Men lik förb….t är det oerhört tufft att delvis slungas tillbaka i stresskänslighet och suckig tillvaro. Där man blir lite ”rörelsehindrad” på så sätt att det är färre saker jag kan göra utan att det blir jobbigt, färre program att titta på, på TV etc etc.
Och kampen för att laga mat, diska, borsta tänder, hålla städat, är plötsligt på några dagar mer karaktärskrävande. Ev födelsedagsfirande, med besök o dylikt är inte aktuellt som det känns nu. Och det i sig är ju inte så kul.
Och jag känner mig ledsen, det känns ensamt, argt, uppgivet emellanåt.
Men det är som att köra i diket med bilen och klara sig bra, eller falla av hästen med samma positiva utgång…. man måste nog snarast möjligt uppå hästen igen.
Men det kan bli fel om andra kräver det. Men nu blir det ”skritt” ett tag. Från andra känns det mest som jag vill ha Tid, förståelse, vänskap och kärlek.
Jag får be änglar om hjälp än en gång, jag gör så gott jag kan.
Suck