…
Jag har just dragit ner persiennerna,
och sagt godnatt till min paradisliknande vy.
Jag kan se paradiset vi lever i, alla kan inte se.
Jag är glad över mitt nyslipade, och nylackade,
egenhändigt tillverkade köksbord, som jag knappt använder.
Jag äter oftast vid Datorn/TVn…
men det är vackert, det är mitt, och jag har gjort det.
Jag är glad över solen som skiner över Sollefteå,
och regnet som faller och ger oss liv. Jag är glad över
att jag visar mig själv mer respekt sedan flera månader,
gradvis mer och mer. Jag är glad över ny bär-frys, över ren diskbänk.
Nya vattenblandare i badrummet.
Just nu, medan jag skriver, spelas slumpmässigt, ”Härligt”
med Perikles, och det snörper lite i hjärtat av saknad av dansen.
Jag är inte där än, jag längtar tillbaka.
Mörka sommarkvällar och dansglädjen
efter att ha bränt ut den sista kilojoulen energi
ur min dansande kropp.
Jag saknar kärleken, den kärleken som fanns i mitt bröst,
den vänskapliga kärleken, den tillitsfulla kärleken.
Kärleken från ett barns uppriktiga skratt. Att känna kärleken
från vänner som bryr sig om mig.
Världen förändrades inte över en natt.
Mina vänner försvann inte, den kärleken försvann inte.
Jag brast bara inuti.
Men något brast i mitt hjärta, och behöver tid att läka.
Jag hoppas att den sortens kärlek fortfarande finns kvar där,
den dagen när mitt hjärta börjar läka, och tilliten växer.
Jag hoppas att dansen fortfarande finns där,
dansmobilen, dansgudinnor, Lejon och Lejoninnor
(Lejonsson) Att dansa är att leva, men utan att hjärtat ler
blir dansen statisk och teknisk, det ska bara vara ren lycka.