Månad: juni 2016

…
Livet pågår, passerar och kommer.
Vi flyttade från Kramfors i slutet av 60-talet, till det nybyggda Stockholmsförorten Visättra. Samtidigt, märkligt nog, uppe i Ådalen, Sollefteå byggdes husen på Djupövägen, som senare skulle bli mitt hem, mitt geografiska hem. Mitt hjärtas hem letar jag ännu.

I Visättra fanns gårdskrig, med stenkastning. Där var jag barn i 9 år, eller skulle rättare sagt fått vara barn. Gul-vita, röda tegel, och grå betongklossar, 3-våningshus,
Jag levde där, eller rättare sagt överlevde där. Fast barn, även jag, har likt hundar en förmåga att leva i nuet, trots mörka omständigheter. Jag lekte jag oxå, som andra förortsbarn. Spelade landhockey, åkte miniskidor sena mörka vinterkvällar, ofta i min ensamhet, i en fantasivärld. Hemma drack mor vin, och pratade då och då om att ta livet av sig. Min far bodde en kilometer ifrån mig/oss. Han drack öl om kvällarna, blev sentimental, och ibland redlös. Jag har tagit hand om min far i fyllan ett antal gånger, och jag har burit det obönhörliga ansvaret över min mors liv och vilja att leva. Min farmor bodde mitt emellan, där kunde man få mat ibland. Men även där florerade sprit och redlöshet. Farbror K, oxå Visättrabo var gift med G, som var ännu längre ner i spritens träsk, och där hamnade även min farbror K.

Mamma träffade en ny man, jag minns mest bråk mellan dem, och två skilsmässor. Jag kunde vara arg på honom ibland. Barn brukar ibland skydda sina föräldrar, än hur dumma de är, ta dem i försvar, än hur illa de gör sina barn. I vuxen ålder, har jag insett, att de år han var med oss, vilade min mors depressiva, aggressiva, hotfulla manipulativa beteende på hans vuxna axlar, han fick ta bördan, och jag avlastades lite då. Men när skilsmässan kom, andra gången. Då landade allt på en nybliven tonåring, med en manipulativ, sjuklig mor, och en halvbror att ansvara för. Jag gjorde ju det, men jag orkade egentligen inte med det. min vilja mitt väsen, raderades nästan ut

På sommarlov och vinterlov, fick jag och min storebror åka upp till mormor o morfar i Kramfors. Det var både en befrielse och semester från helvetet i förorten. Morfar var en trygg gestalt, med tålamod och mysiga finurliga gubbögon, och varsam hantering av oss små. Mormor lagade god mat, det fanns ingen alkohol hos mormor o morfar. Men mormor var min mors mamma, och det märktes ofta i manipulering och att hon ofta spelade ut människor mot varann. Tex mig och min bror. Och där i Kramfors, skedde ett av de övergrepp mot mig som barn, som kom att göra mig så trasslig inombords. De andra skedde nere i Stockholmsförort, upprepande.

På så vis föddes mitt beteende att alltid ta hand om alla andra, utom mig själv. Ingen tog hand om Tomas då, och jag lärde mig aldrig ta hand om mig själv, försvara mig själv. Ingen försvarade ju mig, ingen såg mig då… så hur skulle jag kunna lärt mig.

Livet pågår, passerar och kommer. Alla svek, alla lögner, alla övergrepp, från barndomen, lämnar inte en harmonisk, lycklig man efter sig. Men imorgon är en ny dag, och jag fortsätter leva så gott jag kan. Kanske få jag så småningom återuppleva lyckan igen… jag kan i alla fall hoppas och längta..
Jag lever ju trots allt ännu.

…
Det är ingen enkel väg upp,
till ett roligare mer harmoniskt liv.
Ibland, som nyss, gör jag mig illa,
och tappar riktningen och tron.

Jag känner inte igen mina känslor,
jag känner framför allt inte igen ilskan,
som nästan tangerar till hat, när jag hamnar
i stationer jag känner mig överkörd eller maktlös.

Några av mina vänner,
tycks se samma Tomas som förut,
men själv känner jag inte igen mig utifrån den
jag kände mig som i fjol sommar.
Och några ”vänner” har tystnat.

…
Dimman är tät och ogenomtränglig,
för det kärleksfulla ögat.
Men alldeles utanför väntar livet,
alldeles utanför väntar kärleken.
Ibland tränger en stråle in i dimman,
för någon minut.

Det är omöjligt, tänker jag.
Vem skulle kunna älska mig ? tänker jag.
Jag vågar knappt drömma drömmen längre,
Men hur ska jag kunna sluta drömma ?

Dansen var mina drömmar
Dansen var min glädje, mitt hopp.
Man kan inte dansa utan bultande hjärta,’
inte dansa utan tro på kärleken.

Mitt hjärta är verkligen i tusen bitar
Men jag vill ändå känna mig älskad.
Mina tankar är som ett tilltrasslat garnnystan
Men jag vill ändå vara efterlängtad.

Min lilla pojke i mig känner
att om han gick ifrån alla,
skulle ingen sakna honom,
Alla vill vara älskade,
åtminstone lite,,…
åtminstone för en stund.

ge mig hopp, osynliga ängel,’
ge mig tro, ge mig kärlek,
för jag vill leva.

…
Varje gång något når in till mitt hjärta,
det ensamma, frusna, övergivna hjärtat,
så väcks ett hopp som får mig att gråta levande varma tårar.

Denna gång en familj, där pappan fått cancer,
och som det verkade inte kommer överleva den.
Det bodde i ett ruckel, och det var mycket som var svart.
I ”Husakuten” hjälps lokala bekanta åt att bygga, renovera huset.
De 3 flickorna får egna rum.
Den yngsta kan inte sluta skratta och le
när hon hoppar i sin säng i sitt rosa rum.

Men den äldsta flickan, när hon fick se sitt rum,
som egentligen inte var så överdådigt och extremt som i amerikanska ”Extreme home makeover”, utan ett alldeles vanligt flickrum, med västerländska mått mätt.
Hon satte sig på sin nya säng, och började gråta glädjetårar… en så ung liten tjej, gråter glädjetårar i över ett standardrum….. och är så tacksam.

Varje gång något når in till mitt hjärta,
det ensamma, frusna, övergivna hjärtat,
så väcks ett hopp som får mig att gråta levande varma tårar.

…
Tänk att människor måste racka ner på varann hela tiden.
Att skämta är en sak, och om det är småelakt, vilket även jag kan åstadkomma. Då kan man väl lugna sig efter ETT elakt skämt om en och samma person?
Ja det var jag som var utsatt denna gången, och normalt sett hade jag inte brytt mig eftersom det var elakheter som inte hade nån grund i varken verkligheten eller i mina egna komplex. Jag blev mer förbannad och irriterad över sättet. Det var bla min kropp hen gick på och gjorde ner. Och det absolut inget fel på min kropp,. så det har hen inget för. Men det kom dessutom från en fullständigt otränad person, med nedbruten kropp, tunnhårig utan tvättning eller kamning, med oproportionerligt stora fötter i förhållande till spinkiga ben. Och jag har dessutom en tid berömt hen för klädstil och look… ibland funderar jag om det är att bjuda in till elakheter om man är snäll ?
Det är nämligen inte första gången snällhet ger den effekten i livet

Ett skämt, jag skrattade överseende, 2,3,4 oxå … men 5:e gången påminde jag hen om att denne bara för nån dag sedan gnall över en människa som gjorde sig lustig på hens bekostnad. Nu blir det mindre doser av hen ett tag.

…
I tider då allt fler politiska partier vandrar höger ut, och nu även närmar sig Sverigedemokraterna i sin syn på invandring och sin människosyn, så står vänsterpartiet enligt mig, fast i sina mänskliga värderingar, både i sin inrikespolitiska migrationspolitik och utrikespolitiska politik.

Även om nu vänsterpartiet enligt min mening är det enda kvarvarande riksdagspartiet med en sund syn på det överstatliga EU, migrationspolitik, fördelningspolitik och ren humanism, så finns det faktiskt aningen av gradskillnader kvar mellan Socialdemokratin, Moderaterna och Sverigedemokraterna kring migration och fördelning.

Att moderaterna har gjort en helomsvängning i migrationspolitiken beror i första hand på antalet missnöjda moderatväljare som vandrade över till SD. Dvs långt ifrån Reinfeldts ”öppna-era-hjärtan-retorik”. Nu pratar Batra om ”svenska värderingar” i samma tonläge som SD. Hårdare straff, har alltid varit en moderat ”lösning” på problematik som i själva verket skapats av deras ekonomiskt och socialt segregerande politik, med ökade klyftor. Det är ett rent hån när Batra pratar om utanförskap som om hon vore frälsaren för de utslagna som hennes parti varit med om att slå ut.

Vad SD står för behövs snart inte pratas om, inget parti har i modern tid fått så mycket medialt utrymme som dessa bakåtsträvare. Det enda som håller SD uppe är egentligen att de har en ledare som är ett medialt och retoriskt geni, samtidigt som många andra partiers ledare framstår som småungar som bråkar på rasten i 5e-klass. Detta gör att ett parti med så sjuka idéer som SD tillåts växa.

Och vad gäller Socialdemokratins vändning i gränskontroll och flyktingmottagning, så är den INTE baserad på vad en stor del av Sverigedemokratiska väljare baserar sitt invandringsstopp… dvs fördomar och nidbreskrivningar om hur ”invandrare är”
… utan på ren kapacitet i mottagningen, samt en mer sund fördelning i EU och världen av flyktingmottagandet. Dock är ju S i allra största grad medskyldiga om inte till och med drivande till vårt medlemskap i det oerhört centralstyrda, odemokratiska överstaten EU. Och den organisationen visar nu att det är omöjligt att tvinga länder att föra en politik de inte vill föra, oavsett hur egoistiska och nationalistiska vi tycker de är.

…
Dryga 20 grader i skuggan, lite lätta brisar, och prålande grönska.
Apel och körsbär står i blom, häggen är utblommad och ersätts av syren.
Det är vackert att promenera omkring i Ådalens pärla Sollefteå. Svea rikes fana fladdrar i skyn, till ett stillsamt, modest nationaldagsfirande, näst intill Ångermanälvens stilla flöde. Och medan jag nu skriver, strömmar ”Mitt sommarlov” med Anita Hegerland, ut i högtalarna.

Som den mångkulturellt bejakande vänsterpartist jag är, valde jag att ta på mig en Sverigetröja, dagen till ära. Det är ju ändå nationaldagen. Det absolut finaste med vår nationaldag tycker jag ändå är välkomnade av nya medborgare, som tradition.
Att se kvinnor från Somalia eller Etiopien med slöja, vifta med svenska flaggan gör mig glad. Då det för oss samman under den fana som segregerande, nationalistiska krafter försökt stjäla av oss. Jag önskar dock att fler av oss mångkulturellt bejakande, men framförallt, nysvenskarna själva skulle bära Sverigetröjor, så att cyklopiskt tänkande främlingsfientliga blev tvungna att välja den flagga som de egentligen står för. För inte skulle rasister och främlingsfientliga vilja bära samma tröja som invandrare och vänsterpartister? Och skulle de vilja det, ja då skulle vi ju alla förenas under en fana. Win Win situation typ.

En kulglass på lilla cafét, fick avrunda stadsturen idag.
Nu kvittrar fåglar utanför mitt fönster.

”Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är”

…
Jag tror på änglar,
ibland ser jag dem inte,
men de följer mig ändå, skyddar mig
tröstar mig när det blir outhärdligt.

Många stunder är ännu mycket ensamma,
mycket avstängda, existerande, men inte så levande.
Jag kliver ändå upp på morgonen och bäddar sängen.
Jag äter min frukost för att ge mig näring.
Jag duschar och rakar mig, borstar tänder.
Jag gör detta för att jag är värd den omvårdnaden.
Fast jag länge inte trodde det….

Det är så svårt att sakna någon man inte haft,
Det är svårt att föreställa sig att vara älskad,
när man aldrig känt det. Men jag tror på änglar,
jag tror de ska skydda mig, trösta mig,
tills jag är mogen att ta emot en väns uppriktiga kärlek.

Håll om mig,…. håll om mig

…
Trots att jag tror iden om värdlandsavtalet är galen och för oss närmare krig, dvs ett steg närmare militärpakten NATO, som stöds av S, SD, M, L, C, KD, MP… trots detta så kan jag inte hålla med FI i frågan, när de hävdar sig vara ensamma som ”fredsparti”. Det är naturligtvis ett försök att ensamt profilera sig i fredsfrågan, trots att Vänsterpartiet oxzå är emot värdlandsavtalet. Men FI vill rusta ned ytterligare på försvaret. Ett försvar som inte är värt namnet snart.

Jag ställer mig bakom Vs förslag att inte gå med i NATO, där Skandinavien i ett tänkbart krig då enbart blir krigsskådeplatsen. V vill stärka det svenska försvaret.
Och trots att jag helst skulle vilja att det gick att krama Putin så han blir snäll, så är jag rätt övertygad om att han inte låter sig kramas.

Alla länder har ett försvar… sitt eget, eller nån annans !

…
Så länge det finns liv….

Ibland…. för vissa av oss, när det blir för mycket att hantera,
När det gör alldeles för ont, så ont att det är outhärdligt på riktigt.
Då slutar vi leva, vi slutar känna… men vi fortsätter att existera.
Vi överlever i kropp och även själ, även om det inte känns så,
och den senare stängs av, i det närmaste helt,
för att överleva, för att kunna väckas till liv igen, och leva.

Mamma och pappa har lämnat mig…. igen. De är döda nu.
Denna gång kan inte ens hoppet lura en övergiven son.
Allt jag har nu är mig själv….

Jag kan aldrig få det jag som barn hade rätt till.
Och jag kommer alltid sörja detta, även om jag lär mig leva med det.
Och det är okej för mig, att sörja. Men inte lätt.

Svårast är ändå att bli en känslomässigt fungerande man och människa.
Det är inte utifrån att jag tycker synd om mig jag skriver så, och vill absolut inte att någon enda människa ska tycka synd om mig, visa ”sympati”.
Jag är inte ens ute efter empati, som är ett betydligt varmare ord än sympati.
Allt jag vill ha av någon enstaka vän, är hjälp att ta mitt parti, gå vid min sida då och då. Ta mig i försvar någon enstaka gång, istället för att förklara och försvara andras dåliga beteenden mot mig. Jag tror inte det är mycket begärt. Jag har en livstid empatiserat med så många, tagit så många i försvar, förklarat, haft överseende etc etc. Jag tycker inte att det är mycket begärt, att då och då bli tagen i försvar, tom om jag skulle ”gjort fel” i nån situation. För solen kan inte nå fram till en frostskadad själ, om den inte kommer utifrån.

Jag tänker på en fotbollsspelare i PSG,tror jag det var. Som uttryckte sig väldigt olämpligt, egentligen ej försvarbart om en annan människa. Och fick i princip hela fotbollsvärlden emot sig. Och ingen tyckte nog nåt annat nästan, det blev ett drev, välförtjänt eller överdrivet.

Men någon dag senare stod det att läsa i tidningen, att hans bror, tagit honom i försvar, trots det han sagt och gjort. Jag läste inte i detalj vad brodern sa.

För mig räckte det… att brodern tagit honom i försvar, när ingen annan ville. Det handlade inte om rätt och fel. Det handlade om att han STOD VID HANS SIDA. Jag blev oerhört rörd.

Vi överlever i kropp och även själ, även om det inte känns så,
och den senare stängs av, i det närmaste helt,
för att överleva, för att kunna väckas till liv igen, och leva.

Så länge jag är vid liv, tänker jag inte ge upp