…
Så länge det finns liv….
Ibland…. för vissa av oss, när det blir för mycket att hantera,
När det gör alldeles för ont, så ont att det är outhärdligt på riktigt.
Då slutar vi leva, vi slutar känna… men vi fortsätter att existera.
Vi överlever i kropp och även själ, även om det inte känns så,
och den senare stängs av, i det närmaste helt,
för att överleva, för att kunna väckas till liv igen, och leva.
Mamma och pappa har lämnat mig…. igen. De är döda nu.
Denna gång kan inte ens hoppet lura en övergiven son.
Allt jag har nu är mig själv….
Jag kan aldrig få det jag som barn hade rätt till.
Och jag kommer alltid sörja detta, även om jag lär mig leva med det.
Och det är okej för mig, att sörja. Men inte lätt.
Svårast är ändå att bli en känslomässigt fungerande man och människa.
Det är inte utifrån att jag tycker synd om mig jag skriver så, och vill absolut inte att någon enda människa ska tycka synd om mig, visa ”sympati”.
Jag är inte ens ute efter empati, som är ett betydligt varmare ord än sympati.
Allt jag vill ha av någon enstaka vän, är hjälp att ta mitt parti, gå vid min sida då och då. Ta mig i försvar någon enstaka gång, istället för att förklara och försvara andras dåliga beteenden mot mig. Jag tror inte det är mycket begärt. Jag har en livstid empatiserat med så många, tagit så många i försvar, förklarat, haft överseende etc etc. Jag tycker inte att det är mycket begärt, att då och då bli tagen i försvar, tom om jag skulle ”gjort fel” i nån situation. För solen kan inte nå fram till en frostskadad själ, om den inte kommer utifrån.
Jag tänker på en fotbollsspelare i PSG,tror jag det var. Som uttryckte sig väldigt olämpligt, egentligen ej försvarbart om en annan människa. Och fick i princip hela fotbollsvärlden emot sig. Och ingen tyckte nog nåt annat nästan, det blev ett drev, välförtjänt eller överdrivet.
Men någon dag senare stod det att läsa i tidningen, att hans bror, tagit honom i försvar, trots det han sagt och gjort. Jag läste inte i detalj vad brodern sa.
För mig räckte det… att brodern tagit honom i försvar, när ingen annan ville. Det handlade inte om rätt och fel. Det handlade om att han STOD VID HANS SIDA. Jag blev oerhört rörd.
Vi överlever i kropp och även själ, även om det inte känns så,
och den senare stängs av, i det närmaste helt,
för att överleva, för att kunna väckas till liv igen, och leva.
Så länge jag är vid liv, tänker jag inte ge upp