…
Det absolut svåraste i livet, är att inte bry sig om det man inte kan påverka.
Speciellt om det rör saker/människor som jag förut inte klarade av att försvara mig mot. Och som tidigare styrde och begränsade mitt liv.
Det känns som jag har skaffat mig många verktyg, i min verktygslåda för livet,
men att de ligger i en enda röra än så länge. Och då hittar man inte alltid rätt verktyg.
Jag har kommit en bra bit på väg att se hur jag ”gick sönder”. De erfarenheterna, den vetskapen är bra att ha. Och jag letar nu sätt att gå min egen väg, hitta nya vägar när det behövs, men en del gamla vägar är nog så bra de oxzå. Jag ”trillar” hela tiden, men det är okej. För är det någon som vet hur man reser sig upp, så är det jag. Och när jag går, övar jag mig på att ha blicken fast framåt, skärma av, gå med bestämda steg, ta min plats. Många av oss, av olika anledningar, skannar omgivningen från ”hot”. Speciellt om man blivit utsatt för övergrepp, manipulation, våld, svek. Det var DÅ, det enda försvar hjärnan och kroppen kom fram till. Det ”fungerade”, men kostade för mycket att hela tiden vara på spänn, ha koll på varenda situation, vartenda potentiellt ”hot” i en omgivning som egentligen inte var så hotfull. Så det är paradoxalt nog så att det enda sättet att få mer ”kontroll” på tillvaron, är att släppa på kontrollen lite. Fokusera på min kraft, istället för omgivningen. För att sno lite från Cesar Millan, så är det att stärka destruktivt beteende hos andra, om man ger dem den makten.
Egentligen är själva problemet med det ”försvaret, och alla försvar, att det var/är just ett försvar. I försvarsställning kommer man inte framåt. Och du överlever, istället för lever. Så nu övar jag lätt på att strunta i periferierna, fästa blicken på horisonten, räta på bröstet, släppa ner axlarna, andas avslappnat i livet. Jag tänker att jag ska träna på att ta min plats, låta min röst höras. Det är de verktyg jag övar på att använda nu. ”Stand my ground” Det låter bättre på engelska faktiskt.
En annan insikt, är att jag faktisk gör som jag vill. Det är revolutionerande för mig.
Jag får träna på det med, att ha en egen vilja, och faktiskt stå på mig.
Många insikter kan te sig som klichéer, men klichéer är ofta just klichéer av en anledning, för att det ligger nåt i dem.
Att hantera ilska/rädsla är både fråga om tanketekniker, agerande-strategier men då i samband med att identifiera vad ilskan/rädslan står för.
Och när man blivit utraderad för länge, så man nästan inte syns längre, då är det övergripande så att allt som sätter igång stress är en trigger. Och att förstå vilken stressituation som satte igång ilskan, är något jag närmar mig. Men i grund och botten är arbetet framåt inte att hantera ilska /rädsla när den uppstår, utan att ta kommando allt eftersom över mitt liv. Ännu en kliché…. ännu en sanning. Men en sanning med modifikation. För jag tror aldrig att nån enda människa uppnår det målet. Det är nog bättre som strävan, än som mål. Och speciellt för mig, så det inte blir ytterligare ett ”krav”
Men att identifiera ilskan/rädslan och inse att den ligger hos mig, ergo är det JAG som kan förändra, förbättra. Så jag tränar på att ge makten tillbaka till mig själv. Jag lär mig agera på ett sätt som talar om för mig att jag är bra och värdefull. Tankar kommer och går, och kan till viss del styras. Känslor kommer både från egna tankar, och situationer som påminner om något. Men jag lär mig väl bättre och bättre att hantera dem… men blir aldrig ”färdig”. Det blir ingen.
Jag ”trillar” hela tiden, men det är okej. För är det någon som vet hur man reser sig upp, så är det jag.