…
hej far !
Det var länge sedan jag skrev till dig nu.
Livet går vidare här nere på jorden.
Och jag kämpar far, jag kämpar för att leva mitt liv,
finna glädje och mening. Precis som du far,
precis som du.
Jag tror du funnit frid i din himmel far.
Du var älskad far, när du var ibland oss.
Du är saknad far. kanske ses vi igen far, men inte än.
Jag vill leva mitt liv, jag vill känna glädje och gemenskap,
innan jag kommer till dig far.
Men far…. jag undrar om du kände dig älskad när du var här ?
Att vara älskad, och att känna sig älskad är inte alltid samma sak far,
det vet du nu far…och det vet jag.
Varje år i maj, sker ett mirakel här på jorden,
när björk, lönn, rönn slår ut sina knoppar.
Och varje år ser jag med förundran och nyfött hopp på detta mirakel.
helt stum av fascination betraktar jag hur naturen återföds.
Det är inget annat än ett mirakel.
Och far, jag behöver tro på mirakel,
jag behöver hitta hoppet, tända den glöd inuti,
som haft syrebrist under lång tid nu,
få den att flamma upp till liv igen.
Härom dagen gick jag tillsammans med vänner sträckan som tusentals
arbetare gick den 14 maj 1931, där några inte kom hem.
Klasskampen levde då, idag fick 85-årsdagen enbart
rapporterande korta notiser, i bästa fall. Några ur borgerligheten, både i sociala medier och i tidningar.ägnade sig till och med åt historierevision och skuldbeläggning mot arbetarna som demonstrerade. Om du ser Tore Alespång, som blåste eld upphör och blev åtalad för att ha räddat livet på oräkneligt antal fattiga arbetare, där bland molnen, så skicka honom min beundran.
Och jag när jag tänker på Kramfors, kommer jag att tänka på en av dina stora sorger, när du som litet barn tog på dig skuld över att din yngre bror Sture drunknade i hamnen. Hur du grät över det när du tagit dig någon öl,
och aldrig riktigt kom över det.
Men nu har ni ju sedan länge återsetts.
Det är min tro.
Hej så länge far….
jag hoppas det dröjer innan vi ses.
hälsa chiefen !