…
Jag känner ….inte…
Jag hittar på olika sätt för att inte känna.
Och kanske är det nödvändigt ett litet tag.
Men när jag inte känner, så lever jag inte.
Jag bara överlever.
Officiellt så basunerar jag försiktigt ut till omgivningen, att det är bättre nu.
Och det är det om man ser till att jag gråter mindre, nästan inte alls.
Och att jag kan ta mig ut bland folk lite mer. Och jag kan se på mer olika TV-program utan att få ångest, som jag fick i vintras. Jag kan tom se på nyheter ibland.
Men jag känner inte…. inte än iaf.
Och när jag inte känner, så lever jag inte
Jag överlever.
Det ”trygga” är nu att fly in i olika känslobedövande sysselsättningar
Och även om det kanske är nödvändigt så vill jag snart känna mig mer levande igen.
Hoppet i mig vill ta stora kliv, men förnuftet säger. ”ta det lugnt, din tid kommer, ta små steg!”
För ett tag sedan, var det ju bara känslor, en storm, en orkan i mörker.
Inga glädjekänslor. Så visst, det är bättre nu. Jag står på fast mark, än om det ”växer dåligt” här för närvarande.
Men ändå någonstans, djupt, djupt ini mig, brinner en glöd fortfarande. Men ändå någonstans, djupt, djupt ini mig längtar jag efter kärlek, och då menar jag all form av kärlek. Inte nödvändigtvis romans, som för närvarande i mitt instabila inre fortfarande känns hotfullt. Man kan inte kasta sig ut på öppet vatten igen, utschasad, utbränd utan att hittat sitt eget simsätt, utan att ha tankat ny energi.
Men ändå ….önskar jag att jag snart kände något… kände livet återvände till mitt hjärta….
Jag gör fortfarande snedtramp när jag letar den väg som ska vara snällare mot mig själv, och inte tillåta de som vill mig ont att nå fram.
Men jag har oxå förändrat en del till det bättre. Och är värd klapp på axeln.
Jag blir bara otålig ibland…. Jag vill ju leva,,… NU !