…
Nä nu känner jag för att vara ytlig och uppröra mig över nåt som inte är värt att uppröras över….typ eurovision song contest. Det i sig är väl ett tecken på att jag återhämtat mig någon promille från mörker och depp.
Den svenska melodifestivalen till att börja med är näst intill outhärdlig av flera anledningar. Den största anledningen är att den dras i långbänk, i flera delfinaler och till råga på allt en ”andra chansen” så man jett höre på skiten ytterligare en gång, om man nu skulle vara lagd åt det hållet att man vill följa den svenska melodiplågan. Och orsaken till det är ju givetvis och självklart den att det ska mjölkas pengar i telefonomröstningar så mycket det bara går. Ve och förbannelse över den dag de övergav det otillförlitliga gamla systemet med 100 % jury som alltid valde ”fel låt”. Åh vad man längtes tillbaka. TIO låtar EN tävling. Det var fest… inte kommersiell kapitaldammsugare. Jag har inte orkat se på ett enda program av de svenska i år ………. heller.
Förut om åren har jag ändå fascinerats något mer av den stora Europeiska schlagerfinalen, som det då var. Nu är det ju en ”song contest” gudbevars. No more schhhhlager in dö Jorååp inte. På den tiden var ju artisterna tvungna att sjunga på sitt hemlands språk, vilket möjligtvis missgynnade våra älskade grannar i öst. Men samtidigt gav det oss exotiska obegripliga språk, där man kunde drömma sig bort till andra kulturer, och varje låt var unik. Nu skriver svenskar låtar åt Azerbajdzjan, på Engelska. Jag minns från 1989, när det började ruckas lite på språkreglerna, när Jakob Dahlin var svensk kommentator för den stora Eurovisionen. Då han högst ironiskt, med hurt-glad röst presenterade vinnaren, ”och nu den typiskt serbokroatiskt klingande vinnarlåten ”Rock me baby”.
Nu mer programmerar man en dator, med ett enda möjligt tempo i Techno-takt, att kläcka ur sig floskler om kärlek, sjungna av fotomodeller, i onaturliga kläder likt rymddräkter. Medioker sång eller sångare funkar till vacker artist, men inte tvärtom.
Nåja … jag kände ändå trots detta för att, efter en vinter i ständigt mörker och sju svåra olyckor på följd, bli lite ytlig, gnällig och fördomsfull 🙂
Så jag satte mig att titta på ”inför Eurovision song contest”, med Christer Björkman som programledare. Panelen som består av Oscar Zia, Njol Badjie från Panetoz, Helena Paparizou och Wiktoria Johansson…. får mig att fundera över kriteriet för att få vara i denna panel.
Man ändrar sitt betyg på uppspelad låt i protest mot att den bredvid ger för mycket eller för litet. Den unga blonda lockiga har ett ordförråd på högst tjugo ord, varav några är ”typ”, Öhhh” tråååkig låt” nämen …öhh bra”. H.P ville inte tycka illa om någon låt. Njol fick nästan till ett eget tänk ibland, och Oscar tänkte nog mest … ”syns jag tillräckligt i rutan nu”
All denna negg från mig, kan vara tecken på ålderdom, eller för mycket smak och intelligens. Rent smakmässigt var en av de låtar panelen tände till på mest var Frankrikes, vilken för mig var den slätaste, mest intetsägande, förprogrammerade, massproducerade popppp-låten av dem alla, sjungen på … Engelska. Men åter igen, det kan vara åldern….
Det är nästan så att jag hellre sett Lille-Babs i panelen, och Anna Book… men bara nästan. Förmodligen är det så att de som har nån slags kapacitet och kunskap att bedöma detta spektakel har självrespekt nog att säga nej till panelsittning.