…
Jag tror jag är, och har varit en god vän.
Bortsett från en sak; jag har inte varit tydlig med vad jag vill, vad jag behöver.
Men det är inte alls konstigt, att det varit svårt heller.
Jag känner mig ibland – som nu i eftermiddags – väldigt ensam. Satt och kollade igenom telefonlistan om det var nån jag kunde ringa. Om det kanske var nån som skulle bli glad om jag ringde. Jag tvekade, bläddrade, och tvekade, och bläddrade.
Upptaget, och inget svar, sen gav jag upp för den gången.
Ibland känns det som all min värdighet är borta. Som när jag möter en vän som jag långt innan vi blev vänner, tyckt om, och hon ler som om hon tycker om mig, och ser ut att tycka jag är lika fantastisk som jag tycker hon är. Men jag känner mig bara tom, ynklig och önskar att jag kunnat känna mig som ett uns av fantastisk, haft nånting att ge själv… Men hon bara ler varmt, och det gör ont i mig.
Det känns många gånger svårt att få någon känsla av samhörighet, då jag tror att ingen förstår mig, och tror att ingen vill vara med mig.
Det är, om jag ska vara ärlig fruktansvärt tufft att se alla vänner fara på dans, när inte jag för närvarande, mår så att jag kan glädjas av dans. Jag som var ”dansgud”.
Men det är nästan än mer underbart med själva samåkningen tillsammans med en grupp goda vänner på sommardanser, än själva dansen. Och då var dansen riktigt kul.
Jag gick en promenad, istället nu på kvällen. Det var uppfriskande kallt ute, och frisk kall luft att andas, och fåglarna sjöng i träd och skog. Jag gick förbi bangolfen, och såg på den med blandning av saknad och utbrändhet. När man gör en sak i föreningar lastas man ofta på fler. Gick trapporna upp till Remsle, och skymningen kom. Jag kom hem lagom till det vart mörkt. Tröståt nåt sött … choklad och mjölk.