…
Under gårdagen inföll en plötslig kombination av göra-löshet och barnasinne på en gång. De kom olämpligt i tiden ur hälsosynpunkt, med tanke på hur liten bit sopningen av våra gator, vägar och trottoarer kommit. Plötsligt kändes kroppen som 20 igen…. dvs tills jag på Papphammar-vis hankat mig ned för trapporna och kommit ut på gården. Gick ju jäkligt bra mellan trapporna och gården, slätt o fint inomhusgolv.
Men sen när jag såg gruset, så tänkte jag ”bad idea”
Men när grillerna ändå var på så, halvgick jag väl på den övergrusade gårdsplanen o tänkte det skulle vara bättre på vägen. På gårdsplanen var en hoper glada ungar som skrek ”Ruuullllskrrriiiskor” 10 gånger. Jag ignorerade dem så gott jag kunde, som om jag hade en osynlighetsmantel på mig. Väl ute på vägen var det delvis mindre grus, om man åkte lite zick-zack.
Men det blev typ, upp på trottoaren, ner på vägen, upp på trottoaren på andra sidan vägen. O så höll det på. Jag åkte över bron, där asfalten var så grovkornig, att benen såg ut att ha spasmer bara av att rulla på asfalten. Åktekniken var nog knapphändig ändå, efter 10 års uppehåll, utan att behöva utstå dessa yttre friktionshinder. Japp så i porten 20 bast gammal. Ut på grusgården, genast uppe i 40 bast. Och på skrövelvägen upp i 55 bast. Men va sköööönt, tänkte Kai Tomas när han kom till gågatan, där det var rensopat från grus, och det var söndag, så nästan inge folk.
Men nu kan jag ju ta ut ”skären” ordentligt, och få upp lite fart, tänkte Kai-T, som plötsligt återvände till 20-årskänslan. Körde om en ung mörkhyad kille som tittade flera gånger nyfiket. (I själva verket tyckte han nog det såg lustigt ut bara)
Men jag FICK verkligen upp farten. Det flöt ju på jäkligt bra. Jag hade ju faktiskt aldrig ramlat på rullskridskor eller cykel i vuxen ålder, så de här va ju lugnt.
Men se i Ångermanland har vi något som heter ”tjäle”, som trycker upp ojämnheter underifrån. och även om det inte är märkbart för ögat på just gågatan, vilket kanske var problemet, så var det så att några plattor stack upp lite grann, och ett spår bildades för hjulen att fastna i. Och sen var det kört. Givetvis föll jag på arslet i en praktvurpa, for rätt in i en sån där sopkorg av plåt, med källsortering.
Landade på armbågen och höften.
Ouch !!!
Den unga invandrarkille kom springandes som om han sett en 80-dam ramla ikull, och inte kunde ta sig upp. Och ojade sig, och han frågade hur det gick.
Men jag var ju fortfarande 20 just då, så jag reste mig fort, och tog mig lite för armbågen. Och jag kände mig som Mowgli på skakiga ben, i Djungelboken, när Baloo just knockat honom av misstag. När han reser sig upp och säger…..”jag mår fint…… jag mår bara bra….jag är nog tuffare än du tror”
Men killen skakade bekymrat på huvudet, när jag hankade mig iväg som en skadskjuten människovalp. Och nu var jag inte 20 längre kan jag meddela.
Tur det var söndag så inga fler såg farbror Tomas på ”glid”