…
Att komma i livskriser är inte alla förunnat.
De flesta, för att inte säga alla människor har förvisso sina externa, och introverta problem. Men för vissa består problemen av självgodhet, känslokyla penningjakt på bekostnad av andra osv…. Många av dom får inte chansen att ändra sig, eftersom de inte finner nåt intresse i det. DE har det ju bra, och alla som inte har det ”har sig själva att skylla”
Jo…. jag har som bekant för många oundvikligen hamnat i en rejäl fet-käft-smälls-kris. Utifrån att aldrig, förrän nu fått nån adekvat hjälp, med massor av trauman många inte ens har i sina mardrömmar. Till slut kan man inte bära det själv längre, och hur mycket än de ”rosa elefanterna”(självutnämnda experter som har lösningen på all världens problem, utan veta nåt om den de löser problemen åt) påpekar att det bara är att tänka positivt, så hjälper det inte.
Jag tänker inte berätta om alla orsaker här, därför då kommer det massa ”rosa elefanter” och säger åt mig att ”tänk positivt, så blir allting bra”. Att tänka positivt är bra i vissa lägen, ja rent utav nödvändigt. Men att med förebrående lägga det som ytterligare en belastning på en annan människa i kris, är som att slå ett knytnävsslag i magen på en som redan är utan luft.
Jag går som sagt var nu omkring och är ofta ”pissed off”
Saker, situationer, där jag förut blivit kuvad, nedtryckt, utnyttjad, hånad… och bara svalt och sugit åt mig… det går inte längre. jag börjar sätta gränser, och ibland markerar jag extra tydligt, när folk inte vill acceptera gränserna…Då stänger jag dörren, så får de stå där o banka o känna sig förnärmade över att de inte längre får ha mig som dörrmatta.
Nu kanske det låter som om jag med min skarpa skriftliga framtoning, finner detta lätt, att göra dessa saker, och att jag inte bryr mig om konsekvenserna. Nej det är långt ifrån lätt för mig. Jag sliter hund för att sätta små vardagliga gränser för att inte bli förbisedd, utnyttjad, behandlad med o-respekt…osv … och några av de som tyckt att ”han var ju så snäll” har antingen slutat höra av sig, när jag inte längre utplånar mig själv i strävan att göra allt för alla (utom mig själv) i tron om att jag skulle bli älskad och accepterad. Eller så har jag satt upp handflatan och sagt stopp. Och jag sliter hund, för att ens ta mig ut i sociala sammanhang.
Och nej det är väldigt svårt, för du vinner visserligen mer självrespekt eftersom tiden går, när man sätter gränser för vad andra får göra mot en, vilket i sig är den enskilt viktigaste komponenten till att komma upp till livet igen. Men fortfarande, får jag ta små steg, och fortfarande ”faller jag” för att måsta resa mig, om och om igen. Och ännu känns det som näst intill omöjligt att ens tänka tanken på att fara på dans igen. Dans som alltid varit ett av mina största nöjen i livet. Något som jag varit rätt duktig på dessutom. Det är många saker jag varit, och är duktig på. Det har inte varit mitt problem. Problemet har varit värdesättningen … dvs självkänslan.
Bägaren har varit överfull på tok för länge, och det har blivit en tryckkokare. Så även vid små nedlåtande gester, lätt dryghet, nonchalans, eller när nån tar en för givet… kokar det inombords. Och att då markera i lagom grad, är en utmaning, när man har så mycket ilska i sig, och besvikelse att man helst skulle vilja skrika allt man kan , eller lappa till nån. Men det är träning, träning, träning.
…och tid !