Månad: april 2016

…
Nä nu känner jag för att vara ytlig och uppröra mig över nåt som inte är värt att uppröras över….typ eurovision song contest. Det i sig är väl ett tecken på att jag återhämtat mig någon promille från mörker och depp.

Den svenska melodifestivalen till att börja med är näst intill outhärdlig av flera anledningar. Den största anledningen är att den dras i långbänk, i flera delfinaler och till råga på allt en ”andra chansen” så man jett höre på skiten ytterligare en gång, om man nu skulle vara lagd åt det hållet att man vill följa den svenska melodiplågan. Och orsaken till det är ju givetvis och självklart den att det ska mjölkas pengar i telefonomröstningar så mycket det bara går. Ve och förbannelse över den dag de övergav det otillförlitliga gamla systemet med 100 % jury som alltid valde ”fel låt”. Åh vad man längtes tillbaka. TIO låtar EN tävling. Det var fest… inte kommersiell kapitaldammsugare. Jag har inte orkat se på ett enda program av de svenska i år ………. heller.

Förut om åren har jag ändå fascinerats något mer av den stora Europeiska schlagerfinalen, som det då var. Nu är det ju en ”song contest” gudbevars. No more schhhhlager in dö Jorååp inte. På den tiden var ju artisterna tvungna att sjunga på sitt hemlands språk, vilket möjligtvis missgynnade våra älskade grannar i öst. Men samtidigt gav det oss exotiska obegripliga språk, där man kunde drömma sig bort till andra kulturer, och varje låt var unik. Nu skriver svenskar låtar åt Azerbajdzjan, på Engelska. Jag minns från 1989, när det började ruckas lite på språkreglerna, när Jakob Dahlin var svensk kommentator för den stora Eurovisionen. Då han högst ironiskt, med hurt-glad röst presenterade vinnaren, ”och nu den typiskt serbokroatiskt klingande vinnarlåten ”Rock me baby”.
Nu mer programmerar man en dator, med ett enda möjligt tempo i Techno-takt, att kläcka ur sig floskler om kärlek, sjungna av fotomodeller, i onaturliga kläder likt rymddräkter. Medioker sång eller sångare funkar till vacker artist, men inte tvärtom.

Nåja … jag kände ändå trots detta för att, efter en vinter i ständigt mörker och sju svåra olyckor på följd, bli lite ytlig, gnällig och fördomsfull 🙂
Så jag satte mig att titta på ”inför Eurovision song contest”, med Christer Björkman som programledare. Panelen som består av Oscar Zia, Njol Badjie från Panetoz, Helena Paparizou och Wiktoria Johansson…. får mig att fundera över kriteriet för att få vara i denna panel.

Man ändrar sitt betyg på uppspelad låt i protest mot att den bredvid ger för mycket eller för litet. Den unga blonda lockiga har ett ordförråd på högst tjugo ord, varav några är ”typ”, Öhhh” tråååkig låt” nämen …öhh bra”. H.P ville inte tycka illa om någon låt. Njol fick nästan till ett eget tänk ibland, och Oscar tänkte nog mest … ”syns jag tillräckligt i rutan nu”

All denna negg från mig, kan vara tecken på ålderdom, eller för mycket smak och intelligens. Rent smakmässigt var en av de låtar panelen tände till på mest var Frankrikes, vilken för mig var den slätaste, mest intetsägande, förprogrammerade, massproducerade popppp-låten av dem alla, sjungen på … Engelska. Men åter igen, det kan vara åldern….

Det är nästan så att jag hellre sett Lille-Babs i panelen, och Anna Book… men bara nästan. Förmodligen är det så att de som har nån slags kapacitet och kunskap att bedöma detta spektakel har självrespekt nog att säga nej till panelsittning.

Stockholmaren i mig minns:

Klia hundkojan = spela gitarr
Lira trynorgel = spela munspel
Treskorgel = Dragspel
En sån där dra-fram-å-tebaka-trumpet = Trombon
Ha så jälla ont i påååken = Har så ont i benet (manligt ben)
Schysta spirer = snygga ben (tjejer)
Brassa nagg = laga mat
Ont i kistan = ont i magen
Här haru våfflan = Det tar vi hand på
Hörde re va en såsig fajt = (När en Stockholmare recenserar en tråkig fotbollsmatch)
Hu mycke gäspa skorpan ? = Hur mycket är klockan ?
A fan vicken jälla pannknack = Jag har ont i huvudet
Lirar taskigt med = stämmer inte
Veck i kapsylen = dum i huvet
Droppa hannverran = tappat handväskan
Barre = hemma
splitta en bulle = dela på en taxi
Slang me halka o svengdurrar = korv med senap o bröd

Sen har vi den klassiska ramsan:

Akta’re så’ru’nte få’n tjottablängare mellan lysmaskarna
så gaddarna spelar piano i halsgropen
o få åka plingplongtaxi till plåsterhuset

(Vet inte hur mycket Stockholmsslanf denna eg är, men rolig jallafall)

…
1 Man kan vara nedstämd, lite deppig, håglös, irriterad.
2 Eller så kan man vara i total kris, djupt deprimerad,
och/eller furiöst vansinnigt arg inuti, snudd på hatisk faktiskt.

Många blandar ihop dessa två milsvida nivåer av dåligt mående.
Jag har ofta talat/skrivit i metaforer (liknelser) för att beskriva situationer, och sätta dem i perspektiv. Som tex att likna krisen vid en rent fysisk nödsituation, som att vara i sjönöd, att få huvudet nertryckt under ytan, gång på gång, och knappt hinna få luft.
Och hur man upplever sin situation, sitt liv och omgivningen när krisen är djup.

Och seglingsmetaforen när människor, bekanta, släktingar, vänner ibland utifrån maktlöshetskänsla, desperation, eller tom oförstånd talar om för en hur man ska göra;

(medicin eller inte medicin, KBT, mindfullness, motion, sluta tänka, älta inte ! ät vitaminer, ät inte vitaminer etc etc)

Och alla 20 seglar snabbt förbi personen som knappt får luft, och ger 20 olika ”råd” ”lösningar” Medan den ...blubb, blubb...i sjö-blubb -nöd blubb blubb, blubb får en kallsup till, den 2343e kallsupen under ett halvår, och den ”förliste” får panik över vilket av de 20 ”lösningarna” som ska rädda en. Alla som har lösningarna, seglar ju förståss vidare direkt, De har ju sina turer, och sina passagerare att ta upp, och har inte plats ombord på sin skuta, eller tid att ta en lov o stanna upp vid en ”blubbande person som inte begriper hur lätt det är att rädda sig själv.” Egentligen vill man nog bara ha en livboj att vila sig i en stund. Eller få åka med i någons båt en stund. Ta en in på grundare vatten en stund. Eller att de talar om, att om de blir för mycket kallsupar, så finns vår båt som vila för en stund. Bara den vetskapen gör att man inte viftar lika panikartat med armarna i vattnet. Sen när man får luft och flyter, då kan man fundera på vilket ”simsätt” som passar bäst för att inte riskera drunkna igen.

Det är oxå så som jag nyligt sa, att när kraften och energin är slut, när bägaren runnit över och är full. Ja då ÄR den verkligen full. Det finns inte plats en enda liten droppe till. Så för varje liten droppe så rinner bägaren över, gång på gång.
Och det är fler än jag i världen, som tyvärr alltid satt andra i första rummet, alltid funnits till hands, alltid gjort uppoffringar. Men när bägaren är full, kan en liten inbjudan från någon av de personer man alltid funnits för i tid och otid, bli för mycket.
Man ber tex inte en person som håller på att drunkna, att rädda en annan person som håller på att drunkna.

De två senaste dagarna har min bägare tålt några droppar utan att rinna över, eller utifrån den andra metaforen, så har jag fått några rejäla andetag ovan ytan innan huvudet åker ner under igen. Och då hinner man hålla andan oftast innan , så man slipper kallsupar. Det är en enorm skillnad, även om man får huvudet under vattenytan nån gång då och då igen under simturen till land.

En del människor lägger omedvetet alla äggen i en korg, (ytterligare en metafor) och när de
tappar korgen går allt sönder. Tex att gå in i förhållanden, utan att
hålla kontakten med vänner. Eller den tryggheten ett fast jobb gett dem.
De kan ha haft ”turen” att ha haft ett och samma jobb i 30 år, och tom
sett ner lite på folk som är arbetslösa eller sjukskrivna ”för JAG har
ju minsann alltid…”
Man är ganska trygg …INNAN…
Men om nu frugan tappar 30 kg, och rymmer iväg med en 10 år yngre läkare, och du förlorar jobbet ??…. ja då brukar många inte hämta sig från det.

Själv har jag inte lagt alla äggen i en korg. Jag har tyvärr gjort nåt än mer galet ur egen hälsosynpunkt. Jag har lagt mina ägg i andras korgar. Så vare sig de gått sönder eller inte så har jag inte haft några egna ägg. Jag ska förklara vad jag menar, om det inte är tydligt. Under denna kris, denna sjönöd, dessa ”förlorade ägg” så har jag fått lära mig krypa …. på nytt. Jag har inte ens haft en egen vilja, jag har inte ens förstått att jag får ha det.

Nu har jag mitt i en sjönöd, tvingats sätta gränser för vad jag vill, vem jag är, vad man får göra och inte göra mot mig. Gränser som ingen annan kunnat veta, eftersom jag aldrig låtit dem veta, eftersom jag inte vetat själv. I min verklighet, de vill säga krisupplevelsen, så har jag NU ÄNTLIGEN BÖRJAT SÄTTA gränser mot folk jag har trott ska hålla mig flytande, trott att jag varit helt beroende av deras gillande. Så folk har fått äta mina ägg och jag har blivit utan pga det, och jag har inte ens förstått att jag kan lägga mina ägg i min egen korg. Och att jag kan simma själv, och styra min egen båt. Med det menar jag att jag börjar just förstå att jag FÅR säga ifrån, och vänner försvinner inte, och världen går inte under. Och jag FÅR välja vad jag vill, och när jag vill det. Jag MÅSTE INTE, hela tiden finnas till hands för andra. Och om det går åt skogen med en föreningsverksamhet för att jag inte gör ALLT, så låt det gå åt skogen då. Jag måste INTE.

Allt detta som jag nu skriftligen får att låta som jag redan kommit dit, redan klarat av brytningen, det är givetvis inte så, det har varit tufft, det ÄR tufft, och det kommer att bli tufft. Men ! Jag har tagit små kliv i rätt riktning, och jag visar mod, mitt i sjönöden. bara det !!!

Skepp Ohoj ! Land i sikte… men ge fan i mina ägg !

( obs detta är en beskrivning om hur det kan vara under kris, och hur den krisdrabbade kan uppleva saker, och de i omgivningen kan uppleva saken…INTE nån kritik. Jag har några underbara vänner med olika egenskaper) och massa trevliga bekanta.

…
Ta mig tusingen, fick jag inte rätt angående snön som kom igår. Nästan helt borta idag, och världen gick inte under pga av snö i April.

Det är ju inte lätt för mig att hitta meningsfull sysselsättning alla gånger. Det blir ofta en följd av att man går in i väggen mentalt. Nu är det något bättre än i vintras, men fortfarande inte helt lätt. TV hade ju lätt kunnat vara till hjälp med att tänka på nåt annat för en stund kan man tycka. Men när man blir överkänslig för våld, elände, intriger och ja tom romanser blir jobbigt att titta på. Ja då blir det inte mycket kvar.

Men några guldkorn har jag ju lyckats hitta. Sport funkar oftast. Att få se en helt betydelselös fotbollsmatch har för mig varit guld värt under vintern. Då har jag sluppit tänka för en stund. Så ur den aspekten blev den sortens meningslöshet, väldigt meningsfull… åtminstone tillfälligt.

Igår kväll tittade jag på SVT play en underbar dokumentärfilm. ”Gubben i stugan”

http://www.oppetarkiv.se/video/1146717/gubben-i-stugan

Den rofylldhet, det jordnära, det enkla, tilltalar mig väldigt. Även om jag inser att jag aldrig skulle klara av att leva så som gubben i stugan. Nä jag är ju ”gubben i lägenheten”. 🙂 Och jag gillar att komma ut ur lägenheten i stor utsträckning, och i grunden oerhört social. Näst intill ingen konversation i dokumentärfilmen. Gott om fågelkvitter. Lägga in ved i spisen, Ale pärern, lyssna på radion, och stänga av den fort för att det inte var nåt speciellt att lyssna på. Mäta snödjupet och bokföra det med en lite blyerts-pennstump. Hälla upp ett varmt bad, i ett badkar, utomhus, på sensommaren och se på stjärnorna medan man ligger där. Pumpa vattnet för hand. Lite grann påminner det om tiden i stugan med Morfar, när jag och min bror var där som små. Morfar var trygghet för mig. Då var det jordnära sysselsättning, naturnära…

En annan dokumentär jag gärna skulle vilja se igen,är Delfinpojken/ Dolphin boy. Jag såg den för nåt år sedan på SVT tror jag, men den verkar vara väldigt svår att få tag på i DVD format. Så om någon vet hur, får ni gärna tipsa. Det är en Israelisk film, och handlar om en pojke som blir svårt traumatiserad och går in i en egen värld. Och med hjälp av en kärleksfull far som tar honom till ett ställe som på nåt sätt interagerar med delfiner, så finner han vägen tillbaka till livet igen.

Nu ska gubben i ettan, ut ur ettan och få lite frisk luft.

…
– Ja idag snöar det igen
– vilket j-a skitväder
– Ja ha nu är vintern här igen

Nu när det kommer några snöflingor,
”haglar” väderkommentarerna friskt i Svea rikes medborgares samtal..
Ett säkert sätt att jaga likes och kommentarer på facebook.
Nästan lika säkert som att lägga ut bilder på nybakat bröd.
Och yes, I’m a likehunter yes I am 🙂
Det blir ju gärna så när man som jag har massor av tid,
men ens vänner inte har massor av tid.
Och de som har jobb har massor av pengar,
medan den som är sjuk eller arbetslös inte har mycket.
Nog förstår jag att vädret är ett säkert och konfliktlöst samtalsämne,
som inte riskerar omedelbar konflikt för oss konflikträdda nordbor.
Men förvånas väl ändå lite över att det alltid är ”fel väder” I en del av världen där knappt förekommer naturkatastrofer.

Och det har varit demonstration i Härnösand i helgen gudbevars.
Hade jag varit piggare själv hade jag nog varit där oxå. Trots att jag nog är rätt övertygad om att politikerna och privata makthavarna kommer pissa på oss i slutändan ändå. Om vi så demonstrerar 10 gånger till, så kommer Stadsborna i Sundsvall köra över landsbygden, på samma sätt som Stockholmarna kört över landsbygden i ett halvt sekel. Stulit våra naturtillgångar utan att ge tillbaka, tagit vår arbetskraft utan att ge tillbaka, och sedan hånat oss för improduktivitet.
anledningen ?….
Jo de sitter nämligen säkra för att folk fortsätter rösta på samma politiker år efter år, eller byter ut dem mot likadana politiker (borgerligheten). Eller ännu värre Nationalisthögern SD. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur folk i gemen tänker.
Och Lassen kan inte gå emot sitt eget parti säger hon. Men hon har inga problem att gå emot sina väljare… Kommer ni rösta fram henne nästa val igen ?

Och som jag länkat till på Fejan, så anser jag att drevet mot Kaplan och Miljöpartiet är fullständigt absurt, utan sans och grund. Och det har hållit på så i några år. Mona Sahlin, Håkan Juholt, Mehmet Kaplan, etc etc … har genom folks dumhet och medias pengafanatism avsatt politiker för struntsaker, istället för politisk kompetens. Och då ska man veta att jag inte är någon större fans av någon av de jagade, när jag kritiserar jakten.

Det är faktisk vårt fel allt det här, för vi låter marknadsliberalismen hållas, vi röstar fram denna medborgarfjärmande politik år efter år, vi hakar på dreven, vi köper Aftonbladet utifrån smaskiga skandalrubriker och tror på dem utan en eftertanke.
Folket skulle kunna vara en maktfaktor, som det en gång i den moderna demokratins gryning var. Men allt för många har det egentligen alltför bra, och bryr sig egentligen och innerst inne bara om sin egen tomtgräns.

Sjuka, tiggare, arbetslösa, fattigpensionärer, socialt utsatta barn, miljöförstöring som först drabbar våra barnbarn (inbillar vi oss själva). Varför engagera sig i sånt… Egen inkomst och bekvämlighet kommer ju ändå först … eller hur?
Så jag högaktar ändå demonstrationsviljan, men det kommer inte räcka med enbart den… och det vet vi nog alla.

…
Såg på ”Spårlöst”
Det är lite terapi för mig.
Det blir en tröst, en bekräftelse för mig
en förståelse för mig själv.
när jag inser vad jag förlorat.

När modern som eftersöktes av två systrar som adopterat bort dem. vid födseln. Och det visade sig att hon tvingats adoptera bort dem vid ung ålder.
Modern beslöt sig ändå för att hon ville träffas. Och hon sa de magiska orden till sin dotter, som jag aldrig fick höra.

”Förlåt mig” …och grät

http://www.aftonbladet.se/debatt/article22682523.ab

Rubrik i tidningen idag: ”Att ha sex utan ett ja blir äntligen ett nej”

Jag är inte bara lite nyfiken på hur det här ska gå till i praktiken, när man skriver lagen på detta sätt.? Sen undrar jag om den gäller omvänt, om en man/kille inte uttrycker samtycke? Och vidare undrar jag om det ska stämplas ett ”samtyckeskort” med underskrift från båda parter? Eller är det per automatik vilket kön som är trovärdigast? Då riskerar det bli lika rättsosäkert som om en man beklagar sig för polisen att ha blivit fysiskt misshandlad av en kvinna, det kan jag säga tas inte på allvar av många i dagsläge.

Ska man ta en människa på allvar, som blivit utsatt för någon form av övergrepp ? svar: Ett rungande JA! innebär det att alla som anklagar någon för något talar sanning ?
njäää…. tror inte det va.

Men vem avgör vem som är offer ? och vem blir trodd ? Om det är som de säger att bevisbördan fortfarande ligger på åklagaren… hur i hela friden hjälper denna lag då ?

Jag är rätt övertygad om att om samhället som i detta fall., med denna lag, inte ser till helheten. Om man inte gör en lag rättssäker. Om man inte gör män och kvinnor lika inför lagen. Då kommer varken de mörkertal av män/pojkar som misshandlas fysiskt eller blir utsatt för nån form av övergrepp, bli hjälpta, och definitivt inte heller det stora antal kvinnor/tjejer som blir utsatta heller. I slutändan slår detta tillbaka på offren, stigmatiserar, bygger mer fördomar, skapar rättsosäkerhet, bygger på indicier. etc etc.

Idag lever vi i ett samhälle, en värld där pengar står över allt i rangordning. Och i jakten på pengar splittras familjer, utnyttjas människor arbetskraftsmässigt. Våra mest starka drivkrafter, sex, mat, sockersug, utnyttjas mest flitigt i enorma, frenetiska reklamkampanjer för miljarder. I TV slåss de om att ha den mest människoförnedrande, kvinnoförnedrande programidéerna. På kvällarna är det i princip omöjligt att hitta ett program som inte innehåller våld. Människor får inte vård längre pga av att det viktigaste är att rika ska bli rikare. Klyftor skapas mellan utlandsfödda och svenskar. Klyftor skapas mellan rikemansbarn, och socialt utsatta. Klyftor skapas mellan pensionärer och arbetande. Och klyftor skapas åt båda håll, mellan kvinnor och män. Metropolstäderna utarmar landsbygden på naturtillgångar, skatteintäkter och arbetskraft. Lagar skrivs om så att storföretag som förgiftar människor och natur kan stämma en stat som skriver lagar som hindrar dem från att göra detta. ALLT DETTA ACCEPTERAR VI. ?!! Och ändå funderar vi över hur mycket skit som förekommer i världen, som övergrepp etc ????

Vill vi verkligen förändra alla dessa orättvisor i Sverige, i världen?. Ja då tror jag vi måste börja behandla varann som människor igen. Minska klyftor. Visa respekt. Rösta bort Sverigedemokrater, ’socialmoderater’ och moderater. Det hjälper inte med sådana lagstiftningar som är omöjliga i princip att hålla efter med rättssäkerhet. Det görs genom en mänskligare politik, genom mänskligare beteende. Men hur ska det gå till så länge nästan alla tänker på egen makt, och egen plånbok ?

Som man sår får man skörda.

Jag tror den här lagen är lika ”effektiv” som de av facket ”beordrade” demonstrationerna mot arbetslöshet under Ingvar Carlssons tid. Man kan inte demonstrera mot arbetslöshet, man kan bara demonstrera mot dem, och det som orsakar arbetslöshet och klyftor. Att demonstrera mot arbetslöshet, är som att demonstrera mot vädret.

”Världen behöver inte fler ”framgångsrika människor”. Världen behöver desperat fredsskapare, fler healers, återuppbyggare, historieberättare och mer kärlek, i alla format” /Dalai Lama

…
Jag tror jag är, och har varit en god vän.
Bortsett från en sak; jag har inte varit tydlig med vad jag vill, vad jag behöver.
Men det är inte alls konstigt, att det varit svårt heller.

Jag känner mig ibland – som nu i eftermiddags – väldigt ensam. Satt och kollade igenom telefonlistan om det var nån jag kunde ringa. Om det kanske var nån som skulle bli glad om jag ringde. Jag tvekade, bläddrade, och tvekade, och bläddrade.
Upptaget, och inget svar, sen gav jag upp för den gången.
Ibland känns det som all min värdighet är borta. Som när jag möter en vän som jag långt innan vi blev vänner, tyckt om, och hon ler som om hon tycker om mig, och ser ut att tycka jag är lika fantastisk som jag tycker hon är. Men jag känner mig bara tom, ynklig och önskar att jag kunnat känna mig som ett uns av fantastisk, haft nånting att ge själv… Men hon bara ler varmt, och det gör ont i mig.

Det känns många gånger svårt att få någon känsla av samhörighet, då jag tror att ingen förstår mig, och tror att ingen vill vara med mig.
Det är, om jag ska vara ärlig fruktansvärt tufft att se alla vänner fara på dans, när inte jag för närvarande, mår så att jag kan glädjas av dans. Jag som var ”dansgud”.
Men det är nästan än mer underbart med själva samåkningen tillsammans med en grupp goda vänner på sommardanser, än själva dansen. Och då var dansen riktigt kul.

Jag gick en promenad, istället nu på kvällen. Det var uppfriskande kallt ute, och frisk kall luft att andas, och fåglarna sjöng i träd och skog. Jag gick förbi bangolfen, och såg på den med blandning av saknad och utbrändhet. När man gör en sak i föreningar lastas man ofta på fler. Gick trapporna upp till Remsle, och skymningen kom. Jag kom hem lagom till det vart mörkt. Tröståt nåt sött … choklad och mjölk.

…
Härom dagen beklagade sig en person över öppettiderna på bangolfen.
Ni kanske känner igen typen, de som har åsikter om allt, men är de som fortast undviker eget engagemang om det inte finns nån ekonomisk eller bekvämlighetsvinning för dem själva, eller möjligtvis för deras familj.

Jag förklarade att vi hade testat att ha längre säsong, både i maj och augusti, men att det kommit för få besökare för att det ska ha varit nån mening att ha öppet. Eftersom det är en ideell förening där det bygger på gratis arbete, så kan hända att medlemmarna vill ha lite egen fritid oxå.

När han då fick slut på argument, vilket inte är helt ovanligt för denna typ av medborgare, då frikopplades hjärnan helt från munnen troligtvis, och han uttryckte:

– ” Ja men ni kan väl hä dit nå’n sv***skalle då”

Och för en gångs skull fann jag mig på sekunden, och svarade:

– Ja men visst då kan ju du sitta där då, gratis, för du har ju svart hår

(Han är nämligen svenskfödd, och har svenskfödda föräldrar, men har ändå svart hår, med lite stänk av grått numera)

– Nääääh

fick jag till svar

…
Under gårdagen inföll en plötslig kombination av göra-löshet och barnasinne på en gång. De kom olämpligt i tiden ur hälsosynpunkt, med tanke på hur liten bit sopningen av våra gator, vägar och trottoarer kommit. Plötsligt kändes kroppen som 20 igen…. dvs tills jag på Papphammar-vis hankat mig ned för trapporna och kommit ut på gården. Gick ju jäkligt bra mellan trapporna och gården, slätt o fint inomhusgolv.

Men sen när jag såg gruset, så tänkte jag ”bad idea”
Men när grillerna ändå var på så, halvgick jag väl på den övergrusade gårdsplanen o tänkte det skulle vara bättre på vägen. På gårdsplanen var en hoper glada ungar som skrek ”Ruuullllskrrriiiskor” 10 gånger. Jag ignorerade dem så gott jag kunde, som om jag hade en osynlighetsmantel på mig. Väl ute på vägen var det delvis mindre grus, om man åkte lite zick-zack.

Men det blev typ, upp på trottoaren, ner på vägen, upp på trottoaren på andra sidan vägen. O så höll det på. Jag åkte över bron, där asfalten var så grovkornig, att benen såg ut att ha spasmer bara av att rulla på asfalten. Åktekniken var nog knapphändig ändå, efter 10 års uppehåll, utan att behöva utstå dessa yttre friktionshinder. Japp så i porten 20 bast gammal. Ut på grusgården, genast uppe i 40 bast. Och på skrövelvägen upp i 55 bast. Men va sköööönt, tänkte Kai Tomas när han kom till gågatan, där det var rensopat från grus, och det var söndag, så nästan inge folk.

Men nu kan jag ju ta ut ”skären” ordentligt, och få upp lite fart, tänkte Kai-T, som plötsligt återvände till 20-årskänslan. Körde om en ung mörkhyad kille som tittade flera gånger nyfiket. (I själva verket tyckte han nog det såg lustigt ut bara)
Men jag FICK verkligen upp farten. Det flöt ju på jäkligt bra. Jag hade ju faktiskt aldrig ramlat på rullskridskor eller cykel i vuxen ålder, så de här va ju lugnt.

Men se i Ångermanland har vi något som heter ”tjäle”, som trycker upp ojämnheter underifrån. och även om det inte är märkbart för ögat på just gågatan, vilket kanske var problemet, så var det så att några plattor stack upp lite grann, och ett spår bildades för hjulen att fastna i. Och sen var det kört. Givetvis föll jag på arslet i en praktvurpa, for rätt in i en sån där sopkorg av plåt, med källsortering.
Landade på armbågen och höften.

Ouch !!!

Den unga invandrarkille kom springandes som om han sett en 80-dam ramla ikull, och inte kunde ta sig upp. Och ojade sig, och han frågade hur det gick.
Men jag var ju fortfarande 20 just då, så jag reste mig fort, och tog mig lite för armbågen. Och jag kände mig som Mowgli på skakiga ben, i Djungelboken, när Baloo just knockat honom av misstag. När han reser sig upp och säger…..”jag mår fint…… jag mår bara bra….jag är nog tuffare än du tror”

Men killen skakade bekymrat på huvudet, när jag hankade mig iväg som en skadskjuten människovalp. Och nu var jag inte 20 längre kan jag meddela.
Tur det var söndag så inga fler såg farbror Tomas på ”glid”