…
När jag nu gör allt jag förmår i handling för att ta hand om mig, när jag tränar om och om igen på att träna mig till snälla tankar om mig själv, när jag kommer med klokheter och insikter…. så vandrar jag ändå ännu ofta i blindo i ett mörker där man tog mitt liv ifrån mig, mitt ljus och min kärlek ifrån mig.
Men från en sång från en animerad barnfilm, når mig en strimma ljus, en strimma kärlek når in i mörkret och ledsagar mig fram en stund, och ger mig en liten gnista att tro på, att gnistan till slut ska tända den eld som är livet.
Och jag minns med ens ett tillfälle när jag var runt 17-18 år, och var oerhört utlämnad, ensam, trasig. Då en medelålders kvinna, en bekant till en vän, satt i samma soffa som mig, fast i andra änden. Och hon böjde sig fram, sträckte ut sin hand, och strök mig på kinden med baksidan av handen. Och ett ljus slank in i mörkret i mig, och jag har burit det sedan dess i de mörkaste av stunder har jag kommit ihåg, och jag har blåst på glöden från den gnistan, och hoppats det skall blossa upp till den eld som kallas livet. Och fortsatt gå, fortsatt tro, trots att mörkret varit så kompakt att det värkte.
Hon såg mig, där och då…. hon såg mig, hon såg mig.
Och när jag ändå minns tillbaka, så kommer jag ihåg ett av de tillfällen då det var jag som såg en annan själ. När jag följde med på ett Verdandiläger, för att pappa var chaufför. Och en jag var 12-13 år. Där fanns en liten lätt mullig tjej vid namn Tanja eller Tarja tror jag, med mycket dåligt självförtroende och komplex. Och där fanns en framåt kaxig kille lika gammal … det var vi tre som var barn på lägret, resten var vuxna.
Vid ett tillfälle var Tarja ledsen, otröstlig, och kaxiga killen tog massor av utrymme, lät, och skränade när jag försökte prata med Tarja, trösta henne. Då röt jag ifrån, och sa att nu fick han hålla k-ften en stund för nu behöver hon få prata. Hon grät o grät och tyckte hon var så dålig, ful och allt vad det var. Och jag talade om för henne hur bra hon var. Jag såg henne !
På bussresan hem sedan…. när hon skulle kliva av i Vårby Gård …och jag skulle vidare, så kastade hon sig om halsen på mig och kramade hårt.
Kanske bär hon det ljuset med sig i sina mörka stunder.
Nu blir det en bondkaka och mjölk till tröstätning och sen får John blund strö sand