…
Det
känns som huvet ska sprängas när jag gråter.
Jag är otröstlig när jag kramar om kudden och skriker i den.
Jag kämpar tappert varje dag, varje timme, för varje ljusglimt, för varje steg jag tar åt rätt håll, för varje gång jag faller platt och reser mig igen, och igen, och igen och igen……
Går o tvättar bort saltet från mina glasögon, och försöker samla mig till sömns.
Trots mardrömmar, är det ändå den vila jag får, så jag längtar till kvällen.
Dom som själv blivit utsatt av samma saker som jag, kan få ha en åsikt.
”Rosa elefanter” undanbedes kommentera.
Alla är välkomna att ge kärlek, men ingen behöver ge lättvindiga quickfix-råd.
Jag ska ta mig igenom detta och komma ut på andra sidan.