…
Nu strömmar tonerna och orden från Sarah Dawn Finers kärleksvisan på min Spotify, ut ur högtalarna.
”Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.”
Och orden kan lika gärna appliceras i vänskap…. och då kan de nå min själ för ett ögonblick och skänka tröst, när som vänner som Carola och Reje tålmodigt visar att de tycker om mig som jag är, med förtjänster, min värme. likaväl som de brister jag har. Hjälper mig att ta ett steg närmre till att förstå att jag inte är världens värsta människa… utan tvärtom en bra människa … en riktigt bra människa i likhet med dem, och många andra. Det finns fler jag kan nämna, och de kommer nämnas, men just nu vill jag nämna C och R.
Direkt när jag kom hem från en trösterik stund hos dem, samt en god fika, så kände jag naturligtvis ensamheten välla över mig, men bara för att dörren har öppnats, dörren till friheten, dörren till mina känslor. Och så kommer det säkert bli, iom att jag stängt av alla känslor…. men så kan ingen leva i längden… avstängd. Så det som värker och gör ont i mig kan sakta men säkert försvinna när jag får tröst och värme och stöd av vänner, och när vänner står bergfast kvar i mitt liv.
Just nu känns det som sagt var ensamt igen, ensamheten som jag alltid varit så rädd för, gör sig påmind. Ensamheten som präglat mig tidigt. Det finns ingenting mer värt än vänner som står upp för en i kris, när det stormar blåser kallt, när det är mörkt. En sådan vän som även jag varit och är. Så länge jag har vänner av den kalibern, som aldrig ger upp,så lyser hoppet i fjärran.
Ni är fler… men som sagt C och R denna gång.