Månad: mars 2016

…
När jag nu gör allt jag förmår i handling för att ta hand om mig, när jag tränar om och om igen på att träna mig till snälla tankar om mig själv, när jag kommer med klokheter och insikter…. så vandrar jag ändå ännu ofta i blindo i ett mörker där man tog mitt liv ifrån mig, mitt ljus och min kärlek ifrån mig.

Men från en sång från en animerad barnfilm, når mig en strimma ljus, en strimma kärlek når in i mörkret och ledsagar mig fram en stund, och ger mig en liten gnista att tro på, att gnistan till slut ska tända den eld som är livet.
Och jag minns med ens ett tillfälle när jag var runt 17-18 år, och var oerhört utlämnad, ensam, trasig. Då en medelålders kvinna, en bekant till en vän, satt i samma soffa som mig, fast i andra änden. Och hon böjde sig fram, sträckte ut sin hand, och strök mig på kinden med baksidan av handen. Och ett ljus slank in i mörkret i mig, och jag har burit det sedan dess i de mörkaste av stunder har jag kommit ihåg, och jag har blåst på glöden från den gnistan, och hoppats det skall blossa upp till den eld som kallas livet. Och fortsatt gå, fortsatt tro, trots att mörkret varit så kompakt att det värkte.

Hon såg mig, där och då…. hon såg mig, hon såg mig.

Och när jag ändå minns tillbaka, så kommer jag ihåg ett av de tillfällen då det var jag som såg en annan själ. När jag följde med på ett Verdandiläger, för att pappa var chaufför. Och en jag var 12-13 år. Där fanns en liten lätt mullig tjej vid namn Tanja eller Tarja tror jag, med mycket dåligt självförtroende och komplex. Och där fanns en framåt kaxig kille lika gammal … det var vi tre som var barn på lägret, resten var vuxna.

Vid ett tillfälle var Tarja ledsen, otröstlig, och kaxiga killen tog massor av utrymme, lät, och skränade när jag försökte prata med Tarja, trösta henne. Då röt jag ifrån, och sa att nu fick han hålla k-ften en stund för nu behöver hon få prata. Hon grät o grät och tyckte hon var så dålig, ful och allt vad det var. Och jag talade om för henne hur bra hon var. Jag såg henne !

På bussresan hem sedan…. när hon skulle kliva av i Vårby Gård …och jag skulle vidare, så kastade hon sig om halsen på mig och kramade hårt.
Kanske bär hon det ljuset med sig i sina mörka stunder.

Nu blir det en bondkaka och mjölk till tröstätning och sen får John blund strö sand

…
Det
känns som huvet ska sprängas när jag gråter.
Jag är otröstlig när jag kramar om kudden och skriker i den.
Jag kämpar tappert varje dag, varje timme, för varje ljusglimt, för varje steg jag tar åt rätt håll, för varje gång jag faller platt och reser mig igen, och igen, och igen och igen……

Går o tvättar bort saltet från mina glasögon, och försöker samla mig till sömns.
Trots mardrömmar, är det ändå den vila jag får, så jag längtar till kvällen.
Dom som själv blivit utsatt av samma saker som jag, kan få ha en åsikt.
”Rosa elefanter” undanbedes kommentera.
Alla är välkomna att ge kärlek, men ingen behöver ge lättvindiga quickfix-råd.

Jag ska ta mig igenom detta och komma ut på andra sidan.

…
Nu strömmar tonerna och orden från Sarah Dawn Finers kärleksvisan på min Spotify, ut ur högtalarna.

”Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.”

Och orden kan lika gärna appliceras i vänskap…. och då kan de nå min själ för ett ögonblick och skänka tröst, när som vänner som Carola och Reje tålmodigt visar att de tycker om mig som jag är, med förtjänster, min värme. likaväl som de brister jag har. Hjälper mig att ta ett steg närmre till att förstå att jag inte är världens värsta människa… utan tvärtom en bra människa … en riktigt bra människa i likhet med dem, och många andra. Det finns fler jag kan nämna, och de kommer nämnas, men just nu vill jag nämna C och R.

Direkt när jag kom hem från en trösterik stund hos dem, samt en god fika, så kände jag naturligtvis ensamheten välla över mig, men bara för att dörren har öppnats, dörren till friheten, dörren till mina känslor. Och så kommer det säkert bli, iom att jag stängt av alla känslor…. men så kan ingen leva i längden… avstängd. Så det som värker och gör ont i mig kan sakta men säkert försvinna när jag får tröst och värme och stöd av vänner, och när vänner står bergfast kvar i mitt liv.

Just nu känns det som sagt var ensamt igen, ensamheten som jag alltid varit så rädd för, gör sig påmind. Ensamheten som präglat mig tidigt. Det finns ingenting mer värt än vänner som står upp för en i kris, när det stormar blåser kallt, när det är mörkt. En sådan vän som även jag varit och är. Så länge jag har vänner av den kalibern, som aldrig ger upp,så lyser hoppet i fjärran.

Ni är fler… men som sagt C och R denna gång.

…
Sitter här och väntar på att gå ner till tvättstugan.
Jag har just ätit, kokta rödbetor, fisk, pärer. och lök.
Gjort nå ärenden på stan oxå. Med andra ord varit rätt duktig under rådande omständigheter.

Ute tinar det rejält, men dröjer väl ett tag innan snön försvinner helt.
Inte helt stökigt här hemma, men inte direkt städat heller.
Jag känner mig ledsen över att jag inte förmår göra det jag tyckt varit roligast, dansa, och spela musik för människor.
De flesta av mina vänner är dessutom dansare, vilket faktiskt svider lite extra, när jag inte kan vara med i den underbara gemenskap jag var med i under sommarn.

Jo det gör ont. Det vill jag lova.
Så mycket som fattas mig nu, bara det att känna glädje, för mig själv och tillsammans med vänner. Varför är det så här ? Bara att kunna se fram emot något, och veta att då, åtminstone den stunden kommer jag må bra, vore nåt jag skulle ge bort en gitarr för. (största värde jag har att ge)

Jag är så sorgsen över hur vissa nära, mycket nära behandlade mig, sånt går inte över med påklistrad positivitet, de som inte förstår det kan dra åt skogen.
För nu sitter jag och ska försöka torka kinderna och hä mig ner till tvättstugan… jag vill känna glädje och hopp….snart, mycket snart.