Tunga
andetag nu ….
Mina reaktioner är så starka,
Mer än förut är jag i kontakt med min forna övergivenhetskänsla.
Men jag klarar av det nu, det känns oerhört övermäktigt ibland dock..
Jag vet ju var grunden av övergivenhetskänslan kommer ifrån.
Inget mer med det. Gränserna är en sak. Dem sätter jag bättre och bättre.
Men att jag känner mig övergiven ibland… är förvisso historia.
Men jag vill inte förneka varken känslan, eller det faktum att jag faktiskt
blev övergiven av vuxenvärlden, av dig mamma, ja även pappa faktiskt, min fina
varma pappa.
Jag har sällan vidrört den sorgen över att du övergav mig far. För att jag
älskat dig så mycket.
Du var inte iskall och beräknande far, som mor var. Men du övergav mig ändå,
för att du inte kunde bättre. Jag älskade dig far…. Av hela mitt hjärta. Men du
fanns inte för mig under större delen av min uppväxt…
Varför pappa ? varför räddade du mig
inte från mammas kyla. Jag älskade dig pappa. Men du var inte där när jag
behövde dig som mest. Du var inte där när mamma hotade ta sitt liv…
Då hade jag behövt din famn pappa, din trygga famn. Jag är säker på att du
älskade mig pappa. Du hade bara svårt att visa det. Och du var fast i din egen
förtvivlan. Men jag kände mig ändå övergiven av dig pappa.. Jag hade ju velat
att du tog mig i din famn, och talat om för mig hur mycket du älskade mig, och
att allt kommer bli bra ….
Men jag hör dig säga det nu pappa … jag hör dig nu