Månad: november 2015

…
Hej far…

hur har har du det i himlen ?

Jag har det tufft nu pappa. Jag känner mig så ensam,
och så ledsen. Jag saknar dig oxå pappa.
Jag håller huvudet högt, men till slut kommer tårarna.

Det är lätt att glömma bort ibland, att jag är fin människa även nu,
att jag är värdefull och älskad omtyckt även nu när jag är ledsen och arg.
Jag behöver höra det pappa.
Kan du lägga en arm om mig nu far.
Jag behöver en arm om mig nu far…

…
Nu får gärna snön komma.
Om så bara några centimeter,
som lyser upp vårt Ådalen.

Ge mig frostiga träd, med snökristaller
Ge mig snötunga träd i alléer som bildar bågar.
Ge mig knarr under skorna.
Ge mig barn som gör snögubbar

Nu får gärna snön komma
och lägga sitt täcke över gräs och skog.

…
Livet….

Jag har givits detta liv.
Jag lever nu, Jag andas djupt.
Jag känner livet strömma igenom min kropp.
Det är underbart att leva, jag är glad.
Just nu är jag glad.

En dag i taget, ett andetag i taget
En måltid i taget, En tugga i taget
Mina ben bär. Jag lever för mig.
Jag gör det jag vill.

Nu blir det att krypa till kojs
tack Gud för allt gott.

…
Idag snodde jag disken framför ögonen på min moster.
Annars brukar hon ofta vara angelägen om att få diska själv.
Det är en härlig tant det. Nära till skratt, jordnära, pragmatisk, matmor, och ett empatiskt rivjärn. Såna växer inte på träd.

Jag var så glad när hon kom hem från utlanne igen. Hade saknat tanten. Vi har ju lite vardagsrutiner ihop. Jag hjälper henne med allt hon behöver… idag tvättstugan tex. Och hon fixar mat, syltar, saftar o bakar …och trugar. Och vi trivs i varandras sällskap. Även när vi är tysta.

Mosters soffa var inte alls bekväm att vila i, när jag var över och hämtade post åt henne betalade räkningar åt henne, vattnade blommor. Tanten själv lufsade ju inte omkring och muttrade för sig själv. Men nu är den jätteskön igen, när hon kommit hem. Jag lever i nuet , och är glad så länge hon finns för mig, och jag för henne.

Idag när jag flanerade fram på Djupövägen, kom plötsligt en vårvind och värmde både kropp och själ. Det var nästan 15 grader på dagen. Jag njöt innerligt av den pusten, och tänkte ingenting på hur vädret borde vara. Hösten kom tillbaks redan på kvällen, med virvlande starka höstvindar. Och jag väntar tålmodigt in vinterns omhuldande vita täcke av snö, som knarrar stämningsfullt under skorna.
Jag har redan tjuvspelat lite julsånger på pianot. Och drömt mig bort till den icke kommersiella mysjulen, med lugn och ro, julmust, Julkryss och pussel.

Jo rå …. jag vann några slag mot krympande ”spöken” idag oxå.
En dag i taget, ett steg i taget, när helst de dyker upp, ska jag möta upp.
Jag tar utrymmet som är mitt, jag tar tiden som är min,
Jag lever livet som är mitt…och jag gör det nu.

Fler djupa blogginlägg, fler tårdrypande och arga, och fler skrattiga och humoristiska inägg lär dyka upp. För de är några av mina vapen mot gastar och livsförminskande gestalter och energitjuvar.

God natt och sov gott mitt Ådalen… I love U

Tunga
andetag nu ….
Mina reaktioner är så starka,
Mer än förut är jag i kontakt med min forna övergivenhetskänsla.
Men jag klarar av det nu, det känns oerhört övermäktigt ibland dock..

Jag vet ju var grunden av övergivenhetskänslan kommer ifrån.
Inget mer med det. Gränserna är en sak. Dem sätter jag bättre och bättre.
Men att jag känner mig övergiven ibland… är förvisso historia.
Men jag vill inte förneka varken känslan, eller det faktum att jag faktiskt
blev övergiven av vuxenvärlden, av dig mamma, ja även pappa faktiskt, min fina
varma pappa.
Jag har sällan vidrört den sorgen över att du övergav mig far. För att jag
älskat dig så mycket.
Du var inte iskall och beräknande far, som mor var. Men du övergav mig ändå,
för att du inte kunde bättre. Jag älskade dig far…. Av hela mitt hjärta. Men du
fanns inte för mig under större delen av min uppväxt…
Varför pappa ? varför räddade du mig
inte från mammas kyla. Jag älskade dig pappa. Men du var inte där när jag
behövde dig som mest. Du var inte där när mamma hotade ta sitt liv…
Då hade jag behövt din famn pappa, din trygga famn. Jag är säker på att du
älskade mig pappa. Du hade bara svårt att visa det. Och du var fast i din egen
förtvivlan. Men jag kände mig ändå övergiven av dig pappa.. Jag hade ju velat
att du tog mig i din famn, och talat om för mig hur mycket du älskade mig, och
att allt kommer bli bra ….

Men jag hör dig säga det nu pappa … jag hör dig nu