…
Hjärtat slår ännu ….. da-dam, dadam, da-dam…
En självsäker dansgud, en ensam osäker man.
Likt norrskenet på natthimlen, rastlöst, vackert ängsligt, magiskt.
Alla vänners clown, som gör allt för er uppmärksamhet.
Se mig, se mig !
En liten flicka kramad av mor och far samtidigt.
Och jag ser, jag ser genom mina tårar, ser jag kärlek.
Och mitt bröst skulle att explodera, om inte tårarna föll.
Flickan klamrar sig fast, som det vore det enda självklara,
att hennes mor och far älskade henne över allt annat i världen.
Natten kommer igen…. och det är en trygghet i mörkret.
Jag syns inte, och behöver inte ses…
Stjärnorna ser på mig objektivt, dömer mig ej
men sörjer ej med mig heller.
Frågan kommer alltid stå obesvarad ..
varför ? Och vad än svaret blir, hur sant och logiskt
det än ter sig, så kommer jag aldrig förstå…
varför ? varför ni aldrig kramade om mig,
varför ni aldrig sa att ni älskade mig.
Varför ni inte pratade med mig när jag var ledsen.
Och varför ni lät mig gå …. varför lät ni mig gå?
Flickan ler inte, hon bara suger åt sig av det självklara
närheten, tryggheten, Dom kan göra många misstag
under hennes uppväxt
men hon har kvar den kärleken, den beröringen,
den tryggheten för alltid.
Jag är en vuxen man, men kommer alltid att då och då
få ta hand om barnet inuti mig, barnet ni glömde.
Förlåta ? självklart förlåter jag, att man inte förmår
mer än man förmår.
Men förstå varför ? ….
inte mitt hjärta i alla fall.
Nu har jag gråtit en stund igen. Nu återgår jag till att
vara barmhärtig samarit, clown och dansgud.
Och bär med mig pojken som inte blev kramad.