…
Innan jag går och lägger mig, medan jag ännu kommer ihåg storyn, vill jag med allra största gärna berätta en liten solskenshistoria jag fick mig till livs av en mycket när och kär vän.
W är en alldeles underbar liten pojke, som ännu av delvis okänd anledning inte kommit så långt som jämnåriga kamrater i sin språkutveckling. Och det är inte helt säkert hur det blir framgent på den punkten.
Och om jag minns den sanna berättelsen rätt, så var det så att W lekte med en annan liten pojke (M) på dagis….men efter en stund kom M lite fundersam till en av fröknarna och frågade:
– Kan inte W prata ?
M hade väl försökt prata, och inte fått något svar av W. Och för att få svar på sina funderingar kring W:s tystnad, måste man fråga ju. Fröken på dagis svarade mycket klokt att W kunde några ord, men att han pratade med kroppen. (Delvis använder W teckenspråk för att göra sig förstådd)
Varpå denna underbara lilla kille säger ”Jaha” och jublande springer iväg till W och börjar flaxa och gestikulera med armar och händer, och W likaså tillbaks, och de skrattade och hade roligt jättelänge ihop.
Vi har så mycket att lära av barn när det gäller livsglädje, och fördomsfrihet. M gillade läget fort som tusan, och ”språket löste sig”
Jag blev tok-varm i hjärtat
W är en alldeles underbar liten pojke, och det är M också