…
Hej far !
Tänkte komma med en liten rapport igen, om du inte tar en lur där uppe i himlavalvet förstås, eller nå’t. Det var nu 8 år sedan jag såg dig här nere, 8 år sedan du gick och la dig, och inte klev upp mer. Jag tänker på dig då och då, minns både roligt, och sorgligt. Men hur än allt var, så minns jag ditt stora röda hjärta far.
Jag vet ju inte alls hur det fungerar med allt sån’t här, döden och det. Om själen fraktas vidare och får ro ? Om man får syndernas förlåtelse, och träder i evig vila ? Om man återföds till jorden ? Om man får straff för dåligt beteende i efterlivet ? Om man återser sina nära och kära ? etc etc…
Men för mig passar det bra att prata med dig på det här viset, i min blogg.
Som du då kanske vet så har mor min vandrat in i efterlivets värld nu. Jag hade ingen kontakt alls med henne de sista 30 åren av hennes liv, och de senaste 30 åren av mitt. Och det är på många sätt trist och tragiskt, men jag gjorde och gör det bästa jag kunde och kan utifrån de förutsättningar jag fick/har. Och det fanns inget intresse därifrån, det fanns aldrig någon tanke på mitt välmående därifrån, och framförallt det fanns aldrig någon möjlighet att förändra något, eftersom hon aldrig någonsin gjorde något fel. Och lika är det med mina bröder nere i Stockholm, det finns inget att göra åt människor som inte vill eller kan förändra sig, inte förmår känna. Så det enda alternativet för min själsliga hälsa var att lämna det bakom mig och gå vidare, söka en ny familj, nya vänner, nya hjärtan far.
Far … jag hoppas att döden innebär att man blir fri från alla världsliga bekymmer och plågor, att man blir hel, liksom vid en slutstation och finner Nirvana. Jag skulle väl iofs inte ha nåt emot att återfödas till hök eller nåt sånt. Men jag hoppas det för att jag skulle vilja att mor fick lämna alla sina tilltrasslade, bittra känslor och tankar och finna frid.
Far jag har haft en så’n lycklig sommar, den bästa jag kan minnas faktiskt. Jag har dansat otroligt mycket i sommar, och dans är lätt beroendeframkallande. Man får faktiskt självlysande själ av dans far. Och vad jag har lyst i sommar. Massor av fina vackra människor har kommit i min väg, och tillfälligt i min dansfamn. Och i dansen far har jag till slut även känt av vad det innebär att vara eftertraktad och omtyckt… som man, som människa, och som dansare….
Dansen är kommunikation, ett samtal, mellan två kroppar, och två själar. Om kommunikationen stämmer blir det som vacker prosa. Utan ord uttrycker jag passion genom fötter, ben och överkropp och armar. Jag talar, hon lyssnar, hon talar jag lyssnar, med våra kroppar… det är konst, det är närhet, det är tyst kommunikation, det är glädje… och dans ger en självlysande själ.
Far … du sa till mig en gång, när jag var deppig över ännu en kärleksrelation som tagit slut:
– ”Det kommer flera”
Jag vet inte far… det finns flera, det gör det. Men kommer det flera ? och kommer det någon som ser mig och mina behov, som faktiskt accepterar mig och älskar mig precis som jag är nu ? … Och inte går in för att göra om mig till någon de kan älska, eller föreställer sig att de vill ha ? Jag vet inte far. Jag vill så jag skäms, men jag är skeptisk, mycket skeptisk och jag är lätt desillusionerad vad gäller kärleken… jag tror den har blivit kommersialiserad till en marknadsplats där andra kriterier än kärlek och omtanke går först.
Min själ är en samexistens av alla mina känslor och tankar, och sorgen och glädjen finns hela tiden med mig oavsett vilken av dem jag känner av mest för tillfället. Men om man går om än tillfälligt omkring med ”självlysande själ” så kan man faktiskt likt Ulf Lundell konstatera att:
”Det är gott att leva , trots allt”