…
Ibland halkar man liksom in på ett bananskal i situationer man inte föreställt sig att man skulle vara på. Så visade det sig bli på fredagskvällen för Lundin.
Benny ringer och har 2 fribiljetter till något evenemang på Appelbergs Hotell.
Han ville ha sällskap. Och som den godhjärtade människa jag är hakar jag ju givetvis på, utan att ha en aning om vad jag ge mig in på.
Upp på scenen kliver tre yngre herrar. Den längste av dom ser ut som en yngre version av E-type, med långt krulligt hår, en nyckelharpa i näven, och ett typ, E-type-flin på läpparna. Nästa unge man ser ut som han käka taggtråd till frukost, med keps och rutig skjorta och Lech-Walesa-mustasch och en stenhård blick, och den hårdingen spelar tydligen cello. Den kortaste tar tag i en mandolin, och ser ut som en blandning av en nybakad yuppi från handelshögskolan och en blond svärmorsdröm.
Sedan börjar de unga herrarna gnida och knäppa på sina instrument, och jag blir helt hänförd. Lech-Walesa-hårdingen visar sig vara heltidsmusiker och riksspelman, och gör med sin cello vad helst som går att göra med en cello …och lite till faktiskt. Mandolinisten ler heller inte i onödan, men spelar obehindrat och tekniskt väldigt skickligt. Och den leende E-type-typen får nyckelharpan att låta både som temperamentsfullt folkmusikinstrument, ömsint stråke och ibland distat Yngwie Malmsten-solist.
Och här spelar dessa, skulle jag vilja påstå, världsmusiker i vackra, men lilla Sollefteå, och 30 själar kanske har förirrat sig dit. När min spontana reaktion säger mig att det borde varit ett proppfullt Johanneshov eller nåt. Någon hade innan konserten kommit på den mindre lyckade idén att ha en konsertdel på en timme, och paus, och sedan som dra undan stolarna och dansa folkdans. Detta med dans skrämde dock iväg mer än halva människoskaran. Själv kände jag mig både okunnig i den ädla folkdanskonsten, och för stelbent och nykter för att improvisationsdansa. Men jag beslöt mig ändå för att sätta mig i bakgrunden och njuta av de helt fantastiska musikerna leka fram toner och improvisera en hel del.
Efter en fantastisk konsert, den första delen, och en halvtimmes paus kliver svärmorsdrömmen upp på scenen och ser ut över ett tomt dansgolv. Han ser en gubbe med keps, jeans och jeansjacka (undertecknad), några halsmystiska figurer, och en eller 2 tjejer som ser ut att ta ansats till att försöka dansa. Och säger
– Jaha, hur ska vi göra för att göra nåt kul av det här då ?
Jag föreslår högljutt, blyg och försynt som jag är, halvt på skämt halvt på allvar att släppa in halvfulla pubgäster till lokalen. Det mottages inte av någon, varken med någon större entusiasm eller humor.
Men till slut hoppar en som ser ut som lilla My i Mumindalen, fast sötare och en annan tjej, upp och dansar snoa eller schottis till vad än de spelar för sorts folkmusik. Hjältar måste jag säga, när jag själv är för torr, nykter och inbunden för att flumdansa.
Nordic Music tror jag de kallade sig för. Och de ska göra en konsert 3 december med symfoniorkester. Taggtrådsätaren tillika cellisten heter Anders Löfberg och är som sagt riksspelman. Svärmorsdrömmen, Magnus Zetterlund – mandolin, och E-typ-typen heter Erik Rydvall – nyckelharpa.
http://www.norrlandsoperan.se/sve/evenemang/1203-nordic/8080
Jag är lite lur på att åka på det faktiskt 🙂