…
Smutsiga vitgula höghusfasader, i ett lummigt grönt Stockholm.
70-talet hade just börjat, och den fria uppfostran hade vunnit mark.
ABBA och KISS var banden du hade att välja på i min klass i mellanstadiet, jag valde The Boppers, och var utan grupptillhörighet redan där.
Jag läste Buster, Kalle Anka, Tintin och Fantomen. På rasterna spelade vi landhockey och fotboll.
Pappa var nästan aldrig hemma, och mamma kom hem sent på kvällen efter att ha jobbat sent. Ibland fick jag mat hos Farmor, vi var alltid välkomna där. Men spriten var ofta gäst hos farmor och farfar, och sedermera hos några av deras barn, när de blev vuxna. 4 av 6 är nu borta.
Jag gick, och gick, och gick, i Stockholms förorter, i Storstockholms skogar, en evig vandring bland betong och rullstensåsar, inbäddat bland sjöar, och skär.
Det var som jag gick för att hitta hem, och jag hittade inte hem, fast jag alltid återvände till den plats vi bodde. Jag, våra Tibetanska Terriers, våran papegoja och min ofta så deprimerade mor. Jag bar hennes tunga själ på mina axlar, och tog det som min uppgift att hålla henne vid liv. Ty självmordspratet, och självmordshoten var vanliga.
Om jag inte gick, så sprang jag, för att inte få stryk av andra förortsungar. Mycket kaloriförbrukning och lite kaloriintag resulterade i ett vandrande skelett med lite skinn på benens och senorna.
En dag tågade hela Albyskolan till Botkyrka kyrka, för att hedra Magnus i vår klass. Han blev knivstucken, mördad, bara 14 år gammal. Han hade ingen krona att ge till den jämnårige som tydligen inte värderade människoliv speciellt högt.
– ”Jag vill inte dö …hjälp mig, hjälp mig. jag vill inte dö”
Men folket på tunnelbanestationen bara såg på.
Hemma pratade återigen mor med en vän om att ta livet av sig eller fortsätta leva. De trodde de pratade i koder så jag inte skulle förstå. Men att dra en rak hand över halsen som tecken eller forma handen till pistol mot tinningen, är lite för enkelt för en 14-åringen att snappa upp. i 18 år pratades det hemma om vilka svin män är. Det gav en inte allt för stark självbild när jag sedan skulle växa upp och bli man. Ett självförakt planterades i mitt inre, som tagit mer än halva livet att få bukt med något så när.
Stockholmstrafiken rullade på med outtröttlig frenesi, oavsett övergivna ungar, självmordshot, fylla och förortsmord. Och likt gröna ringlande ormar med guldgrävande lycksökare i sina ”magar” ringlade sig tunnelbanetågen fram, mekaniskt, sterilt, hjärtlöst. ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs”
”Nästa Alby, nästa Alby”
Och jag gick, och jag gick, och jag sökte, sökte, sökte bland betong och tunnelbanor. Jag sökte efter min familj, som inte fanns. Min familj, som inte fanns.
Frånvarande far till en början, deprimerad mor, och skilsmässa när jag var sex år gammal. Under skilsmässoperioden var jag ofta sjuk och febrig. Mor köpte saker som kompensation för fysisk och själslig frånvaro och tomhet. Jag lärde mig tidigt vad ångest var. Och jag gick, och jag gick.
När sedan allting rasade … när det inte fanns något kvar i mig. Så blev den frånvarande familjen, än mer frånvarande. Ingen av dem, utom far, har någonsin varit hem till mig varken i Stockholm eller Sollefteå. Och när så min far dog i Juli 2007, var min kontakt med min biologiska familj helt slut.
Så jag har förlorat min familj, långsamt genom hela livet. Och jag har ingen egen familj som vuxen. Men jag lever, jag lever ännu. Jag dansar om sommar och vinter. Jag låter mina ord vittna om glädje och sorg, om orättvisor och humor. Och min gitarr tystnar aldrig. Jag lever ännu. Och jag dansar bra, mina orda är vassa, vackra och sanna, och min musik är innerlig och stark… och jag dansar passionerat och vitalt
Jag lever ännu