…
Hej far
Nu har du väl fått sällskap av Rolf Svensson antar jag.
Livet är underligt ibland far. Jag saknar dig ännu, kommer så göra för alltid.
Jag sörjde ett tag och gick vidare då för sju sedan, men saknaden kommer jag aldrig ifrån.
Moster Maggan, som även du tyckte så mycket om, var ju nästan på väg en dag i december. Men något, någon eller några höll henne kvar. Hon säger att hon är redo, den dag det blir tack och adjö. På ett sätt kan jag väl förstå det, om kroppen hänger med allt sämre, yrkeslivet sedan länge avslutat, och hennes barn börjar närma sig pensionsåldern. Och när den dagen kommer, om jag ännu är kvar här nere på jorden vilket jag hoppas, så kommer jag mista min sista riktigt nära familjemedlem. Och det kan säkert bli svårt, och än mer ensamt än jag känner det nu. Men det är då, nu är nu.
Men nu känner jag mig ändå lite ensam far. Lite övergiven och inte så värdefull. Jag känner mig som ”åslappe” (det som blir över). Och ibland hjälper inte vänners och bekantas välmenande ord, när jag för sjuttontusende gången lägger mig ensam. Och ibland är inte ens fantastiska danser tillräckligt, danser med vackra, underbara danserskor en varm sommarkväll, när de sedan går hem med någon annan. Och även om den sång jag sjunger, och de toner jag förmedlar på gitarren räddar mig från att torka ut inombords, så läker de inte öppna sår, och tar inte bort min längtan.
Min kärlek är inte välkommen, min kärlek, min passion kommer aldrig fram till någon att älska. Och likt ett ratat barn, gråter jag invärtes och funderar ofrånkomligt vad det är för fel på mig, varför duger jag inte ? Kanske sitter du på svaren där uppe i din himmel far. Men jag här nere på jorden förstår ingenting. Jag vandrar omkring i ett vackert paradis, jag beundrar, berömmer, älskar. Men ingen adress till mina kärleksbrev.
Och jag känner inte som moster Maggan. Inte heller om jag vore Åttio år gammal. Jag känner mig inte klar. Jag har inte uppfostrat fina barn som hon, som det blivit bra människor av. Jag har inte arbetat rakt igenom mitt liv, lämnat barn på dagis och lekt med dem i parken. Jag har inte suttit uppe och oroat mig för barn som kommer sent hem, inte grälat på dem av kärlek och ombry. Jag har inte mötts av en varm kvinnlig famn, med orden ”Jag älskar dig” inte tröstat densamme när något bekymrat henne far… det är ännu ogjort far. Och jag blir inte yngre….
Jag hade nog inte haft så mycket emot att bli gammal far, om jag hade haft detta i mitt minne, till mitt arv…
Men jag ber inte Gud om detta, det finns folk som svälter, blir våldtagna i världen. Finns folk som dör i svåra sjukdomar fast botemedel finns. Finns folk som har ett par kronor om dagen att leva på. Så jag tycker Gud har nog med tårar för dessa människor. Men önskar och hoppas …. kanske jag någonstans långt, långt inombords gör. Men flamman falnar sakta bort med åren, och förspilld kärlek, är väl det enda som finns att ångra i ett liv… i ett liv som mitt.
Men hälsa chiefen att jag gråter med honom över alla dessa fattiga, sjuka och dödade människor. I kväll spelades tårar på gitarren min.