…
Med en gammal dam i passagerarsätet, som efter bästa förmåga hjälpte till att hålla hastigheten med påminnelser om hastighetsbegränsningar och fortkörningskameror, så bar det av söderut. Ännu en kvinna hade smugit sig ombord på bilen, men henne återkommer jag till senare. Första stopp blev Timrå för kort rendezvous med en tjej som finner min skrivkonst intressant i bokformat. Sedan matstopp vid Tönnebro. Och senare kastade jag av gammal moster vid Östhammar, en rejäl avstickare från E4an. Moster tog det rätt bra att jag kastade av henne i farten, tillsammans med rollator, och packning. Jag tror hon landade mjukt 😉
Jag hade ju i ganska god tid avtalat att få logera på ”Hotell lilla Milton” (Kusin Carolas radhus i förorten) Men nu ville jag få kontakt med hotellvärdinnan själv, och försäkra mig om ledig plats och ”personal” i tjänst. Tre försök men inget svar på mobiltelefon. Funderade på att kolla med grand hotell, men det skulle ju vara ett nedköp tänkte jag. De är ju så upptagna de där Stockholmarna. Så jag chansade, och med ryggsäck och övrig packning ringde jag förtröstansfullt på det lilla okända ”hotellet” mitt i ett radhusområde i Segeltorp.
Jodå, som fembarnsmor, åker man inte på några större utsvävningar allt för ofta. Så hon såg förvånat på mig när jag kom, och jag undrade försynt om det fanns något rum ledigt. Och från den stunden, trots urusel telefonkommunikation, så var servicen näst intill fulländad. Jo … ”näst intill” För första natten hade nog värdinnan glömt madrassen, innan hon lade på lakanet. Eller så var det bara en ovanligt korkat modell av bäddsoffa. Nästa natt hade en mjuk madrass kommit på plats, och det ”luktade” femstjärnigt igen 😉
På tal om ”lukta” så torde min näsa för mat och kaffe, vara rätt väl utvecklad. För jag kom precis lagom till grillat kött, potatis och sallad.
På Söndag var det tänkt att på något sätt sammanstråla med annan fin kusin, Jenny. Men på Stockholmares vis, var ej heller hon under större delen av söndagen, nåbar per mobiltelefon. Och jag tänkte att röksignaler över öppen eld är uteslutet då de skulle försvinna bland alla avgaser i Hufvudstaden. Så jag gled väl med på radhusfamiljens planer ett tag tills kontakt med andra kusinen uppstod.
Familjefadern skulle på Skärholmens inomhuscentrum inhandla sportskor åt de tre äldsta barnen, M1, M2 och M3 (Alla barnens namn börjar på ”M”) Här handlar det om åldrarna 12-16. Jag beslutade mig för att följa med i den naiva tron om att jag skulle kunna lulla på för mig själv lite, och kolla in affärer som intresserade mig.
Så blev det ju naturligtvis inte. När jag kom in i centrumet så kunde jag inte undgå att reflektera över den hysteriska kommersen, och det ursinniga stressade tempot på människor. Ja eller vad som en gång var människor, innan de reducerades till konsumenter och produktionsenheter. Och den halva av med mina mått mätt välbeställda förortsfamiljen till kusin, var inget undantag.
Tjopp,, tjoff, swisch, swosch…. Jag hade mycket svårt att inta min sedvanliga coola lansortsbo-image, den med lugn, leendes betraktandes över de hyperaktiva storstadsborna. Ty hade jag gjort det, hade jag blivit akterseglad med ens, och kanske kvarlämnad någonstans i det stora, stora köpcentret. Och eftersom jag är äldre än familjens pappa, så kunde jag ju inte gå till någon reception och be ”pappa komma och hämta upp mig” Tänk er en service minded kvinnlig len röst som i högtaleriet säger:
– ”En lång vilsen norrländsk farbror väntar vid receptionen, om eh , öh pappa vill komma och hämta honom”
Nä så det var ju givetvis bara att försöka hänga på Ankpappan, med ankungeraden efter sig. Och inte förutan att jag kände mig som en figur i en HC Andersensaga. Och nog för att jag har relativt ståtlig hals men…
Nu var det sportbutiker som var målsektorn. Och när vi kom in i första butiken, fram till skoavdelningen, började äldsta tonårssonen leka med innebandyklubba och boll. Då pappan sa:
– Men kolla på skor nu då Max, istället för o lek med bandyklubban !
– Men det finns ju ingenting !! (vilket var förbryllande för mig, som såg 5-6 väggar fulla med sportskor) Det hade tagit 3 sekunder för tonårssonen att upptäcka att just de skor han ville ha inte fanns här. Och det betydde på tonårsspråk: ”Det finns ju ingenting”.
Ja ha , jopp,, tjoff, swisch, swosch och vi befann oss på ännu en, och ännu en, och ännu en sportbutik, helt plötsligt på en helt annan Galleria, på annan ort. Vettefan hur det gick till, men på nåt sätt blev jag inte kvarlämnad. Tonårsdöttrarna hittade ganska snabbt ett par Nike Air force one, var och var nöjda…åtminstone tillfälligt.
Med tonårssonen slutade det så att han köpte ett par nya skosnören till sina gamla slitna skor istället för att köpa nytt. Det var förvisso hål på dem, men i jämförelse med mina MYCKET väl använda dans-Adidasskor, såg hans nyköpta ut.
På hemvägen fick en av döttrarna ångest över vad modern skulle säga om att hon fått nya skor, trots att det inte var så länge sedan hon fått nya. Så hon pekade ut och skyllde på pappan när de kom hem 🙂