…
Egentligen är jag alldeles för trött för att skriva nåt nu. Men jag har så många ord i mig som måste ut. När jag vandrar hemåt under stjärnklar himmel, kan jag med fullständigt urlakad kropp konstatera att kvällen varit fantastisk. Sista timmen gick på rene tjurda.
Blev uppbjuden av vacker, dansant, pigg, glad, ung tjej det första som hände. Och en sådan start bådar ju gott. Sedan tror jag varenda favoritdanstjej var där i kväll. Med tanke på att jag varit förkyld och hostig i princip sedan nyår, så måste jag säga att orken räckte rätt bra….trots allt.
Jag försökte efter bästa förmåga spana runt och se till att jag inte missade nån, som jag brukar dansa med, och som förväntar sig dans med gammal dansant skrytsam gubbe med Gösta Gigolo-image. Jag vet att åtminstone två st av dem hann jag inte med. Men men, sånt e livet.
Jag måste tillstå att jag faktiskt blev ut för något jag aldrig tidigare blivit ut för vad uppbjudning anbelangar. Jag blev faktiskt uppbjuden alldeles utan för toaletten, på nedervåningen, på väg upp till dansgolvet. Jag vet inte om det är en merit, eller om det bara är ovanligt.
Den lilla korta, äldre gubben, med tangopose, och snedkammad lugg av de få fjun som ännu överlevt på hans hjässa, var där. Dansade tango med en tant 3 ggr så stor som honom. Med ett antal deciliter förfriskningar innanför västen. Han krockade mer än han lyckades undvika. Men glad i hatten var han, även utan hatt, och med vattenkammade fjun.
Sedan har jag äntligen kommit på en definition på en dansstil, som jag iofs sedan länge iakttagit. Ni vet det finns ju Alfahannar, det finns wannabe-alfahannar, och det finns en tredje grupp av de balla tuffa killarna på ett dansgolv: nämligen dom balla killarna i klassen från högstadiet, som mentalt fortfarande lever kvar i villfarelsen att de är tuffast, snyggast och bäst i lokalen. Och de har ju förvisso ett till inkomst, charm, snygghet och danskunskaper rätt så oproportionerligt stort självförtroende. Och det sk självförtroendet kan säkert locka en del honor till sitt näste, även med en medioker parningsdans. Det var 2-3 st stycken denna kväll som dansade denna statiska, tuppaktiga, machoaktiga parningsdans. Och några tjejer som förmodligen var 9e-klassens populäraste tjejer, och ville synas med den populäraste killen… föll säkert som käglor för dessa ”tuffingar.
Jag har härmed döpt dansstilen de idkar för ”Hunk-lunk”. Ty det är en väl inövad oinspirerande, lunk med lite gungningar och skak, ett sterilt vandrande framåt, utan snurr, utan skratt, utan att känna av musiken, utan att falla utanför dansstilens ram. Men ack så ”tuff och stilig han är”
Energin var näst intill slut efter 2 timmar, och hon jag fikade med trodde inte sina ögon när jag lastade på fikabrickan med, Skinksmörgås, räksmörgås, och kaffe. och jordgubbscheesecake. Men det behövdes, jag brände nog varenda kalori … vill jag inbilla mig.
Hollstens trio m Angelica vs Jannez. Det är klart att det ena bandet var aningen mer amatör. Men det som skiljde mest var nog ljudkvalitet och ljudbild. Att dansa till dem gick lika bra. Även om en tjej jag dansade med höll på att bryta ihop över textraden: ” tänk att få ha en man i byrån”