…
Vad är viktigt ?
En fråga man faktiskt kan fundera på.
Men det krävs att man har, eller tar kontakt med sitt inre.
Jag träffade nyligt på stan en god vän till mig som jag respekterar och ser upp till.
Han har på många sätt haft det tufft genom olika delar av livet. Men han säger att han haft ett bra liv, trots fysiska sjukdomar av olika slag. Han har ett starkt psyke, haft ett arbete han trivts med, en fru och två numera vuxna barn. Han är mycket tacksam.
Han uttryckte vid vårt möte på stan, sin beundran för mina bloggtexter, vilket värmer i hjärteroten, och gör mig stolt och glad. Vi pratade bland annat om värderingar och livsöden. Han berättade om hur han vid ett tillfälle gett pengar till en utsatt människa som tvingats be andra människor om hjälp för att kunna försörja sina barn.
Och till min väns förvåning, hade det kommit fram en människa då, och ifrågasatt att han gav bort pengar, ehuru min väns fysiska handikapp, är synligt för ögat för omgivningen.
– Men vad håller du på med ? Efter allt jobbigt du varit med om ?
…. hade främlingen sagt
– Men vad är det du säger ? … hade min vän svarat med förvåning och bestörtning
– Kanske är det just därför. …. sa min vän, och främlingen bara tittade på honom och gick.
– Fundera på det du!!.… hade min vän då sagt, medan främlingen som tyckte det var så fel att ge den behövande lite pengar, gick sin väg.
Jag har tagit upp detta ämne förr, och kommer göra det igen, då det ligger mig varmt om hjärtat. Bland annat i blogginlägget som heter ”Jag ser dig” Som behandlar ämnet att finnas för varandra och göra spontana välgärningar utan baktankar.
Själv stod jag i kassakö på Konsum för någon månad sedan. En för mig okänd man erbjöd mig generöst att gå före mig i kön, eftersom jag bara hade en sak att köpa. Jag log och tackade vänligt för erbjudandet, men sa att jag hade inte bråttom just nu. Efter mig stod en kvinna som under stora delar i sitt liv varit alkoholiserad, men det senaste året jag sett henne offentligt har hon varit nykter. Det respekterar jag och imponeras av. Jag är ingen vän till henne, och i onyktert tillstånd, kanske jag är mer återhållsam gentemot henne och andra som fallit under alkoholens mörka moln.
Vid detta tillfälle hade även hon bara en vara, och skulle hinna med bussen. Hon var nykter, hon var välvårdad, och trevlig mot omgivningen. Så jag lät henne gå före med samma motivering som jag sa till mannen före mig. Dock så strulade det lite för henne vid betalningen, minns inte hur. Mannen framför sade med lite anklagande röst åt henne,
– Jaha, vad vill du då ????
Varpå hon ursäktande om igen berättade att hon var sen till bussen.
Sedan tittade mannen på mig och sa
– Du skulle nog gått före ändå….
Varpå jag log överseende och sa att jag har inte bråttom.
Nej jag är absolut ingen ängel, och kanske inte ens min gode vän jag berättade om i början är felfri. Och det finns tillfällen då inte heller vi inte förmår vara medmänniskor till hundra procent i alla lägen. Men jag tänker att strävan till att se människan bakom tragiken, är väl så behövlig. Och jag har ändå lite svårt för hur man kan uppröra sig över att man hjälper människor i nöd.
Det finns en annan man här i stan, som på olika sätt har det svårt. Där förmår jag inte på samma sätt ge honom tid och stöd. Då jag upplever att han tar hela handen och armen (tidsmässigt) om man ger honom lillfingret, och inte riktigt har några gränser. Men jag ser att det finns andra som då klarar av det och gärna pratar med honom. Och då är jag glad för detta, och ifrågasätter inte deras hjälp och goda bemötande.
Viktigast av allt måste väl ändå vara, att försöka vara människa !? … inte produktionsenhet eller Arbetsköpare ?!