Jag känner ingen glädje eller tillfredsställelse över att kvinnan som slog ihjäl denna plågade lilla tjej, fick livstids fängelse. Jag känner ingen ilska över att maken ”bara” fick 6 års fängelse.
Jag frossar inte i hämndliknande känslor över att ”rättvisa” skipats.
Visst är domen nödvändig i ett rättssamhälle, men rättvisa gentemot Yara hade endast kunnat uppnås med att någon hörde henne och agerade innan det var försent. ”Jag vill inte gå hem” hade hon sagt samma dag som hon blev ihjälslagen med en brödkavel.
Nu kanske vore en bra tidpunkt att prata om varför sådant här sker, istället för att fokusera på hudfärg eller kön som orsaker till våldshandlingar, om nu någon hade vart intresserad av något annat än egna hämndkänslor.
Jag känner ingen rättvisa för Yara, jag känner ingen upprättelse, jag känner bara en djup, djup sorg över att hon bragts om livet, samt att hon under det korta liv hon hade gick omkring och var ensam och rädd. Detta i ett land till vilket hon blev skickad för att få trygghet.