…
Himlen har öppnat sig, och snön faller mjukt över Julruschen i Sollefteå. En julrusch som jag bara härom dagen, trodde skulle utebli. Men nu kommer de hem från när och fjärran, alla som valt att flytta söderut, eller helt enkelt varit mer eller mindre tvungen för att få ett arbete. Själv ger jag gärna bort mina julklappar idag och året runt, i formatet av omtänksamhet. Samma omtänksamhet som jag blir glad av att erhålla själv.
Och visst kan säkert fysiska julklappar vara en sorts omtänksamhet. Men inte alltid. När folk våndas över vad de ska köpa, över hur de ska hinna, och hur de ska ha råd, då försvinner liksom magin i det hela. En magi som finns i Amerikanska Julmirakelfilmer, men även i vardagen hemma hos oss i lummigt vita, vinterstaden Sollefteå. Att få skjutsa solstrålen Solin och hennes mor upp på sjukhuset när Solin har ont i magen, är för mig en större julklapp än jag kan föreställa mig pengar kan ge. Att hämta kläder till gammal tant på avdelning femton, för hemfärd i morgon, gläder mig mer än om jag fått hundra julklappar, för tusen kronor. Och att få erbjuda bärhjälp till bilen, för villrådig ung dam som inte mäktade med att bära dagens inköp, är bättre för mig än en välklädd julgran, skinka och Kalle Anka på julafton.
På eftermiddagen fick jag en handtagspåse med omtanke av en vän från Langsel. Det gjorde mig glad i hjärtat oxå.
I morgon ska nog jag och G sprida lite Julglädje hos en understimulerad fotograf, i stadens kärna.
