…
I fredags övergav jag Tv:n och Hjältegalan för dans på Hullsta Gård till Kindbergs. Ett lätt val för mig, Tv:n går faktiskt aldrig före att leva livet. Och att dansa om något, är att leva livet. Men jag hann gråta lite till Hjältegalan innan det var dags att gå.
Badhusets flytt upp till I21-området, för mycket småkakor i Tomas mage, samt att promenad-polarn bara har möjlighet att motionera mig en gång i veckan, har gjort att det inte är samma uthållighet på undertecknad fd danskung längre. Kvaliteten på utförd dans är nog av samma grad som förut, fast inte lika ofta och inte lika länge. Därav har jag kommit till slutsats att undertecknad måste sättas på diet och köpa motionskort. Givetvis började jag inte då, utan tänker börja ”på måndag”.
Men jag orkade i alla fall gå den långa promenadsträckan (300m) från Djupövägen till Hullsta Gård där dans till Kindbergs nu bjöds av myziga danz-arrangören Majzan. Och det utan att bli andfådd… bara iskall om fingrarna. Ja det sa Åtminstone Pernilla när jag lade händerna på hennes axlar i första dansen för kvällen.
Dansgolvet var halt, var det nån som sa. Det brukar oftast betyda att det är perfekt för mig som ofta glider och snurrar. Mina knän var mycket glada över detta.
Kindbergs ena lead singer har tyvärr förbrukat sin röst för gott, verkar det som. Det skar sig ordentligt flera gånger varje låt. Men jag misstänker att en majoritet dansarna inte märkte det eller brydde sig om det. Men det var bra låtar och instrumenten funkade bättre än rösten. Så dansen blev inte lidande, men musikörat blev lidande för några av de icke tondöva, nyktra dansgästerna.
Danspar diskuterar transpirationens förhållande till tyngdmassan
Till min stora humoristiska glädje, kom det till min kännedom vad 2 av mina kompisar sagt till varann, när de dansade. Till att börja med ska jag klargöra att de är mycket goda vänner med varann, och även mig, innan någon börjar ta fram kränkthets-blocket och anteckna. Och att humorn är hjärtlig innerst inne.
Han – Jag måste tillstå att du svettas väldigt lite när du dansar, för att va så tjock
Hon – ha-ha-ha-ha
Och nej hon är inte ”tjock”. Inte tjockare än mig i alla fall. 🙂
Anpassning till rådande kapacitet
Nu när orken tryter aningen för mig på dansgolvet, så får man väl ta till små knep.
Många är fortfarande fast i detta att bli lätt eller stort malliga över att få dansa varje dans under kvällen. Som om det vore en merit och att man på nåt sätt skulle vara värd mer då. Jo jag har oxå varit så, när jag var yngre. Och det är klart, att om det är första gången det sker i ens liv att man dansar varje dans, så kan jag väl förstå att man gläds åt detta, men ….
Men jag har kommit dit hän i danslivet, att jag skryter över om jag lyckats komma undan dansgolvet nån enstaka dans, utan att nån hugger tag i en 🙂 (Nej, ingen behöver ta fram kränkthets-blocket och anteckna nu heller, ty det är skrivet med självdistans och humor) 🙂 Så man smiter väl iväg på toan nån gång, och till ”vattenhålet” och dricker lite.
Ett annat sätt att underlätta ens fysiska vedermödor på dansgolvet, när en gammal gube som jag, svettas som en medelålders klimakterietant, är att styra kosan på dansgolvet till par som buggar, där tjejen/kvinnan har knälång, vid 50-tals-klänning – Det fläktar enormt skönt när kjolen/klänningen snurrar snabbt i buggningen, om man är tillräckligt nära 🙂 Men man måste va på sin vakt när man dansar så nära en bugg-snurr, så man inte får utsträckta balanserade armar i nyllet, och golvas av en späd lite tant i ens egen ålder. 🙂
Nå nu när jag spottat ur mig komiska spydigheter, så kanske jag lite tafatt kan släta över dem, genom att belysa att jag inte rakt igenom är en vedervärdigt elak person. Jag tryckte ut dansaffisch på egen skrivare åt Lejonsson och Lina, och satte upp till dansen på Hullsta. Och efter tidigare överenskommelse med ”danslejonet”, så möttes vi och jag tog på mig uppdraget att sätta upp några affischer. Mötet var kort men trevligt. Lejon och Lina är 2 oerhört sympatiska människor.