Månad: november 2014

…
Jag tänkte faktiskt fundera kring helt andra saker med förra inlägget. än det som blev, när jag började inlägget med: ”Det är mycket man inte vet”.

Jag fikar ju på stan med jämna mellanrum. Oftast på Lilla caféet. Men ibland även på café Petter, och andra fina caféer. Jag har ju blivit god vän med ägarna av Lilla caféet genom åren. Och det är roligt att se på folk på stan genom fönstren på ”Lilla”
Café Petter har en annan, lite rustik miljö som lockar många. Samt att de har väldigt mycket hembakt, medan Lilla satsar mer på kvalitet på olika tesorter, och högoktanigt kaffe för finsmakaren.

Se där har man i grova drag skillnaden mellan dessa caféer. Kan man tro.

Som sagt var, det ÄR mycket man inte vet. Och jag har funderat kring ett faktum som skrämmer mig en aning. Jag trodde nånstans att vi utvecklades som mänsklig ras. Att vi blev mer toleranta, att vi blev klokare och drog lärdomar av historiska misstag. Men … ibland undrar jag hur det är ställt med detta.

Det jag sett hända, på senare tid är en slag segregering som syns på vilket val av café folk gör. Det är således inte en uppifrån styrd segregering, utan en av kunderna vald segregering. Härom dagen log jag och sade till mina vänner Hamrin, Adam och Yildiz att jag tyckte det var himla bra med Lilla cafet, för om man som jag inte har råd att åka utomlands, så kan jag komma dit. Just då var det, ca 20 invandrare där, och jag ensam svensk. Först tänkte jag inte alls på det, eftersom jag ser vänner, och inte nationaliteter. Men när allt som sades, sades på något språk jag inte förstår, då blev jag medveten om det. Nu gör det mig inte så mycket. Det var rätt skönt att slippa förstå vad folk pratade om en stund, då slapp ”skvallerkärringen” i mig spetsa öronen. Ungefär lika härligt som att lyssna på nyheter på finska, så man kan stänga av den lilla reaktorn mellan öronen en stund.

Och då slog det mig plötsligt att de gånger jag sitter på café Petter är förhållandet det omvända. Jag minns inte när jag såg en invandrare där senast. Och jag vet om vänner och bekanta som påpekar hudfärgen på kunderna på Lilla, när vi promenerar förbi där. Och fler och fler av mina svenska vänner, lyser med sin frånvaro på lilla caféet. Jag undrar… det är mycket man inte förstår.

Hur långt ifrån är vi nu att måsta agera som Rosa Parks gjorde under medborgarättskampen i USA under 60-talet ?

….
Det är mycket man inte förstår. Och ju mer man lär sig, desto klarare blir den insikten. Även min kloka mosters insikt, en slags travesti: ”Det är gott att inte veta” har sin plats i insiktsfullhetens Mekka. Men den senare är en sanning med modifikation. Man behöver ju inte och kan inte veta allt om alla, och om allt. Men jag vidhåller ändå att både utvecklande av språket, och intagandet av kunskaper är redskap som är nödvändiga för folket, om vi inte skall bli blinda offer för makt som förvanskar och förminskar språket för vanligt folk.

De som tror att makten, vill ha en bra skola för alla, misstar sig o det grövsta. Det har funnits resurser och möjligheter under hela den period som den svenska skolan rasat sönder och samman, men man har valt att lägga våra gemensamt åstadkomna resurser på skattesänkningar till sig själva, och till dem de är marionetter åt: De globala kapitalisterna. Man vill ha en bra skola för några få, eftersom kunskap och språk är makt.

Varför ? Dessa maktherrar har lärt sina trogna drönare som röstat dem fram till makten, att kalla sådana här funderingar för ”konspirationsteorier”, och vips så är en stor del av det skrivna motståndet oskadliggjort. Det är inte bara detta ord, Alliansen medvetet har förändrat det politiska landskapet med, det finns en helt ny ordlista med nya betydelser för gamla ord, den ordlistan som förde dem till makten, som är det viktigaste verktyget för att ta makten från folket, och öka sociala och ekonomiska klyftor. På ett globalt plan gjorde man samma sak med Julian Assange. Genom att våldtäktsanklaga den man som avslöjat makthavare i USA för krigsbrott mm, så oskadliggjorde man honom i ett svep.

Det är ju genialiskt, speciellt i ett land som Sverige, där det i princip räcker att anklaga någon för våldtäkt, så blir denne aldrig fri stämpeln. Det är ett lika grovt brott enligt mig, som att låta riktiga förövare komma undan, om bevisning finns. Två kvinnor som skryter om samlag med Assange på internet, kommer helt plötsligt på att det var våldtäkt de blivit utsatta för. Och detta samtidigt som USA är i desperat behov att oskadliggöra hotet Assange genom att förstöra hans trovärdighet. Vill man hitta människor som är starka, upproriska mot korruption och smygdespoter i Wallstreetkostym, så kolla efter de som blir anklagade för att ha ”foliehattar” och ha ”konspirationsteorier”

”Men vi lever ju i ett fritt land, du som är så kritisk får ju säga vad du vill”…är det många av drönarna som hävdar då. Ja vi får säga vad vi vill så länge inte någon tror på våra ord, så länge inte våra ord slår igenom till de stora massorna. Assange och Snowden är tydliga exempel på detta. I forna diktaturer hotade man folk, rensade ut, fängslade, mördade. I moderna västdiktaturer oskadliggör man hot genom att medialt och på andra sätt misskreditera personen, eller helt enkelt köpa dem, till sitt lag med löften om rikedomar.

Utifrån de definitionerna, så JA, jag är en foliehatt. Men en som ingen bryr sig om.

…
Kl 21.00 när dansen började, låg jag fortfarande i mitt skummande badkar och funderade på om jag verkligen skulle gå på dans eller inte. Donnez stod för dansmusiken. Jag var väldigt nära att ligga kvar i badet och göra ”hemgjord Jacuzzi” på inmundigad havregrynsgröt. Men jag tänkte att jag vid flera tillfällen låtit folk veta hur danssugen jag varit under en tid. Och är danslokalen 300 meter hemifrån, då måste man väl gå på dans till band som klassificeras som gränsfall ?

Lätt omotiverad, och aningen skeptisk till både dansbandets förmåga att överstiga promenadtempo på låtarna, samt dansklientelet, travar jag iväg i mina oranga Converse.
Väl på framme, och inlöst så blev åtminstone farhågorna över Donnez danstempo verklighet. På dansgolvet promenerar stela airbag-gubbar fram med missnöjda dansanta tanter som sköld. Dansar man saktigare än så där då ramlar man omkull, tänkte jag och funderade varför jag gick dit.

Men nu hade jag ju betalat, så jag tänkte försöka hitta danspartners så det räckte fram till fika åtminstone. En efter en ramlade det ju dock in bra danstjejer… ja eller damer då kanske. Men musiken hade fastnat i en sirapsburk, så till den milda grad att jag funderade på att be den jag dansade med, väcka mig när jag skulle ta nästa danssteg.
Nä – sluta sura nu gubbstrutt, klistra på ett leende och gilla läget, tänkte jag. Och gjorde jag. Jag försökte dessutom visualisera Majsans cheesecake med jordgubbar på till pausen, och ”Trocka”. Nu var ju inte the dancing cow där denna kväll, men 5-6 st högklassiga dök upp.

En tjej som är lite yngre än mig, men ändå hunnit med att skaffa tre små ankungar tex. Dansar fantastiskt bra, och har en midja som man kan lägga armen två varv runtom om man skulle behöva. Hon gav mig en så fin ”monklipang” efter slutförd dans, när vi surrat och snurrat två danser.

– ”Det är lätt att tycka om dig Tomas”
Hur glad blir man då ?

Vi pratade under danserna bland annat om de promenerande danshindren med expanderade kalaskulor, som gång på gång, blundande gjorde sitt bästa för att dansa in i andra dansekipage. När hon jag dansade med blev skallad bakifrån skämdes jag lite över att jag inte lyckades parera det stolpskott som dansade i fel riktning.

Jag tittade henne i ögonen och sa:
T: – ”J …..Du är ju betydligt yngre än jag. Om med tiden du märker att jag får en airbag för långtradare, och promenerar fram på dansgolvet med en tant som sköld……”

J: – Då ska jag säga till ? (avbröt hon)

T: – ”SÄGA TILL ??”… Du ska hämta vakten och kasta ut mig från dansgolvet, och sedan portförbjuda mig !!!

Jag höll ut till cheesecaken, men den sövande musiken gjorde att jag var färdigvaggad redan vid 00.20… så jag bangade resten.

Natt natt nu !

..
Mörker kan verkligen äta sig in i själen, och nästan in i själva kroppen, när det är riktigt becksvart i den Ångermanländska vintern. Jag minns när jag en Julafton i Boteå, för några vintrar sedan, skulle promenera av mig julmaten på julaftonskvällen. Det var 30 grader kallt, och snön lyste trots allt upp en aning. Men ändå var det så svart att jag inte såg mer än nån meter framför mig. Olika ljud från skogen, som naturen själv skapade, satte igång reaktioner som inte var logiska, men ett uns mörkerrädsla faktiskt. Och mysigt på samma gång.

Idag satte jag mig i bilen för att göra en blixtvisit till kusin i Örnsköldsvik. Enkom för att transportera köpt kött, och återlämna tunnbrödbak-attiraljer. Sportradion var mitt ressällskap. Och en kvinnlig sportkommentator som refererade Djurgården- Växjö, överraskade mig positivt, och höll klass med de bästa manliga sportkommentatorerna.

Än har ju inte snön fallit i våra trakter. Men termometern visar kallgrader nu.
Neonljuset från Sollefteås vägar slår följe en kort bit, innan mörkret runt omkring strålkastarna på bilen tar över mer och mer. Dimman hade lagt sig stora delar av Ådalens älvfåra och även mina första mil. Där det även finns spår av civilisation. Multrå kyrka, Sånga kyrka, Överlännäs kyrka, och sist och minst Gålsjö bruks kapell, där Tylle hade pslamtoppen om somrarna för nåt decennium sedan. Men sedan är det många mil utan neonljus och bebyggelse, utöver nån enstaka övergiven stuga efter 331an. En viss spänning infinner sig under resans gång, när hockeymatchen är duktigt jämn. Tydligen inte välspelad, men jämn. Och på radion blir det ju mer spännande än om man ser matchen. Musiken mellan referaten fungerar som en brygga av spänning och avslappning på samma gång. Man vet inte om man vill höra den där mål-jingeln, som annonserar att det blivit mål i nån match. Och under nån tiondelssekund får man en lätt sportfåne-ångest över att ens lag kanske släppt in en kasse.

”Ta-ta-da-da – Måål!!”

”Ja så har då det äntligen blivit mål på hovet, och det är hemmalaget som ……

Puuuh … sportfåne-ångesten släpper, Djurgår’n har nätat. Nu kan man andas en stund igen. Sedan byggs givetvis ny spänning upp, tänk om de tappar ledningen.
Jag ringer upp min moster angående köttinköp. Och samtalet bryts efter en stund. Det visar sig vara så att kontantkortet är slut. Och plötsligt blir mörkret ytterligare lite mörkare, när jag föreställer mig att jag kan få sladd på bilen och bli stående i diket, kanske tom uppochner. Och får jag då inte tag på nån via mobilen så ligger jag pyrt till, i tunn skinnjacka, jeans och tennisskor.

När man ser en antydan till strålkastarna på en mötande bil, och de sekunder man möts, lyses tillvaron upp en liten stund. Och på nåt konstigt sätt känns det bra att möta nån bil i mörkret, man känner sig inte riktigt lika mycket som om man vore på väg till jordens kant, och att man aldrig åter skulle få sen en ljuskälla av nå’t slag.
Det går ju givetvis fort över, och mörkret härskar igen.

Resan genom mörkret till Örnsköldsvik gick ju bra. Den välbekanta lukten av bryggeri, (tror jag) kommer samtidigt som Ö-viks neonljus välkomnar mig. Tänkte nästan köra ett varv i rondellen, men avstod frestelsen. Det blev en kort rendezvous med gamla kusinen och hennes gube. Lyfte över grejerna , kramades i sena senhöstkvällen, vid Citys bangolfbanor. Och tryckte sedan plattan i mattan igen åt varsitt håll.

Efter en bit på hemfärden, får jag en långtradare framför mig. En tradare med så starka bromsljus, att man får öka avståndet till den för att inte bli bländad. Misstänkte att det var en kompis som körde tradaren. Han brukar köra kväll, och denna sträcka. Ringde upp, men han hade precis lämnat Ume. Likaväl tog jag chansen i Sidensjö och körde om, precis efter avfarten, när den inte hade fått upp nån fart. Det nästan Hollywood-gnisslade lite om däcken. Växjö tar time out och tar ut målvakten nu, och satsar på kvittering. Men Joakim Eriksson med övriga Djurgårdskämpar rider ut pressen och vinner.

Nu när jag åter når Gålsjö Bruk, märks en viss hemlängtan på gaspedalen. Men jag tvingas ändå ibland att bromsa ner till 70km/h. Och DÅ… i början av en uppförsbacke sker något visuellt som ingen kamera i världen kunnat fånga riktigt.
I klungvisa dimbankar ser jag en antydan, till en början, om ett möte. Allt sker inom loppet av 10-15 sekunder. På min högra sida hade de kala björkarna, inbäddade bland gran och fur, bildat iskristaller över hela trädkronan. Och min mosters Hyundais strålkastare, kastade ljus över dem på ett sätt som nästan fick dem att se fyrdimensionella ut. Samtidigt pekade en del av den mötande lastbilens strålkastare, som själv körde i uppförsbacke, mot samma krön som mig, rätt upp mot det mörka himlavalvet. Kontrasterna och skådespelet på min högra sida blev allt mer fascinerande. Och den mötande lastbilens ljus, skapade successivt, tillsammans med dimmans nyckfullhet ett ljussken mot den becksvarta bakgrunden, som såg ut som en blandning av en skogsbrand, ett norrsken i gult och orange, och landningen i ”Närkontakt av tredje graden”

Sen var det plötsligt över. Ingen solnedgång jag sett med egna ögon, har varit i närheten av denna ljusupplevelse. Men jag hade ett leende på läpparna resten av vägen hem, över detta kortvariga ljusskådespel.

Neonskenet jag möttes av i Sollefteå, kändes väl lite ”sådär” efter det 🙂

…
Jag stirrar tomt uti mörka rummet.
Men räds inte mörkret, för jag vet att det gryr igen.
Visst är jag tom inuti, där min familj skulle varit.
Om jag rör vid hjärtat där, gör det ont, då gråter jag öppet.

Jag behöver inga extra pengar för att känna lycka.
Ingen ytlig skönhet berör mig, om ej hjärtat är av guld.
Tiden går, ingenting kan stoppa den, och min tid tar slut.
Men inte än, Bilden av mig kommer suddas ut, men inte än.

Jag kan inte förneka det att jag längtar efter dig,
fast jag inte vet vem du är, och du kanske inte känner mig än.
Hellre vinner jag din kärlek och respekt, ömhet och omtanke i livet,
än att jag blir miljonär, och får räkna mig till den fina kretsen.

Men kärlek är inte högvaluta, så som social trygghet och inkomst.
Och jag är inte vad du söker, och vad du vill.
Jag kan sjunga vackra visor för dig om kvällen,
och jag kan röra vid din hud som du aldrig upplevt förut,

Men jag kan inte bjuda dig ett hus, dyra middagar och guld.
Ej heller kan jag vara prins på vit häst.
Men om du har längtat efter äkta stunder, och min tid.
Om du har längtat efter ljuv musik, och mina vackra ord.
Och om du vill att jag ser dig…

… då väntar jag här.

..
Klok tant

Min moster är en klok gammal tant, för det mesta. Ja bortsett från att hon röker då möjligtvis. Men hon är en av de äldre människor jag känner till som ändå är relativt bra på att anpassa sig till reducerad kraft och energi, samt smidighet och balans.

Upprinnelsen till utfärdade förbud

En gång i tiden, för 5-7 år sedan, medan den urgamla damen ännu bodde i eget hus, med sin man, så fick maken till sin stora besvikelse ”tak-förbud” av sin hustru. Dvs han skulle inte med sin dåliga balans, försämrade reaktionsförmåga samt allmänt försämrade fysik, klättra upp på hustak för att skotta snö mm. Så jag fick telefonsamtal med förfrågan om denna syssla då, och accepterade villigt. Maken muttrade besviket några dagar över de inhemska restriktionerna, men var nog i slutändan glad när det blev gjort.

Vid ett annat tillfälle ”bråkade” moster med lika gammal väninna om att få ta disken efter inmundigad måltid. När den till fysiken, och rygghälsan, något sämre väninnan utan mosters tillåtelse ställde sig vid diskbaljan och började diska. Då gick moster resolut dit och drog ur diskproppen, framför ögonen på en mycket förvånad diskerska.

– Vet ni vad hon gjooorde ?… hon drog ur proppen !!

..sade väninnan med en högst förvånad och lätt förnärmad röst.

Det är lite utifrån denna hemfridens despotiska förbudskultur, jag hämtat min inspiration till att i all välmening, tillika med hennes tillåtelse och medhåll, själv börjat utfärda olika förbud och ”frihetsberövningar”. Nu när tanten själv är relativt långsam, vinglig, och klen i fysiken.

Steglöst

Det började lite oskyldigt med att jag gav kära tant ett ”klättra-på-stege-och-pall-förbud”. Eftersom hon tom och med vinglar lätt ibland på plan markyta, i spiknyktert tillstånd. Om man utfärdar sådana förbud, är det brukligt och nödvändigt att erbjuda ”stegklättrings-jour” när den som erhållit restriktionerna finner det nödvändigt. Och det blev den som utförde förbudet som ställer upp på det.

Utegångsförbud för tanten

Under sommarens långvariga värmebölja, fick ärade tant, trots duktigt intagande av vätskeersättning, en gång hämtas på stan med bil av undertecknad chaufför. Och en annan gång medan jag gick med henne höll hon inte på att ta sig hem i upprätt hållning. Så under resten av den värmeböljan fick hon utegångsförbud av mig, på dagtid. Skulle hon ha nåt handlat, fick ringa hon sin privatchaufför Kai Tomas, eller promenera iväg på kvällskvisten. Detta var ju givetvis inget permanent utegångsförbud, utan ett väderberoende temporärt sådant.

Husarrest för tanten och stöld av hennes matvaror

Jo och så låser jag kontinuerligt in tanten oxå. Man funderar ju vad grannarna i trappen tänker, när jag högt och ljudligt säger:

– Jag låser in dig nu Maggan !

– Ja tack, det blir bra det !

…svarar moster då 🙂

Men ni måste ju förstå att jag är rädd att annars kan det komma elaka människor och råna tant. Det är inte för mig ett acceptabelt scenario. Vidare så händer det relativt ofta att jag skjutsar tant vart än hon har ärenden. Bland annat Konsum. Och när det inhandlas extra tunga matvaror, ställer jag mig och packar varorna, medan hon betalar, och säger högt och ljudligt:

– Ja men då stjäl jag dina matvaror då !

så att kassörskan/kassören hör. De flesta vet hur det ligger till. Men vid nåt enstaka tillfälle har det hänt att den i kassan tittat oroligt upp, beredd att sätta efter mig i fullt språng, eller ringa polisen… kan jag tänka:)

Ost-krokig tant – Ge och ta

Nu är det ju så, att utöver ynnesten att få hjälpa en så varmhjärtad människa på ålderns höst, så är det oxå så att även jag åtnjuter vissa servicerelaterade glädjeämnen från gammal tant. Tex stickar hon ju tröjor åt mig, men framförallt fyller min mage med mat och kakor med jämna mellanrum. Och Ja, jag är vuxen, och KAN laga mat själv. Men varför sitta och äta själv på varsitt håll, få i sig sämre mat och mer oregelbundet, när båda två vinner näringsmässigt på det. Och så länge tanten orkar och vill, så tar jag tacksamt emot, plus att kära moster har något att planera upp tillvaron kring.

Men att hon en gång drog ur diskproppen för sin väninna, har hon nu fått igen av samma mynt. För de gånger hon överansträngt sin rygg, så ser mitt vana öga detta med en gång, eftersom hon ser ut som en ostkrok i ryggen, och ett russin (av smärtan) i ansiktet. Då får hon helt sonika diskningsförbud. Och accepterar hon inte det… ja då drar jag ur proppen 🙂

och vad gäller rökandet som jag i början sa var en av de saker som inte var så klokt, så har jag förbjudit henne att sluta, för att sluta vid 82 års ålder, klarar nog inte kroppen av gissar jag.

Min mage tackar henne, och hennes rygg tackar mig

…
”Vad vi gör för oss själva, dör med oss.
Vad vi gör för andra, och för världen, består och är odödligt.”

Jag har nyligen berört detta ämne, ”att hjälpa varandra” i blogginlägget; ”I see you – Jag ser dig, och hur det berör mig. Men ordspråket hittade jag på Nätet efter det inlägget. Ingenting I LIVET, har ännu så länge gett mig så mycket som att få möjligheten att hjälpa människor.

Mönsterpassning

Jag har ju till exempel inga egna barn, vilket är en av mina stora hjärtesorger. Men mitt liv berikas de få gånger jag kommer i kontakt med de fantastiska små ”rymdvarelserna”, som sedan förpuppas och blir till en vuxen person så småningom.
Och även om jag inte såg mycket av mina vänners två små virvelvindar nu när jag besökte mina goda vänner på Billsta, så hörde jag desto mer, medan jag tapetserade deras kök i mönsterpassning med stumpar av rester från en annan tapetsering. Och Rapporten var 53 cm, dvs avståndet som kan bli spill pga mönsterpassningen. Det blev ofrånkomligen en hel del spill där.

Monsterpassning 🙂

Den större ”utomjordingen”, en liten docksöt tjej med mörka gnistrande busögon, har vuxit till sig betänkligt i beteendet på senare tid, och hör efter sina föräldrar för det mesta. Så har inte alltid varit fallet. Men nu har dock den mindre ”utomjordingen”, ett ett litet gulligt ”monster” som behöver passas (monsterpassning) tagit över. Och gjort det fullständigt. Jag har full respekt för föräldrar och föräldraskap så länge det finns kärlek där, och det gör det i massor i denna familj. Och jag har sedan länge insett att det är lätt att vara förälder i teorin, men inte lika lätt i verkligheten. Det har gjort att jag undviker att lägga mig i, när jag ser saker som det kliar i mina Besserwissernerver kring tex kontinuitet i barnuppfostran.

Barn testar ju gränser, ALLTID, och får dom inte det, så vidgar de sina revir och blir gränslöst vilda och högljudda. Samtidigt som de små liven kan vara underbara, så kan det vara svårt att hålla koncentrationen vid tapetsering med mönsterpassning, när ingen sköter om ”monsterpassning”. 🙂 MEN jag lyckades att koncentrera mig bägge dagarna. Endast vid ett tillfälle lade jag mig i, när den minsta vilda ”rymdvarelsen” kom för nära en kontakt, utan skyddskåpa (pga tapetseringen) Då lyfte jag helt sonika bort honom, och brydde mig inte om att han blev arg på mig. (och det gick över)

Det var släktingar på besök oxå under andra dagen, vilket ytterligare höjde ljudvolymen, och mammorna var nästan i klass med barnen på den punkten 🙂
Men jag kopplade bort. När jag säger hejdå till den första kvällen, och den lilla prinsessan Solin protesterar över att jag går, och säger:

– ”Nä du ska sova över här”

Så blir man ju alldeles hjärtevarm. Eftersom det är det sätt på vilket hon uttrycker att hon tycker om mig. Jag skrattade och tackade för mig, och sa att jag måste hem och sova i min garderob. Sådana skämt är säkra kort hos de små liven. Andra dagen blev jag kvar så sent som till kl 23, och den äldre hann somna i soffan innan jag for. Jag lade en filt över henne, och gick åter till köket som nu var färdigtapetserat, för att få mig en rejäl omgång kvällsfika av Värdinnan och värden. Den minsta var övertrött och vildare än nånsin, så det blev ofrånkomligen en hel del spill där oxå.

Nu måste jag säga att varken huvud eller kropp behöver vaggas till sömns, ÄR TVÄRSLUT 🙂

…
Man oroas ju aningen över den ”moderna” människans sätt att leva, de val vi gör och på vilka grunder. Vilka tv-program vi väljer att titta på, vilken information vi väljer att söka upp, läsa igenom. Till vilken grad vi ids eller vågar ifrågasätta informationen vi bombarderas med. Och jag oroas över vårt sociala liv, eller rättare sagt bristen av det.

Lajk-knappen på de lättsmälta inläggen,

Jag har inget emot ATT folk bryr sig om varandra via Facebook, även om jag själv uppskattar ett telefonsamtal eller fysisk träff. Men om man ser till hur vårt umgänge ofta reducerats till Lajk-knappen på Facebook, när någon har ont i ryggen. Eller bytt profilbild, så blir jag ju lite orolig för oss människor, inkluderat mig själv.

Det här förbannade ”livspusslet” alla pratar om. Är det till en viss utsträckning skapat av oss själva ? Och isf hur stor utsträckning ? Och om det är så …så går det väl ändå att ändra på om vi medborgare VILL det ? Många gånger tycks vi bli mentalt lata och svälja en rad lögner, och påståenden som makthavarna basunerar ut som fakta, och orubbliga beslut.

Några exempel av tusentals

Ett tag försökte makten i EMU få oss att tro att det är olagligt att begära utträde. Och folk köpte det. TV 4 försökte med en tittarombudsman försöka få oss att tro att det var tekniska detaljer som gjorde att det var omöjligt för dem att sänka reklamljudet i förhållande till programljudet. Och Fredrik Reinfeldt lyckades lura en halv befolkning, att de flesta sjuka egentligen var lata fuskare.

Att sluta tänka själv, att bli mentalt slö inför sanningen, demokratin och makten, är att bjuda in totalitära, cyniska, inhumana kapitalstarka krafter.

”Paranoida” medborgare som jag

På Aftonbladets kommentarsfält, vimlar det av engagemang kring Zlatans kompetens eller inkompetens. Tusentals skriver in och upprörs över sportprestationer, domarinsatser. Men kring andra viktiga ämnen som humanitär solidaritet,
miljökatastrofer, svältkatastrofer så är intresset och kommentarerna
svalt och sparsamma. Artiklar om rasism och främlingsfientlighet är intressant hur Aftonbladet agerar kring censurering på kommentarsfälten. För min egen del så fastnar inte mina kommentarer på kommentarsfälten. Det finns olika möjliga orsaker till detta:

1 – Jag har nå’t tjall på min dator, i mjukvaran dvs.
2 – Någon enskild person som inte tyckte att sansade kommenterar som vurmar för mångkultur och tolerans passade sig på kommentarsfälten på Sveriges största tidning, hackade mitt Facebook
3 – Någon nitisk person på Aftonbladet har random-mässigt tagit bort mig för att mitt vurmande för mångkultur och tolerans retar upp för många rasister

Finns det folk som KAN plocka bort folk vars åsikter inte passar dem ? JA !
Finns det sådana som har TILLGÅNG till att göra det ? JA !
Finns det folk som har tillräcklig avsaknad av moral, för att göra det ?? JA !
Är det detta som skett mig ? …ingen aning ?!
Är jag paranoid som funderar så ? … JA …om åtminstone man får tro de människor som är delaktiga i förkrympandet av yttrandefriheten och demokratin.

..
Stor komplicerad fråga ?

Nej egentligen inte. Det är definitivt inte en stor fråga bland svenska politiska partier. Och det finns flera orsaker till det. En grundläggande är att fler människor med rösträtt bor i storstadsområden. Och det svenska politiska landskapet har närmat sig det Amerikanska med stormsteg. I praktiken vinner de som har mest pengar i partikassorna, samt de som PRATAR om det som ger mest i plånboken till flest och mäktigast. Dvs stadsbor, medel/höginkomsttagare. Det var det rikspolitiska biten och sveket.

Det lokala och personliga ansvaret då ?

Jo givetvis är även det lokala ansvaret stort, och det personliga ansvaret existerar i hög utsträckning. Det finns, utöver eventuella statliga jobb, vilket vi tyvärr inte styr över i tillräckligt hög grad, så finns det 3 aktörer lokalt: Privata företagare, Kommunala politiker, samt kommuninnevånaren.

Privata företagare som klagar på köpkraften samtidigt som man varit med och röstat fram kommunala politiker som utarmar centrum och dess affärsidkande, politiker som på ett riksplan bedriver en urbaniserande politik, bidrar ju inte nämnvärt på den punkten. Tillika är det väl inneboende i affärsidkande trodde jag, att man kan inte bara smälla upp en butik i en liten ort, och bedriva verksamhet utifrån vad företagaren själv tycker är roligt att syssla med, och sedan gnälla på kunders ovilja att köpa. Ytterligare ett företagsproblem, över lag, är att några inte kan tänka sig att endast leva på sitt företag, utan att det måste expandera, och ge konstant överskott.

Kommunpolitiker, var jag inne lite på. När man placerar badhuset utanför centrum, i syftet att skapa ett köpcentrum där. Och sedan inte förstår att om verksamheter får grund där, så utarmas handlandet i centrum. Så vida inte politiska åtgärder, och privata aktörer bidrar till att avfolkningen upphör och vänds till att vi växer i befolkning, så är köpkraften i bästa fall konstant, men dessvärre i verkligheten avtagande. Det kan en 5-åring räkna ut, men inte en kommunalpolitiker, att då drabbas centrum i en liten stad som Sollefteå. Ett centrum, som tillsammans med stadens campingområden alldeles intill satsats miljoner på att upprusta och göra fint. Hur tänkte ni där ?

Över 60 % ? (kampanj om att handla lokalt)

Och sedan har vi den gnällige landsbygdsmedborgaren/småstadsmedborgaren, som gnäller över vilken död ”håla” Sollefteå har blivit, och samtidigt gör mesta delen av sina inköp på internet eller i Birsta city i Sundsvall. Jag har nyligen hört att många yngre handlar sina kläder på nätet. Ja många yngre drar ju härifrån oxå. Det är en ond cirkel, om man handlar på annan ort eller på internet i stor utsträckning, så drabbas handlarna på nära ort. Och DÅ blir staden ”död håla”. Men handlar man i största möjliga utsträckning på nära ort bidrar man till att varor finns lokalt. Enkel matematik, men inte för ”Sollefteå-är-en-död-håla-gnällisar”. Själv handlar jag nog över 90 % i Sollefteå. Och de övriga 10 % är i stor utsträckning saker som inte finns här. Och det är ett medvetet beslut jag gör. Handlar på orten även om det skulle kosta procentuellt lite mer. Men här har vi ytterligare en intressant faktor. Det är faktiskt inte alltid billigare på nätet och i Sundsvall. Folk tar det för givet.

Landsbygden i Sverige, är för storstaden ett område där naturtillgångarna som de bygger sin välfärd på finns. Och man tar gärna naturtillgångarna, men ger inget tillbaks.

…
Hej Far !

Jag har ett litet problem.
Om du skulle kunna snacka lite med chiefens hantlangare, behöver inte störa honom med triviala saker, han har nog att göra ändå kan jag tänka ? Men vore tacksam om jag fick hjälp. Du förresten far, ja du vet ju att jag inte är så mycket för alla kommersiella högtider. Men typ grattis på farsdag kära far i himlen. Jag tänker på dig och saknar dig.

Ja annars är väl allt som vanligt här nere, vintern är i annalkande, bara snön som fattas nu. Och Djurgår’n tog 3 pinnar i kväll. Så helt dålig dag har det inte varit.