….
Att få ett ”ärligt” svar, på ställd fråga. är inte alltid så kul som det framställs.
Ibland kommer jag på mig själv att ”ställa frågor” där jag har förhoppningar om ett positivt svar, eller positivt utlåtande kring en prestation. Och sedan kan jag bli lessen och sårad när jag inte får det. Och jag tror inte jag är ensam om det. Det är nog högst mänskligt.
Varför jag sätter ”ärligt” inom citationstecken, är för att det handlar ju ofta om en värdering från den som får frågan, eller ska bedöma eventuell prestation. Dvs INTE en allenarådande ”sanning” Det en person tycker, är inte nödvändigt sant för en annan.
Men likt förbannat kan det vara känsligt för oss, när vi ställer frågan om den nya frisyren, om tavlan du målat, om sången du sjöng, om hur bra du är på att dansa, om nya skorna du köpt etc etc. Och jag är inget undantag.
I detta läge brukar en del Messerschmitts snabbt hoppa fram och säga:
”Men ställ inte frågan, om du inte vill veta svaret”
Jo det är ju den enkla TEORETISKA lösningen på ett lite mer komplicerat dilemma.
Och visst, man kan ju göra så om man vill, men på något sätt undkommer man inte den negativa tankespiralen ändå. Då står man där och funderar, eller ännu värre SJÄLV drar slutsatsen att de tycker ”skorna var fula”
Det är nog helt enkelt så att det är omöjligt att leva livet utan att bli sårad ibland. Det man möjligtvis kan jobba med, är vilka förväntningar man har. Men har man inga förväntningar, åstadkommer man inte heller lika mycket, så det är nog en balansgång skulle jag tro.
Ibland ställs man inför en fråga som skall värdera någonting eller någons färdigheter. Och svarar man ”ärligt” (ens egen värdering, ej nödvändigtvis allenarådande sanning) så riskerar man att såra. Nu har jag dansat i 28 år, och naturligtvis förkovrat mig. Och de flesta jag dansar med, är riktigt duktiga. Men ibland kommer det någon som är hyfsad, men egentligen inte speciellt spännande o dansa med. Och ytterst sällsynt, men det händer, får man tag på ett kylskåp som dansar linedance. Om man då får frågan om jag tycker de dansar bra, blir det svårt med ”ärligt svar”. Eller alternativt om de uttrycker verbalt att jag dansar som en gud, och sedan är det min tur att ”ge tillbaks beröm”
Det är naturligtvis detsamma, när folk ställs inför en liknande situation med mig. Tex angående musik och sång jag framför. Det är uppenbart, och fullt naturligt att det finns folk i min närmaste bekantskapskrets och vänner, som inte tycker jag spelar och sjunger bra. Men det är inte så konstigt egentligen, när man tänker efter att det finns folk som tycker världsartister sjunger dåligt, eller rätt och slätt bara ”är dåliga”. Många jämför mig med tex professionella sångare som Peter Jöback, Carola, Helen Sjöholm, och i deras ögon är allt som inte når upp till dessa ”dåligt”. O ja menar då är det frågan om det skulle vara min sång det är fel på, eller om det är värderingsskalan hos den som värderar.
Lika väl är det lika många som inte kan låta bli att ta in sina personliga känslor, och känslor för utseende för artisten i fråga, och faktiskt lägger väldigt lite vikt vid sången och musiken. Det är precis samma när man är på dans. En del väljer inte alls danspartners efter hur duktigt de är att dansa, utan mer för hur snygga de tycker de är, eller vilken pondus och självkänsla de har. Och till en viss grad är det samma med mig. Även om jag faktiskt väljer efter hur bra de är att dansa, och hur trevliga de är först, så spelar utseende och karaktär in. Jag tror att man ljuger för sig själv om man påstår sig stå över detta.
Så … det får väl helt enkelt vara så, att alla kan inte gilla allt man gör, och det ingår i livet att bli sårad ibland. Man kan nog inte ”låta bli att ställa frågan” hela livet, i tron om att man kan undvika bli ledsen…. that’s life.
Å jag som bara skulle skriva 5-6 meningar om detta, men jag har så många ord, som måste ut ju !