…
Jag
har kommit hem från ett jobb som inte är helt lätt, men jag klarar av
det, och jag gör nytta, jag är en viktig kugge, och jag är respekterad.
Snön faller i stora flingor, och jag gömmer julklapparna jag köpt åt
familjen i garaget till vårt hus.
Jag går förbi barnens kälkar, och den gamla sparken vi köpte begagnad på en loppis när den förstfödda kom till världen.
Jag får en glädjetår i ögat och förstår inte vad jag gjort för att förtjäna all den kärlek, samtidigt som en efterlängtad röst ropar mitt namn, med en ton av efterlängtat återseende.
Där i dörröppningen står en ängel, med ögon som ser rakt in i mitt hjärta.
Hon som fick mig att hitta hem till slut, hon som pumpade liv i mitt döda hjärta.
Och hon som gav mig våra två ögonstenar, framtrollade av vår kärlek.
Med en busig min drar den äldsta mig i handen, och hon visar stolt en teckning. Ett porträtt av hela familjen, i form av magiskt underbara streckgubbar. Streckgubbar som får mig att tycka att Leonardo Da Vincis Mona Lisa, borde rodna av avund.
När minste pojken ser mig och kastar sig i mina armar och skriker: ”Paaaappa !!”
går mitt hjärta i kras av lycka. Jag frågar om han haft det bra på dagis, och han nickar, men visar upp ett bamseplåster på armen, stolt som en fura, och empatisökande.
Och när jag frågar vad som hänt säger han att han ramlade på cykeln. Jag pussar på plåstret, och säger att det läker fortare då.
I själva verket sitter jag på stans lilla café, och stirrar ut på stans gågata, drömmande om ett liv som tycks vara för andra, och inte för mig. För en liten stund drömde jag mig bort till en värld som inte finns. Jag har drömt mig bort till ångan av en kaffekopp, medan snön yr ymnigt utanför caféfönstret, och folk rusar febrilt förbi med stora klappar, och varma mysiga vinterkappor och lovikkavantar.
Kanske är inte deras liv så idylliska som jag föreställer mig. Eller med allra största sannolikhet är det inte det. Men på nått sätt känns det som att det vore värt lite gräl och grå vardag för att få uppleva de magiska ögonblick jag drömde mig bort till mitt under julruschen.
Men visst jag har det bra, jag har mat och tak över huvudet. Jag har ynnesten att få hjälpa människor i sin vardag, och glädja dem, jag letar inte föda mitt under brinnande krig, och jag har min vän musiken när ensamheten tränger på.
Jag har bara ingen som gråter för mig, när mina tårar tar slut, och ingen som ler varmt åt mig vid dagliga återseenden, ingen som kallar mig ”pappa” och förväntar sig att jag skall göra allt det onda bra igen. Och ingen kvinna som kallar mig älskling vid dagens slut och ligger sked tills vi somnar.
..
Nu säger caféägaren åt mig att det är stängningsdags. Jag lämnar min tomma kaffekopp, och bär hem mitt tomma kärlekshjärta i vinterkvällen.