Månad: september 2014

…
Jag kallar det ”Hotell Milton” efter den yngste av min kusin Carolas 5 barn, Milton 4 år. Men egentligen är det bara ett vanligt radhus i Stockholms förort, med en materiell hög standard, och ett hus full med liv, kärlek och generositet.

Sorgen efter Min farbror Kjell var på ett värdigt sätt närvarande i Kusin Carolas hem, utan att för den skull ta över. Det fanns gott om plats för kärlek och skratt, trots det tragiska. Och en stor del kan tillskrivas barnens inverkan på ett hem.
När man möts av fem barn med stora leenden, och artigt sätt, varav av den minste Milton 4 år, med stora smilgropar och busiga ögon vid min ankomst säger:

– Tom vill du se mitt jum ? (Kom vill du se mitt rum ?)

….så är det lätt att inse, att sorgen får vänta en stund, åtminstone tills begravningsceremonin i kyrkan. Milton charmar alla nyanlända släktingar. Från norr kom jag och en Kusin med sin familj, dagen före. Ytterligare en kusin, Jenny kom på besök för torsdagskvällen, då hon var upptagen med vänner under helgen. Vi pratade och log, skämtade om Norrland och Stockholms skillnader. Och kvällen led mot sitt slut. Åtminstone för minstingen Milton 4 år. Mamma Carola sa att det var läggdags för honom.

Då går Milton upp två trappsteg först och vänder sig om och sticker fram huvudet med smilgroparna och busleendet, och säger, trots att vi är 12-13tycken där:

– Ja gonatt då Tomas ! …och försvinner upp på sitt ”jum”

Och så var min lycka gjord för ett halvår framöver. Jag blev utvald 🙂

I Miltons värld, var väl jag en som kom och hälsade på lite hastigt och åkte hem till sitt sedan. För morgonen därpå hann jag upp bland de första av gästerna och familjemedlemmarna. Satt i soffan och väntade på att bli uppassad av den 5-stjärniga värdinnan Carola, med en kopp chai-The, då 4-årige Milton tassar ner för trapporna från hans ”jum”, och får syn på mig och utbrister förvånat men glatt:

– ”E du tval än ?” (Är du kvar än?)

Så var det dags för sorg och farväl

På fredagen väntar begravningen. Några är uppstressade över det kommande, bla Carola själv, vilket är naturligt. Jag och övriga Norrlänningar var först på plats, och jag var vägvisare till Huddinge kyrka, jag som bott i dessa trakter som barn och ung. Ljud till spelade musikstycken skulle testas. Under följande timme kom släkten, en efter en. Även vänner till Farbror Kjell, som ville visa sin respekt. Jag hälsade på, och pratade med de flesta, kramade om när det kändes rätt, vilket var oftast.

Prästen var en ung kvinna. Hennes tal, utifrån intervjuer var jättefint och empatiskt.
En psalm 256 ”Var inte rädd” gick rakt in i hjärtat på mig.

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,

ett namn som skyddar dig nu när du går.

Din ensamhet har stränder in mot ljuset.

Var inte rädd, i sanden finns det spår.

Han älskar dig, han väntar dig i kväll,

en kväll när du förstår hans hemlöshet

och hur han längtar efter dina steg.

Från evighet har han stämt möte här.

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn.

Du ser den inte nu, men färdas dit.

En dag skall du bekänna högt hans namn,

hans kärleks frid som ingenting begär.

Du är på väg. En dag blir natten vit.

En dag och stjärnor växer ur hans famn.

Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn.

Du ser den inte nu, men färdas dit.

Kjell var stor fan av Jerry Williams. Och följaktligen spelades ”Did I tell you” på kyrkorgel. Och jag hörde orden inom mig: ”Did I tell you that I love you ?, did I tell you that I need you so” och det kändes så rätt under omständigheterna. Modos och Hammarbys IFs flaggor låg på kistan, Kjelles lag i Hockey och fotboll.
När det var dags för ett sista farväl, gick alla fram, en och en till kistan, och lade blommor och tog farväl på sitt vis. Kjells fru/änka i förtvivlan och sorg, och barnen, släkten och vännerna. Barnen var med, vilket jag tyckte om, så de inte är främmande för sorg och död. Lille Milton hade säkert tusen frågor, och de flesta värker väl fram långt efter begravningen. Men nu, något kort i rocken, halvt om halvt kastade han upp sin ros, på sin morfars kista, så de andra höll på att falla ned. Men jag stod så till att jag kunde fånga dem. Emelie, barnbarn till Kjell sjöng imponerande vackert i kyrkan, och felfritt.

Sedan på träffen efter kyrkceremonin, hemma hos anhöriga, inträffar det märkliga och paradoxala, att det blandas sorg, med kärlek, kram och skratt. Min erfarenhet är att det ofta är så. Människor utspridda över vårt långa land, som har en historia, och släktkärlek, återses nu. När det aldrig tycks finnas tid över i vardagen.
Vi stoppar alla i oss smörgåstårta, korv och kaffe, och socialiserar med släktingar vi nästan aldrig ser. Foton på Farbror Kjell och flaggorna står i vardagsrummet hemma hos kusin Carola, där släkten träffas för några timmar, många kramas och tröstar.
Själv känner jag för visso sorg, om än inte i de proportioner de närmaste gör, men framförallt saknad av dig Farbror Kjell. Jag lade handen på kistan i kyrkan det sista jag gjorde, och sade”Hejdå Kjell” !

Tvära kast

På lördagen hade jag bestämt träff med faster Karin o ingift farbror Birger och samt deras dotter, kusin Sara på stan. Jag tar tunnelbanan från Fruängen, efter att köpt färska aprikoser på torghandeln där, intill Zinkensdamm. Hittar omgående adressen där de övernattar i sin tillfälliga vistelse i Stockholm. Men i Stockholm är det inte bara att kliva in i portuppgångar hur som helst, det krävs portkod. Vilket jag inte hade fått än. Och ingen svarade i telefon. Så där stod jag i 30 minuter, alldeles utanför utan att kunna ta mig in. 🙂

Nu är det på detta viset, att jag i mitt stilla sinne tänkt mig kravlös samvaro med dem, möjligtvis över nån kopp kaffe. Och inget annat var bestämt. Men det dröjde bara 10 minuter innan faster och Kusin Saras shoppingnerv tog skruv, när de hittade en skoaffär på Hornsgatan.

Det provades gröna, svarta, röda, beiga, oranga, med foder, utan foder, stövlar som de redan hade, men som ändå måste provas. Det provades igen, och igen och igen. Birger och jag väntade tålmodigt, log att svarade artigt på smakrådsfrågor från damerna. Svaren brydde sig ju givetvis inte damerna om, men vi visade intresse, vilket jag lärt mig är huvudsaken för shoppande kvinnor.

I 45-50 minuter höll de på. När det plötsligt kom in två kvinnor i 25-årsålern, skulle jag tippa. Den ena vackrare än den andra. Mycket välsvarvade ben, och ställde sig mitt framför mig med extremt vackra ben, och till och med fötter, i nylonstrumpor. Om och om igen kom de tillbaks mitt framför mig där jag helt oskyldigt satt och väntade på att shoppingplågan skulle ta slut. Så nu vaknade jag ju till ur min dvala, och fick visuell poserande som jag aldrig någonsin skulle fått i Sollefteå. De var fullt medvetna om att de fick blickar på sig, och tog stolthet i detta.

DÅ… mina kära vänner, DÅ av någon outgrundlig anledning, blev både faster och kusin klara med sitt provande, och sin shopping, som en blixt från klar himmel, och jag slets motvilligt från modeshowen jag blivit exponerad för…

Timing ? Murphys lag ?

Faster bjöd sedermera på fiskgryta på café Mariahissen, i strålande höstsol, samt tjeckiskt öl. en vacker stadspromenad på det, utefter Mariaberget. Och allt var förlåtet.

På kvällen senare, blev jag och näst yngste sonen till Carola kvar hemma, när det var fotbollsmatch för äldsten Max. Melvin som tidigare kläckt ur sig en underbar kommentar. Carola dyrkar ju Zlatan, och jag tycker han har en del sköna grejer för sig oxå. Men inte Melvin, han tyckte Zlatan var dålig, med eftertryck. Och när jag frågade om vem som var hans idol, svarade han att han inte hade nån.

– Men är inte jag din idol då Melvin ?

– Nä du tillhör en av mina halvidoler !!

svarade han utan att blinka

Jag påpekade för min faster och kusin att det var så fint hemma hos Carola, och att det är så fina barn osv osv, det nästan såg ut att vara helt felfritt och perfekt.
Men, reflekterade jag…. även dom med fem underbara barn i fint radhusområde i Stockholm, har ju säkert problem ibland….

…men finns det kärlek så ryms problemen !

…
Mitt under brinnande valspurt, där främlingsfientligheten tycks bli den stora vinnaren,
har jag varit på begravning i Stockholm.
Stockholm, det under stundom själsligt kylslagna, egoistiskt, ytliga Stockholm.
Det undersköna, vackra, sönderstressade Stockholm.
Det urbaniserade, fusionerande, landsbygds-resurs-slukande Stockholm.

På samma sätt som Stockholm alltid bjuder mig dessa paradoxer av skönhet, och utslagning, så bjuder en begravning av en nära och kär släkting oftast till massor av tårar, avsked och existentiella funderingar. Men det leder också till massor av släktkärlek, återföreningar och närhet, och hör och häpna ….skratt.

När jag och min moster lämnar Ådalens pärla, lämnar jag utanför Konsum, 20 kronor till en som kallas tiggare, bara för att han inte kan försörja sig själv. En företeelse vissa politiska krafter tycks tro försvinner om man förbjuder det. Genom södra Norrlands skogar far vi, förbi nästan färdigbyggd framtida avgiftsbelagd bro, förbi det kolossala köpcentret i Birsta, som nästan tömt staden Sundsvall på affärsverksamhet.

Vi hjälps åt att spana efter hastighetsskyltar och fartkameror för att minska resekostnaden, samt de facto vara lite mer laglig och hänsynsfull medtrafikant.
Vid Ångersjöns rastplats mellan Hudik och Söderhamn tar vi en kopp medtaget kaffe till den själaläkande vyn av en insjö, med vacker skog och små öar. Vi inser att magen behöver mer än så, när vi stannar vid, för Norrlandsresenären, traditionella Tönnebro, för att inmundiga Pannbiff med lök, sallad och köpesylt. Vid entrén sitter ännu en av dem, vars närvaro och existens, de blåa och bruna politiska krafterna vill förbjuda bort från jordens yta, pga av deras fattigdom.

Jag som med någorlunda begränsad ekonomi, samt mitt uppenbart begränsade intellekt, inte förstår hur man skall förbjuda bort hennes hunger, lämnar en tjuga till henne, och går till bilen för att hämta en mandarin utöver tjugan jag nyss gett. Kvinnan tar emot och säger tack, och börjar genast skala mandarinen, och stoppar hungrigt i sig.

Jag lämnar högt aktad moster i Östhammar, där hon umgicks med historieberättande, mysiga, varmhjärtade Maj som har diverse hälsodefekter, men hjärtat tycks bara bli varmare på henne. Detta med hjärtats värmeeskalering tycks inte så ofta vara fallet när plånboken och tillgångarna växer.

När jag sedan drar iväg på egen hand, navigerandes med hjälp av mitt lokalsinne och bra skyltning genom Roslagens storslagna natur, börjar trafiken hopa sig. Och när jag farit förbi Uppsala och närmar mig Haga, så tar det tvärstopp. Inte förrän Essingeöarna, 1 timme senare, efter körning mest på ettans växel, lättar trafiken, och jag kan anlända till ”Hotell Milton” Segeltorp, min underbara kusins och hennes familjs residens.

Insändare på TÅ

http://www.allehanda.se/opinion/insandare/vi-kunde-nog-aldrig-tro-att-det-skulle-ga-sa-har

Vi kunde nog aldrig tro att det skulle gå så här

Tänk om vi på 1980-talet hade sagt att i framtidens
Sverige spårar tågen ur på grund av för dåligt underhåll av våra spår.
Tänk om vi hade sagt att det i framtiden kan ta mer än tre månader att
få operera bort sin cancer men att det går att köpa sig förbi kön.

Tänk
om vi hade sagt att vi kommer att ha färre vårdplatser på våra sjukhus
trots mycket större befolkning och att våra sjukhus städas så dåligt så
att det sprids smitta. Tänk om vi hade sagt att det inte finns
tillräckligt med mediciner på våra apotek så att gamla människor
istället måste åka till flera olika apotek.

Tänk om vi hade
sagt att arbetslösa och pensionärer betalar högre skatt än de som har
jobb. Tänk om vi hade sagt att vi har en statsminister som föreslår att
vi skall arbeta tills vi blir 75 trots att medellivslängden i vissa
städer är 74 år.

Tänk om vi hade sagt att stora privata företag
driver en del av våra skolor, sjukhus och äldreboenden och tar ut
vinster som försvinner till utlandet. Tänk om vi hade sagt att ett
flertal skolor har gått i konkurs. Tänk om vi hade sagt att
ambulanssjukvården och vårdcentraler har gått i konkurs.

Tänk
om vi hade sagt att trots en arbetslöshet på åtta procent så jobbar folk
så mycket övertid att det motsvarar 120 000 nya jobb.

Tänk om vi hade sagt att våra socialförsäkringar är så dåliga så att vi tillhör bottenskiktet i Europa.

Tänk
om vi hade sagt att trots att du fortfarande är sjuk så slängs du ut ur
sjukersättningen och tänk om vi hade sagt att det finns människor i
framtidens Sverige som har varit tvungna att intyga att de skall dö inom
en viss tid för att åter kunna få sjukersättning.

Folket på 1980-talet hade inte trott på oss och sagt att detta aldrig skulle kunna hända i Sverige.

Nathan Leroy

Ett sanningens ord av Nathan, ingen skulle trott på detta förfarande, och ändå är det en majoritet som VALT detta. Och inte bara en gång, utan 2 gånger.
Och nu tycks dumheten knappa in på oppositionen i opinionsmätningarna.

Kan 10 % stödja ett parti som gör skillnad på folks värde utifrån religion och ursprung, så kan tyvärr en majoritet återigen rösta fram att folk har olika värde utifrån samhällsklass, inkomst, brist på inkomst, och hälsotillstånd.

Att en majoritet, två val i rad varit utan hjärta, har för mig sedan länge stått klart. Men att en majoritet av Svenska folket dessutom skulle vara utan hjärna, ett tredje val, var mer än jag kunde föreställa mig. Men nu är det nära igen.

….
Asså …innan jag påbörjar mitt tänkta blogginlägg, så måste jag ju bara kommentera Zlatan i matchen mot Österrike. I en hörnsituation, står detta ståtlige fyrtorn, och en Österrikisk försvarare står och försöker putta på Zlatan. Österrikaren puttar o puttar. Och Zlatan bara behåller sin plats, tittar frågande, ner på honom med händerna lite nonchalant på höfterna, med en blick som säger: ”Äh män va fan gör du asså ? Puttar du på Zlatan ?”

Nå med detta sagt så vill jag skriva om tanters språkbruk

När vi tänker på gamla människor, i synnerhet tanter då, så tänker vi oss ofta finklädda, ordentliga, kakbakande tanter som vill alla väl, och ler i tid och otid.
Men ibland kommer det saker ur deras vokabulär som man inte förväntar sig.
Jag har några exempel på oväntad vokabulär, och oväntade reaktioner.

Där går gränsen !!!!

En dam som spelade boule med oss i många år, som numera huserar i de sälla jaktmarkerna. Död, det vill säga, sen några år. Ann-Marie hette hon.
Hon skrattade alltid hjärtlig, ett kluckande skratt när jag halkade in på under-bältet-humor. När andra log lite besvärat, så kluckade Ann-Marie åt dylika skämt. Frun i fråga var ju över 80 år gammal om jag minns rätt. Så det var en aning skojigt tyckte jag att det gick hem.

Så en dag, kom det sig ju så att jag tänkte ge henne en kram, som brukligt var. Så jag gick fram till henne, och frågade:

– Vill tant ha en kram ?

Och jag slog ut med armarna.
Varpå den i övrigt frigjorda damen snörpte förnärmat på mungiporna och sa:

– TANT ???? …. Jag är väl ingen TANT !!!?

Där gick gränsen

Elefantbröd

En annan liten berättelse, är den när min kära moster bakade sockerkaka i två långa plåtformar. Detta var på den tiden hennes make, och hennes son var djupt involverade i användande av komradio. Just denna dag gick bakandet inte så bra, och när någon kom in under baket, och frågade moster hur det gick med bakningen av sockerkakorna, som sjunkit ihop på mitten, så brast det för henne:

– DÅLIGT !!…. DE BLEV NÅ J-A ELEFANT-FITTOR !!! #&%¤%

Medan detta skedde, så var komradion igång. Och moster fick ganska länge efter detta förfrågningar om ”Elefantbrödet”

Den nedrans Pica Pican

Och sedan har vi min kompis mormor Greta, som var en myyycket proper dam. Intelligent, välvårdad, alltid tillsnoffsad. Samma dam som inte kunde åka på en hedersinbjudan hon fått, som förtjänst av att hon röstat på vänsterpartiet i hela sitt liv, pga att hon hade foten i gips, och inte kunde få på sig båda fin-skorna.

Vi var på samma nivå politiskt den damen och jag, och vi pratade ofta om sådant när jag gick över och hjälpte henne med något, och hon bjöd på fika.
Och en gång tog jag ett andetag och skulle berätta för henne vad jag tyckte och tänkte om Maud Olofsson… men blev avbruten av den belevade Greta, som utbrast:

– Ja den j-a skatan !!

Osså skrattade vi gott åt det.

…
Tvekan

Länge tvekade jag över att åka till dansmaran i Ö-vik. Då den förut om åren kunnat husera övervägande yngre buggare, vilket i sin tur kunnat reducera antalet potentiella danspartnes för egen del. Detta i kombination med tillfälligt ansträngd ekonomi, och det faktum att jag inte hittade någon samåkare som inte övernattade i Ö-vik…. gjorde mig aningen fundersam.

Men o andra sidan tänkte jag….. att på så vis om jag nu åker ensam, behöver jag ju inte vara kvar till tre, halv-fyra på natten, och komma hem halv-fem, fem på morgonen. Och det visade sig vara ett klokt beslut av mig, vilket jag ämnar återkomma till.

Nu tänkte jag ju att jag inte behöver stå och knacka på porten vid öppningsdags, när det är nonstop dans och varar så länge jag orkar och vill, så jag visste att jag inte skulle vara där till kl 19, då det börjar. Men någon stans i trakterna av Multrå, stod en ansamling bilar efter vägkanten i motsatt körriktning, och en Mercedes med aktern ner i ett brant dike, och grillen pekandes nästan rakt upp i det blå.

Och farbrorn log, och hade nog viss förståelse för detta.

Så jag stannade och vevade ner rutan med en frågande min, som uppenbarligen gjorde sig förstådd. En min som undrade om allt gått bra, och om de behövde hjälp utöver de som var där. Eva som stannat för att hjälpa till, undrade om jag hade bogserlina, vilket jag kollade om det fanns i bagaget. Ännu en medtrafikant stannade och plockade fram bogserlina. Jag blev ombedd att sätta mig i den vertikalt dikespositionerad Mercedesen, istället för den åldrige man som backat ner Mercedesen i diket. Så fick det bli…..

Men den ålderstigne mannens rörelseschema var ju i ultrarapid, så när bogserlinan var på plats, och jag satt i Märsan, redo att vrida om hjulen, så försökte den gamle ännu att ta sig upp ur det branta diket, vinglandes och stödjandes på Märsan som nu började röra på sig. Det höll på gå åt skogen… ja eller diket … för Guben. Men en ung dam viftade och avvärjde potentiellt olycksförfarande med brutna åldringsben som följd.

När väl bilen var uppe ur diket, såg den gamle glad och nöjd ut, och undrade hur mycket han var skyldig mig. Och jag svarade givetvis att han inte var skyldig mig något. Sedan sade han glatt att:

– Ja nu är ju bilen uppe ur diket, och på vägen igen, så nu kan jag ju skjutsa nån av er om ni vill,

Jag log åt farbrorn, lade armen ikring honom, och sade med humor och kärleksinlindad röst:

– Hörrudu… det är nog ingen här som vågar åka med dig nu 🙂

Och farbrorn log, och hade nog viss förståelse för detta.

Parkeringsbryderier

Nåja, glad i hågen efter att fått tillfället att hjälpa en medmänniska, puttrade jag vidare mot Ö-vik, och ovisst dansläge. Perkeringen var fullbelagd, och jag ställde mig på snedden vid infarten i utförslut och sidolutning, och var väldigt noga med att dra åt handbroms och lägga i backen. Om en parkeringsvakt fått gått lös på detta område, denna kväll, hade denne nog blivit överansträngd, och kunnat hamna i skadeglad eufori. Men jag tror en viss förståelse rådde över situationen. Eller så var parkvakten på Teneriffa denna lördag.

För låga förväntningar ?

Jag hann bara in, så var det någon som ”kliade mig på ryggen” vilket i detta fall var det samma som: ”ska vi dansa”, eller den ålderdomliga versionen: ”får jag lov”.
Efter det, högg en till dam mig med omgående, och efter det ännu en. NU tänkte jag, nu har jag dansat med de tre ladies jag känner, så nu får jag väl sätta mig och titta på de unga snygga buggarna stila omkring på dansgolvet, leendes och virila, uthålliga spänstiga. Och det kan jag väl göra tänkte jag. Några … i synnerhet de som är duktiga och dansar för att ha roligt, är sevärda. Och de övriga show-offarna, kan jag ju le åt överseende av en annan anledning.

Men då fortsatte det… jag blev uppbjuden gång på, gång, på gång. Jag försökte emellanåt smita iväg till vattenhålet (Där det för övrigt inte fanns några lätta buffelhjordar denna dans) för att få återställa vätskebalansen. Två ggr kom jag halvvägs dit, innan någon ryckte mig i armen, släpade mig ut på dansgolvet igen, med sandpapper i munnen på grund av vattenbrist, och slokande dansben.
Nästa gång kom jag ända fram till vattenhålet (Vattenbehållare och plastmuggar) Avancerade i kön, men blev ryckt i armen igen, och det vara bara att foga sig och finna sig i detta, man säger ju inte gärna ”nej” när man blir uppbjuden… eller hur var det med det 😉

Till slut kom jag ju ändå fram till ”vattenhålet”, genom att jag smet ut via sidotrappan, och vaktade så ingen kom från flanken eller bakifrån, som kidnappade mig ut på dansgolvet. Jag tom lyckades smita undan i ett mörkt hörn för att få i mig en Salamimacka lite senare på kvällen.

Nånting nytt nånting gammalt

Utöver många fantastiska danser, med fina ladies, hade jag även turen att få dansa med Mellersta Norrlands bästa foxerska (flerdelad förstaplats)
Jag såg i ögonvrån, att några av de hon dansade med, i sin egen ålder, trots allt inte var i samma fantastiska danskaliber som mig, eller för den delen Danskungen Egon. Detta faktum rättfärdigade aningen att jag stal EN dans av denna dansanta älva… Tror kanske tom det uppskattades. Kuuuulerskan L-M och jag tog 3 st meditativa, snirklande fox på en gång,
tur det, för sen vare hon borta med vinden. Men det var ett härligt
svettutbyte det oxå.

”Linedance” och en kylskåpsdans”

På en hel danskväll, fylld med danser och uppbjudningar, får man ändå vara nöjd med det faktum att det endast var en ”Linedance” och en kylskåpsdans”
Kylskåpsdansen förstår ni väl vad det innebär…. tungt svårtstyrt, och taktlöst,kyligt.
”Linedans” brukar jag kalla det som uppstår när ena danspartnern har beröringsskräck, eller svettfobi. Detta skapar inte bra förutsättningar för bra dans, då G-kraften och snurrningarna inte har en chans pga att kroppskommunikationen blir fördröjd pga en halvmeters avstånd. Ett litet tpis till folk med svettfobi: spela bingo istället ! garanterat svettningsfritt !

För att dansa, är enligt mig en sorts kommunikation. Man måste vara tillräckligt nära för att höra vad den andre säger. Man måste lyssna till varandra. Man bör lyssna med känsla och intresse för att den andre skall kunna följa med i ”samtalet” Annars ingen SAMtal. Annars ingen SAMdans.

Gick inte så fort för alla

Till danskaraktärskartan, kan nu även tilläggas ytterligare en sort, nämligen de som ”växt fast på dansgolvet”, står på samma fläck i en minut minst, och gungar sensuellt med överkroppen, utan att röra fötterna en millimeter. Normalt utgör ju detta inget hinder, bara man fått in dem på dans/navigationsradarn i sin splitt vision, innan väghindret uppenbarar sig. Men när 900 dansande samsas om samma begränsade dansgolv. Speciellt som några av de andra är mer koncentrerade på att stirra in i ögonen på sin kvinna/tjej. Då kan svårigheter uppstå för en sån som mig som snurrar, stampar, svänger, trippar och studsar fram på dansgolvet, och till och med har lite kul medan jag gör det. Det kan bli aningen svårt att ta sig förbi 🙂

Mer beröm till Lejonsson och Lina mfl

Ännu en gång har Lejonsson, Lina & co lyckats ut i minsta detalj. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad de hur de gör det. Det är något magiskt över deras sätt att arrangera dans. Jag stoppade Lejonsson själv, och uttryckte min nöjdhet. Lina var dock mer svårfångad…. Jag är dessutom skyldig henne en dans. Men det blir svårt så länge hon är medarrangör gissar jag. Nåja … jag fick ju stor kram på finalen på Gussjö, och den räcker än … men inte hur länge som helst 🙂

Refrängen mitt i natten, men inte på morgonen

Ja då var det detta med att jag åkte själv. Vid midnatt drygt, kände jag mig aningen trött i kroppen, och knoppen, och visste att det var en dryg timmes resa hem.
Och jag visste inte om jag klarade av att dansa utan vatten längre (vattenhålet, och armryckningar) Så jag pös iväg lite diskret, uti till bilen, som var fredad från parkeringsvakter, släppte på handbromsen och började rulla hemåt. Inga gamla farbröder med Märsor låg i diket på vägen hem. Men för att inte själv, för kvällen bli en ”gammal gubbe i diket”, så vart jag tvungen att köra mella 50-90 km/h i långa sträckor, pga av dimma som gjorde att sikten var kraftigt begränsad.
Väl hemma tog det 10 minuter att somna framför TV:n

….
Nu haglar media av ord och ”debatter”.
I själva verket är det till största delen ett gigantiskt maktspel, för att skaffa sig personlig makt och mycket pengar, och extra förmåner ovanpå det.
Det är Riksdagsval helt enkelt.

Ännu har ej löven sprakat ut i gnistrande färgkonstverk, men kvällarna kommer tidigare och tidigare, för att till slut komma redan innan kvällen kommit.
Detta är inget som oroar mig, så har det alltid varit här uppe i norr, och kommer nog så förbli. Mörkret kan innebära inomhusmys, samt en möjlighet att längta efter ljuset.
Det finns annat som oroar mig mer, sådant människor kan göra mot andra människor, sådant människor kan göra mig. När som helst, kan någon få för sig att agera destruktivt, utan grund, och hävda att de har rätt till det.

Ljuset ja …. dit har farbror Kjell nu anlänt.
All tragik på jorden har du lämnat bakom dig, och fått ro.
Nu är du i trygga händer, din själ har redan lämnat oss. Och nu i dagarna snart, åker jag ner till Stockholm, och möter upp släkten, för att ta farväl.
Samtidigt i det sorgliga avskedet, mitt i människors överstressiga liv, skapas en möjlighet för samvaro och umgänge, paradoxalt nog.

Nu har jag gjort mitt i Lingonskogen för i år. 45 liter besitter vi, och hälften är redan sylt. Så mycket sylt äter jag ju inte. Och det är en gudagåva att få ge bort.
Få saker gör mig lyckligare än det.
Det ska vara att rensa lingon till finsk melodiradio då 🙂

…
Det är skördetider för bär och frukt.
Och jag och min moster skördar gärna frukt. Plockar, rensar syltar, saftar, fryser in.

Idag kläckte jag ur mig en kommentar om positivt leverne, mitt under rensandet, som uppenbarligen roade min 82-åriga moster:

– Det här är livet, att rensa lingon och lyssna på finsk melodiradio!!!

Men visst är det lite så ? 😉

Expressens moderator:

Jonas Sjöstedt, du har sagt att statsministern köpte Sverigedemokraternas problemformulering, när han började tala om kostnader för att ta emot flyktingar,
Vad menade du med det ?

Jonas Sjöstedt:

– Jo jag menar att, det faktum att vi inte har pengar till välfärd, järnväg och bostäder
det beror inte på asylsökande. Det beror på att man har sänkt skatten med 140.000.000.000 kronor, utan att finansiera det. Och då är det här en väldigt, väldigt liten del av det hela. Och det är klart att då pratar man om nånting annat. Men problemet är ju dom stora ofinansierade skattesänkningarna. Sen skulle jag säga att ett problem som vi talar att alldeles för lite om vad det gäller integration. Det är att ett viktigt hinder mot integration är rasism, i Sverige. Att man inte behandlas lika dant när man söker jobb. Att man möter fördomar. Rasismen, det är Sverigedemokraternas livslust. Det är det dom lever på, och faktiskt oxå sprider. Därmed är Jimmie Åkesson ett av våra stora integrationsproblem. Den politik som han faktiskt bedriver, därför att, han gör det svårare för folk att komma in här. Och om jag får sluta med en sak, jag tror att vi får se en stor skillnad om vi får en ny majoritet. Så kommer vi att behandla arbetskraftsinvandrare mycket bättre.

Kristdemokraternas Göran Hägglunds omtolkning av vad bla Sjöstedt tycker:

Asså såg ni nu …såg ni asså
Båda var ute i stallet och hämtade sina respektive käpphästar
Här kom Jimmie Åkesson med att det handlar om att stänga Sverige för läskiga människor
som kommer från andra länder, o jo eh Jonas Sjöstedt kommer naturligtvis med att allting borde drivas i statlig regi. De här med fri företagsamhet e dåligt, skatterna borde helst vara 100 %, osså rider man runt här en liten stund.

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

”Nu”, sa professorn medan skratten klingade ut, ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat – småsakerna.

”Om ni lägger sanden i burken först”, fortsatte professorn, ”går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så… var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ”golfbollarna” först – sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.”

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”