….
Nu är det alldeles svart ute, lyktorna på Risön speglas mot den lätt krusiga Ångermanälven och hösten har till slut helt bytt av sommaren. Ingen brittsommar att hoppas på längre för soldyrkande, väderklagande svenskar.
Men jag är vän med mörkret som kommer. Jag kurar ihop och går ned på välbehövlig sparlåga. Ibland tänder jag tom ett ljus eller två. Jag tycker om den kalla friska luften i mina lungor, de färggranna Lönnlöven som pryder både marken och trädkronorna i rött, gult och grönt.
Snart är bär och fruktskörden över, och vi som bemödat oss att sylta och safta, har under vintern sommaren konserverad i glas och plastbehållare. Och man kan ta fram sommaren ur frysen när som helst och tina upp dess färger, smaker och näringsämnen, utan utfyllnad, för mycket socker och E214, E378 osv…
Jag har haft en oändlig tur, trots alla bedrövelser, all oro, och alla sorger.
Jag har genom den fått förmågan att uppskatta och njuta av livet på ett sätt som en som är född med silversked glidandes fram på räkmacka aldrig kan.
Jag har under dagen umgåtts med en familj, som inte är min familj, men som jag kommit att tycka mycket om, bry mig mycket om. Äldsta dottern som fyllde 22 år, vacker som en dag, och vass och snabb i replikerna. Mellandottern som nyss blivit 18, lika fin, något mer laid back under stundom, och hennes ständigt pratande kille Robert. Han har bra humor, han skrattar nämligen åt mina skämt ofta. Familjens taxichaufför som kör, och kör och kör bil genom livet, med ett hjärta av guld.
Osså minstingen, som jag på något sätt känner igen mig i, från det jag var barn. Helt inne i sin leksaksvärld med lego och egenproducerade ljudeffekter. Ibland tar jag mig tid för honom och frågar intresserat vad hans legofigurer heter, och vad de har för egenskaper, bläddrar i leksakskatalogen med honom. Han tycks glädjas åt detta. Det är en halvt galen familj, precis my cup of tea, eftersom jag själv är lite halvgalen. Det blir sällan tråkigt och ointressant i alla fall, och ALDRIG tyst 🙂
Det satt en behövande fattig man med plastmugg utanför Birsta city oxå. De flesta materiella glidare i senaste mode, och shoppingblick gick oberört förbi som om han inte fanns där. Jag bar på minstingens nyinköpta 700-kronors Legopaket, som han köpt själv. Men det kändes märkligt och fel på något vis när en liten pojke gick förbi tiggaren med så dyra leksaker, samtidigt som andra måste tigga för att få det att gå ihop. Pojken brukar förvisso själv, på eget bevåg ge pengar ibland till de behövande, så han är mer givmild och empatisk än de flesta andra… men ändå, … en del har tur, och en del andra , ingen tur alls i livet. Själv handlade jag inget i Birsta denna gång … heller, men mannen med muggen fick en Selma Lagerlöf av mig.