…
Mitt under brinnande valspurt, där främlingsfientligheten tycks bli den stora vinnaren,
har jag varit på begravning i Stockholm.
Stockholm, det under stundom själsligt kylslagna, egoistiskt, ytliga Stockholm.
Det undersköna, vackra, sönderstressade Stockholm.
Det urbaniserade, fusionerande, landsbygds-resurs-slukande Stockholm.
På samma sätt som Stockholm alltid bjuder mig dessa paradoxer av skönhet, och utslagning, så bjuder en begravning av en nära och kär släkting oftast till massor av tårar, avsked och existentiella funderingar. Men det leder också till massor av släktkärlek, återföreningar och närhet, och hör och häpna ….skratt.
När jag och min moster lämnar Ådalens pärla, lämnar jag utanför Konsum, 20 kronor till en som kallas tiggare, bara för att han inte kan försörja sig själv. En företeelse vissa politiska krafter tycks tro försvinner om man förbjuder det. Genom södra Norrlands skogar far vi, förbi nästan färdigbyggd framtida avgiftsbelagd bro, förbi det kolossala köpcentret i Birsta, som nästan tömt staden Sundsvall på affärsverksamhet.
Vi hjälps åt att spana efter hastighetsskyltar och fartkameror för att minska resekostnaden, samt de facto vara lite mer laglig och hänsynsfull medtrafikant.
Vid Ångersjöns rastplats mellan Hudik och Söderhamn tar vi en kopp medtaget kaffe till den själaläkande vyn av en insjö, med vacker skog och små öar. Vi inser att magen behöver mer än så, när vi stannar vid, för Norrlandsresenären, traditionella Tönnebro, för att inmundiga Pannbiff med lök, sallad och köpesylt. Vid entrén sitter ännu en av dem, vars närvaro och existens, de blåa och bruna politiska krafterna vill förbjuda bort från jordens yta, pga av deras fattigdom.
Jag som med någorlunda begränsad ekonomi, samt mitt uppenbart begränsade intellekt, inte förstår hur man skall förbjuda bort hennes hunger, lämnar en tjuga till henne, och går till bilen för att hämta en mandarin utöver tjugan jag nyss gett. Kvinnan tar emot och säger tack, och börjar genast skala mandarinen, och stoppar hungrigt i sig.
Jag lämnar högt aktad moster i Östhammar, där hon umgicks med historieberättande, mysiga, varmhjärtade Maj som har diverse hälsodefekter, men hjärtat tycks bara bli varmare på henne. Detta med hjärtats värmeeskalering tycks inte så ofta vara fallet när plånboken och tillgångarna växer.
När jag sedan drar iväg på egen hand, navigerandes med hjälp av mitt lokalsinne och bra skyltning genom Roslagens storslagna natur, börjar trafiken hopa sig. Och när jag farit förbi Uppsala och närmar mig Haga, så tar det tvärstopp. Inte förrän Essingeöarna, 1 timme senare, efter körning mest på ettans växel, lättar trafiken, och jag kan anlända till ”Hotell Milton” Segeltorp, min underbara kusins och hennes familjs residens.