…
Människor jag älskar, vandrar förbi, ser jag en glimt av.
Dimman som döljer det jag inte orkar se, är en tillfällig vän.
Ofta är det en enslig stig, även om ljuset når fram.
Livet är underbart, innan det tar slut, kärleken är förklädd.
Vi som inte fick kärlekens språk,
älskar mer passionerat än de som pratar flytande.
Jag som är en ”verkställande ängel”, och en trasig fågel.
Min sång är dyster, och mina ord är vackra,
Och jag är lycklig och förtvivlad.
Jag fortsätter vandra, en fot framför den andra.
Kanske möter jag hoppet på vägen, kanske möter jag tron,
eller kanske till och med …..