…
Efter en tropisk festivalkväll på Bennys bodega i Sollefteå på verandan. Efter att Benny & Göran tagna på idolfoto tillsammans med Bennys idol Martin Stenmark, samt diverse ystert och under stundom ekivokt promillesnack av den generöse verandavärden Benny, så bar färden av mot en kontrast i form av Hälsinglands skogar och Spelmansmusik och grillning.
En parentes i idolfotograferingen var det lite lätt roande faktumet att Verandavärden tidigare på kvällen, i ett lite mindre onyktert tillstånd, gjort poäng av att han inte visste vem kändisen Martin Stenmark är, och mer eller mindre medvetet konstant talat om denne med varierat felaktiga förnamn, och som son till Ingemar.
När senare under Bodegakvällen, verandavärden blivit aningen mer glad i hatten, och han fick nys om att det var den okända kändisen som gick alldeles utanför hans domäner, hans egna lilla festivalveranda, så blev han som i eld och lågor. Han tappade alla tidigare hämningar och sprang fram till artisten med tidigare brett varierande förnamn. Pekade mot verandan där jag och G satt kvar och letade fogsvans att såga oss igenom verandabräderna, av genans över herr verandavärdens tilltag. Intet ont anande artist som var van vid fotografering, kunde ju inte ana att det var verandavärden själv som var i eld och lågor, och inte två oskyldiga Bodegagäster. Så han ställde mycket generöst upp på ”idolfotografering”
Nu som Benny presenterade läget skulle man lätt kunnat tro att det var jag som idoliserade artisten i hatt, men snart skulle en annan sanning visa sig.
Helt som ”av en slump”…fungerade inte kamraten Gs mobilkamera, som är snäppet bättre än min, Och stans bäste fotograf tillika verandavärd, kunde under inga omständigheter ställa sig bakom kameran, vilket resulterade i att jag som alldeles nyss blivit utpekad som den som idoliserade artisten med hatt och sjumilakliv, var den som fick ta fram min 6-7 år gamla mobil, med marknadens sämsta kamerafunktion, och fotografera ett suddigt foto på de 2 ”ofrivilliga” fotoobjekten.
Under hela återstoden av kvällen pratade verandavärden inte om annat än att han blivit fotograferad tillsammans med hattbeprydd artist som ”inte alltid kommer hem ikväll”
Generöst mottagande
Far ända in i Hälsingland” var det någon som sa, och så gjorde jag tillsammans med fiolutrustad spelkamrat i form av Åsa, samt min uråldriga generösa moster.
AC i bilen samt att jag slapp köra, (trött efter allt fotograferande) gjorde resan behaglig.
Min moster är i dags dato 82 år gammal, med en hårt använd kropp, och lätt vinglig även utan eventuella berusningsdrycker. Hon har ej varit en person som trängt sig på, och inte varit så duktig på att hälsa på folk. Absolut inte folkskygg. Bara inte så duktig att tränga sig på, trivs bäst i hemmets vrå. Och både för 82-årig moster och pigg, alert, varm och go , samt musikalisk spelkamrat, var upplevelsen ny. Jag har varit på denna ”spelmansstämma flera gånger för många år sedan.
Utöver musikaliska guldkorn som när Jämtländske Olle och Åsa, ”duellerade” på fiollåtar som krävde både disciplinerade fingrar och tungan rätt i mun, samt en väl utvecklad musikalitet, så var det bestående minnet hur värdarna Enar, 81 …och Sonja ett antal år yngre, välkomnade min moster med sådan värdighet att jag blev alldeles rörd. Sonja tog henne under armen och ledde henne till det bord där de själva satt, mitt bland 70 övriga gäster. Detta medan Åsa blev beordrad av mig att börja grilla fläskfilé och jag bar musikinstrument och packning.
Glad blev jag även över Anita och Blommans närvaro, och kramar.
Kvinnan som kom fram och frågade mig om min bloggbok fans att köpa, efter att ha läst några sidor ur Enars exemplar av min bok. Alla människor som berömde min sång, och mitt spel, samt Åsas fantastiska fiolspel.
Sammanfattningen av Hälsinglandsresan kan uttryckas som att för mosters och Åsas del, alla var främlingar när de kom, men ingen var det när vi 24 timmar senare återvände hemöver till Ådalens pärla !