…
Jag och min vän Göran spatserar i godan ro, i stadens kvarter och på dess gator… eh f’låt menar i singularis, stadens gata. Vi nyttjar stadens centrala urinoar vid två tillfällen, och tvingas även göra en ”nödlandning” på toan på Risön.
Det är alldeles som personalen i kroppen, inte då Magnus Härenstams: ”verkmästarn i magen” utan de lite längre ut i systemet, själva slutstationen på matresan i kroppen…. det är alldeles som om de är omplacerade från nån vattenkraftverk, alternativt bäver från bäverhydda.
De fördämmer och fördämmer, och rätt vad det är så måste man tömma slangen tre ggr på en timme.
– ”Hallå… nu släpper vi på igen !!!… han dricker ju vätska som en uttorkad Gnu”
– ”Okej … vi larmar hjärnan då, så gubben hinner fram i tid !!!”
Nåja, när de värsta behovsprövningarna stillat sig, så kan man ju börja fylla på igen, och stänga ”dammluckorna”. En kopp kaffe skulle ju va gott tänker man, trots inträdet i prostataåldern. Så vi knatar i lite lätt ofärdig gångstil, in på café Mong… eller … Mango kanske det hette. införskaffar oss en kopp kaffe och kaka till. Och sedan sätter vi oss ned och sätter upp vår alldeles privata teater med biostuk. Vi visualiserar nämligen, tillika artikulerar, och illustrerar våra samtal och tankegångar, och våra samtal liknar ofta teatraliska revyer.
Mitt under våra djupt genomtänkta dialoger, börjar en unge hysteriskt skrika, på gatan nedanför den balkong vi sitter på vid Mango café. Föräldern ser ut att försöka resonera med ungen. Ja men hallå eller ??!!… resonera med ett hysteriskt barn har aldrig gått. Det är ungefär som med byns mer och mindre alkoholiserade, eller alla rättfärdiga helgfyllon (vilket inkluderar en större andel av befolkningen)… under fyllan är det ingen större ide att resonera med dem, och under barns hysteriutbrott funkar det heller inge bra. Ta bort ungen från det offentliga rummet, låt hysterin lägga sig, och SEDAN resonera om det behövs. Förstår dom inte att det kan sitta prostatagubbar på en balkong ovan, och nära på kissa på sig av det ovälkomna ljudet deras hysteriska unge frambringar? Nu ligger ju apoteket bara en våning ner, om vi skulle behöva vuxenblöjor, men då kan det ju redan vara försent. Och inte regnade det just då, så man hade kunnat skylla på regnet för de potentiellt framtida nedskvätta byxorna. Nåja det gick bra den här gången, och ungen tystnade efter tjugo minuter.
Men precis då ungen tystnade satte dragspelaren nedanför igång igen…
Är det harmoni och idyll det ? .. nä tyche int dä ja’nte !
Men så småningom har vi gruffat färdigt likt Statler och Waldorf på balkongen i the muppet show, och drar vidare, bjuder en av stadens småföretagare på kaffe och fralla inköpta på det lilla cafét.