Månad: juni 2014

…
Jag och min vän Göran spatserar i godan ro, i stadens kvarter och på dess gator… eh f’låt menar i singularis, stadens gata. Vi nyttjar stadens centrala urinoar vid två tillfällen, och tvingas även göra en ”nödlandning” på toan på Risön.
Det är alldeles som personalen i kroppen, inte då Magnus Härenstams: ”verkmästarn i magen” utan de lite längre ut i systemet, själva slutstationen på matresan i kroppen…. det är alldeles som om de är omplacerade från nån vattenkraftverk, alternativt bäver från bäverhydda.

De fördämmer och fördämmer, och rätt vad det är så måste man tömma slangen tre ggr på en timme.

– ”Hallå… nu släpper vi på igen !!!… han dricker ju vätska som en uttorkad Gnu”

– ”Okej … vi larmar hjärnan då, så gubben hinner fram i tid !!!”

Nåja, när de värsta behovsprövningarna stillat sig, så kan man ju börja fylla på igen, och stänga ”dammluckorna”. En kopp kaffe skulle ju va gott tänker man, trots inträdet i prostataåldern. Så vi knatar i lite lätt ofärdig gångstil, in på café Mong… eller … Mango kanske det hette. införskaffar oss en kopp kaffe och kaka till. Och sedan sätter vi oss ned och sätter upp vår alldeles privata teater med biostuk. Vi visualiserar nämligen, tillika artikulerar, och illustrerar våra samtal och tankegångar, och våra samtal liknar ofta teatraliska revyer.

Mitt under våra djupt genomtänkta dialoger, börjar en unge hysteriskt skrika, på gatan nedanför den balkong vi sitter på vid Mango café. Föräldern ser ut att försöka resonera med ungen. Ja men hallå eller ??!!… resonera med ett hysteriskt barn har aldrig gått. Det är ungefär som med byns mer och mindre alkoholiserade, eller alla rättfärdiga helgfyllon (vilket inkluderar en större andel av befolkningen)… under fyllan är det ingen större ide att resonera med dem, och under barns hysteriutbrott funkar det heller inge bra. Ta bort ungen från det offentliga rummet, låt hysterin lägga sig, och SEDAN resonera om det behövs. Förstår dom inte att det kan sitta prostatagubbar på en balkong ovan, och nära på kissa på sig av det ovälkomna ljudet deras hysteriska unge frambringar? Nu ligger ju apoteket bara en våning ner, om vi skulle behöva vuxenblöjor, men då kan det ju redan vara försent. Och inte regnade det just då, så man hade kunnat skylla på regnet för de potentiellt framtida nedskvätta byxorna. Nåja det gick bra den här gången, och ungen tystnade efter tjugo minuter.

Men precis då ungen tystnade satte dragspelaren nedanför igång igen…
Är det harmoni och idyll det ? .. nä tyche int dä ja’nte !
Men så småningom har vi gruffat färdigt likt Statler och Waldorf på balkongen i the muppet show, och drar vidare, bjuder en av stadens småföretagare på kaffe och fralla inköpta på det lilla cafét.

Motoriken

På golfen, där majoriteten är nyktra, oftast i alla fall, upphör en hel del basala motorikfunktioner när de kommer innanför grindarna på golfen. De flesta klara inte längre att stå för egen kraft, utan hänger på hyrd klubba, med följden att gummihandtaget går sönder och glider ner på järnskaftet. Och förmodligen är det samma kategori, som sedan klagar över att klubban inte är hel, nästa gång de hyr klubba och golfvarv.

Andra är troligen paniskt rädda för småkryp eller något, då de väljer att stå och balansera på klubbladet, vilket gör att gummit på klubban lossnar, och även detta upprör sedan kunder, när klubborna är trasiga. Samma kategori människor, med markskräck, står ofta och balanserar på sargen till golfbanorna, så gulfärgen nöts bort i förtid.

Den plötsligt och akut trytande personliga ekonomin

En annan fascinerande företeelse som kan anknytas till just bangolf, – eller minigolf, som många med all rätt föredrar att kalla det för – är att i sekunden de kliver innanför grindarna på golfanläggningen, får de helt plötsligt så dålig personlig ekonomi, att de ”tvingas” ta till diverse, enligt min mening självförnedrande åtgärder. Tonårsflickor som tror att de får spela gratis om de blinkar tindrande med ögonen, putar ut med A-kupebrösten, och säger med den lenaste rösten:

– ”Snäääääälla”.

Varpå jag korthugget och kallt svarar:

– ”Nej!!!”

och får svaret:

– FY FAAN VA DU E TASKIG !!!!

…drar igen jackan för brösten, får taggtrådsröst, och svarta bitchiga ögon.

Familjefäder, och familjemödrar som vill ha grupprabatt när de kommer till kassan, trots att de sitter på bilar i halvmiljonklassen, husbil, husvagnar i långtradarlängd.
Pensionärer som anser att de ska helst få betalt för att de spelar. Vuxna människor som år efter år ser på prislistan och kallar sig ungdom, alternativt pensionär, för att komma billigare undan. Ungdomar , som när jag frågar hur gamla de är, tittar på prislistan med ett lååååångt:

– ”ehhhhh”

Som om det stod på prislistan hur gamla de är ?

Den mest självförnedrande formen av snik

Men den mest underhållande och självförnedrande proceduren på en minigolfanläggning, torde ändå vara den när vuxna människor försöker snika sig till att få spela 5 st på en klubba. Det är så fantastiskt underhållande att se dem när de kommer. En eller två st ställer sig i bakgrunden, och tror på något sätt att jag inte ska se dem, skickar fram den tredje personen, som säger:

– Ja en klubba då

Och kastar då och då blickar mot de två ”osynliga” medspelarna. De två andra går i cirklar, tittar upp mot himlen, går undan ut ur mitt synfält när jag tittar frågande på dem. Sen går den betalande in på anläggningen, och de två ”osynliga” försöker smita förbi en stund efteråt, i tron att jag inte skall se dem. De står vid bana ett och tittar oroligt omkring sig i ca fem minuter, då knallar det in ytterligare två personer och ansluter till gänget, och de försöker se till så att den betalande är den som slår, när jag tittar ut över anläggningen. Sedan går de och har dåligt samvete, och skruvar på sig, tittar sig oroligt omkring, och tittar upp i himlen i ca en timme.

Numer, om det är en sådan uppenbar ”bluff, att fyra försöker spela gratis, och en betalar, säger jag naturligtvis till dem att de måste betala…. när de spelat ett par tre banor. Jag vill ju se dem skruva på sig en stund och titta upp mot himlen.
Men när det inte är lika tydligt, om de är tre betalande, och en fjärde kommer in på ett bananskal, så brukar jag nöja mig med att ställa mig på verandan eller gå ut på anläggningen, och helt enkelt titta på dem utan att säga till. Och de tittar gång på gång tillbaks oroligt, surt, och skyldigt… hela varvet. Och när de tre lämnar tillbaka klubborna och den fjärde försöker göra sig osynlig på väg ut, frågar jag med ett leende på läpparna, om de haft kul… 😉

Fyra gratis på badhuset ?

Ja men hallå nå’n !

Jag ser det framför mig, i min lilla hjärn-bio, hur människor går på badhuset, en går fram och betalar, och fyra st försöker göra sig osynliga, smygandes lite hukandes förbi kassörskan och hoppas att de inte ska se dem. En av dem hyr ett par badbyxor, och de andra fyra turas om att gå in och ut och låna dessa badbyxor. Sker inte … eller hur, absurd tanke på ett badhus ? .. JA ” … på en bangolfanläggning ??? hmmmm

Eller fem st som tänker gå på bio, en betalar, och fyra st förvandlas till hukande pygméer, med flackande skyldig blick, och hoppas kunna se på bio på en biljett.

Unga testosteron-bangolfare

Om tonårstjejerna försöker styra sin omgivning med tindrande ögonblinkningar, och utputande bröst i för liten topp, så är killarna lustiga på ett annat vis.
Det fullkomligt dryper testosteronutsöndring av många killar mellan 15-30. De kommer in på anläggningen, och här handlar det oftast inte om att komma undan billigt… här är det viktigt tom att visa att man har pengar. Det bästa är om de kan slänga fram femhundringar. Att betala med mynt, är inte att tänka på för en testosterondrypande ung homo-sapienshane. Ett drygt hånflin är obligatoriskt, om de kommer i gäng. Samtliga försöker så gott de kan ge intryck av att de egentligen är för tuffa för att spela minigolf. Det haglar av gliringar, och konkurrensanda mellan dem, redan vid inträdet. Alla skrattar så manligt de baa kan, kontrar och försöker se oberörd ut. Det är nämligen så, överlag, att i Sverige, och kanske i synnerhet Norrland, är det ett måste, att se oberörd ut om man skall kunna för evigt räkna sig till de manliga. Om du skrattar öppet, eller på något sätt bjuder på dig själv, riskerar du av ”tuffingarna” betraktas som tönt eller homosexuell…. och gud förbjude. Men det finns säkert nå’n präst som kan bota det (ironi).

När de unga utmanarna till Alfarollen sedan kommer ut på anläggningen, så kommer oftast en kommentar som ingen i gänget vågar ifrågasätta, för att även ett sådant ifrågasättande av spelformen, skulle kunna rubba deras testosteron-image.

– Vi spelar väl på svåra hinder va ?

Hälften av dem kanske inser dilemmat, och innerst inne vet att de inte är några stjärnor på precisionssporter, men testosteron-koden förbjuder dem att opponera sig.
Till en början har dessa unga herrar ett dilemma i att i vaket tillstånd går ca 70 % av deras totala energitillgångar, åt till att vara oberörd och ”hård”.
Så nu börjar drabbningen, och testosteronet går upp till farliga nivåer, och hånen och gliringarna, och hånskratten sinsemellan sätter deras humör på omänskliga prov.
Ju ilsknare den som missar blir, och ju mer han missar desto mer hånskrattar ”kamraterna”. Naturligtvis kan det ju inte bero på bristande förmåga när de missar, och den självklara slutsatsen måste då bli för testosteronhannar mellan 15-30 att utbrista:

– jävla bögsport !!!!

Om jag vid tillfället står och tittar på, vilket ofta sker med denna, för golfklubbornas och golfbanornas största riskgrupp ungtuppar…. så brukar vederbörande uppretad ”ungtjur” veva med klubban i luften, och skrika ovannämnda. Annars kan hända att banorna eller klubban få ta emot smällen till den grad att den demoleras… går sönder.

Att jag utifrån dessa risker, samt kostnaderna och arbetet reparationer innebär, har satt upp en ny prislista, har retat vissa till vanvett:

Bangolfrunda per person och varv: 40 kr

Bangolfrunda per person och varv samt sönderslagen klubba: 540 kr

Bangolfrunda per person och varv samt sönderslagen bana: 10.040 kr

De allra flesta golfkunder är dock tacksamma glada och nöjda kunder.

…
Graderna kämpar förtvivlat för att komma över 10-graders-sträcket, och lyckas med nöd och näppe. Ändå är jag helt fascinerat nöjd och glad över vädret vi har nu, och med det undersköna Ådalen, mitt Sollefteå, min lilla stad, , som med rätt ”glasögon” på, måste betecknas som paradiset på jorden. Jag hör ofta klagomål denna midsommar, över kyla och regn, och är helt ärligt, totalt oförstående till dessa ”bekymmer”. Nog finns det väl sämre väder runt om i världen ? …och nog finns det väl värre ”bekymmer”.

I många städer likt vår, är det folktomt i centrum, när det är storhelg. Ja visst delvis för att mycket är stängt, men oxå för att de flesta söker sig till campingar, eller ut på landet, och umgås med beska droppar och mygg. Borde inte mygghonorna bli på fyllan en sån här helg, med så många promille i blodet på sin ”mat” ? Lilla caféet var öppet i alla fall, mitt på da’n. När de närmade sig stängningsdags, gick jag ner på golfen, och njöt av all grönska och blomster på vägen ner. Jag lät unga killen som satt där gå hem 1½ timme tidigare.
Roade mig med att skrapa, slipa och måla bangolfhinder gula. Och helt traditionsenligt, men ändock inte förväntat, dök 2 stycken välgörare upp, och gav mig korgen. Och i korgen fanns rabarberpaj, jordgubbar och vaniljsås…. men nubben hade de nog tagit på vägen ned till mig.

””Stackars pojke”, sa hans ömma moder, ”ska han arbeta och slita på själva julafton också.” ”Man måste göra sin plikt här i livet, förstår mamma”,
Ja nu har jag väl inte direkt några starkare belägg för att ha en öm moder, om hon inte ramlat förståss. Det är ju ”kabelbrott” på den ledningen. Och det rör sig om midsommarafton, och inte Julafton. Men det är alls inte synd om, varken Karl-Bertil Jonsson, Eller Kai-Tomas Lundin, och jag jobbar ju på sätt och vis inte. Jag får vara på ett underbart fint område full av glada barn, och smålulliga föräldrar, som har roligt på min… f’låt, våra banor. Sanningen är nog att jag trivs bättre där denna dag, än bland mygg och beska droppar. Min kusin och hustru, kom dessutom ner på beställning med växel, och mosters matlåda, kokad potatis i folie, lax, och nån midsommar-smeta-röra.

”Hur underbart var det, underbart var inte det?”

…. för att citera en av mina absoluta favoritartister: Laleh

Och imorrn är det dans på Sveriges vackraste loge Gussjönoret. Hoppas bara jag får dansa igen, trots att jag var surgubbe andra halvlek förra gången. Nåja … om inte är det ju våldsamt vackert där.

…
Min far var en stor liten man, skämtsam och lättsam, bräcklig men varm, modig och rädd, plikttrogen och väldigt, väldigt sorgsen långt, långt in i hjärtat.
Kan hända att pappas och mitt sista telefonsamtal bestod delvis av sentimentalt Öl-prat från hans sida, och ett längtansfullt barnhjärta, och överseende från min sida. Men vi pratade, och han svarade alltid när jag ringde… dvs i vuxen ålder.

Det hände någon enstaka gång ibland att hans tunna, slitna, utarbetade kropp, inte tålde så mycket av rusdrycker som han hade tänkt. Men det är han väl inte ensam om i detta land. Jag älskade min far av hela mitt hjärta, även då jag blev besviken och då han var frånvarande. Ty han var väldigt mycket människa, och hade ett hjärta av guld, under all trasighet och sorg och tillkortakommanden.

Ganska mycket likt mig själv faktiskt. Jo, jag vet att man i Sverige nu för tiden värderar människor utifrån inkomst och arbetskapacitet, och på den punkten var far en hjälte… en working class hero. Det är inte jag. Jag är med Moderata mått inte värd någonting alls, och förtjänar inte lika bra sjukvård som dom, inte lika bra skola som dom, eller lika bra äldrevård som dom, om jag lever så länge. Men jag har nog i likhet med min far, ett hjärta av guld, även om dom som är mycket ”duktigare” än mig kanske inte håller med.

Min far var Socialdemokrat i likhet med sin far. Han satt inte och lusläste tidningar, engagerade sig inte i politiskt arbete, debatterade inte vilt och hetsigt som jag, men hans hjärta var till vänster, på den tiden som Socialdemokratin var en vänsterorienterad politisk rörelse. Född i Kramfors, väl medveten om historien kring de fem omkomna i Lunde-kravallerna. Och stolt över sina Ångermanländska rötter.

Efter många öl, hände det att far berättade om sorgen och saknaden av kontakt med sin far, det var väl inte så vanligt att män skulle vara känslosamma och ömsinta på den tiden antar jag. Men framförallt drabbade en olycka famlijen, när min far var barn, då hans ena bror drunknade vid Kajen. Farfar dök i efter honom, men det var för sent. Då fans det ingen terapi att tillgå, inga kuratorer, ingen krishjälp att få. Så det mesta stannade inombords, och tärde på bröder och föräldrar. Min far var älsta barnet, och tog på sig en skuldbörda som barn, som aldrig lämnade honom som vuxen. Men nu har han återförenats med sin lilla bror.

Större delen av min barndom var han, min far, frånvarande, delvis pga skilsmässa mellan honom och mor. Jag var ganska ofta sjuk när jag var liten, febrig och dan i långa perioder, en gång var jag borta från skolan i 2 månader. Det var i tvåan tror jag. Vissa av de perioderna var jag hos far och yrade, har jag något minne av. Jag hörde honom spela gitarr, och bas från sovrummet, i lägenheten, i ett halvschabbigt förortsområde, med underbar natur runtomkring. Han spelade ofta ”Balladen om den kaxiga myran” av Stefan Demert.

Musiken blev sedan i vuxen ålder vår kontaktpunkt, vårt gemensamma kommunicerande, och vår stolthet. Att sitta en kväll innan ölen tagit överhanden, och plocka ut ackord och leta bas-slingor blev vårt sätt att umgås, att respektera varandra. Far lärde mig några ackord, och Ulf Melander hjälpte mig på senare år ytterligare att utvecklas i självförtroende och gitarrteknik…. men det mesta är självlärt. Far var nog också självlärd till största delen.

Jag älskade att se far spela bas till dragspelsmusik och fiol i vuxen ålder, på spelmansstämmor, då min lilla tunna far växte till en trygg och harmonisk man, och alla hans sorger och bedrövelser från sin barndom, var som bortblåsta för tillfället.
Några låtar spelade vi tillsammans på dessa stämmor. Det är förresten högst troligt att jag återvänder dit till Hälsingland, till min fars vänner i sommar, med några av de människor jag håller av mest… min moster, mina spelkamrater Åsa och Per-Åke, om allt går väl . Ja …. man får väl drömma om det jallafall… och far reser då med oss i våra hjärtan.

….
Vi lever i en tid då ”jaget” tar allt mer plats, då tidigare generösa och solidariska människor går på kurs för att bli mer egoistiska, och då högervindarna blåst orkanstyrka alldeles för länge. Klyftorna ökar lavinartat i köpkraft och disponibel inkomst. Allt fler blir det Moderaterna kallar ”individer” istället för en del av något gemensamt, där alla bidrar efter egen förmåga. Föreningar lägger ner pga bristfälligt ideellt arbete, och tynande ekonomi.

Och vad är orsaken till detta tror jag…. tror ni ?
Själv tror jag att det sitter i förmågan att känna empati, och den förmågan är i större utsträckning bristande hos människor som är uppväxta av curlingföräldrar, samt människor som klättrat i karriärstegen, och trappstegen består av andra människor. Och det i sin tur kan delvis bero på att det solidariska tänkadet i politiken och vardagen skapat ett välstånd som sedan övergår i egoism paradoxalt nog. Detta i samarbete med att en politisk högerkraft inbillat folk att icke arbetande, sjuka, och gamla, inte är lika mycket värda som arbetande människor, eller icke arbetande som har pengar.

Är allt svart och vitt när man nu pratar om empati kontra egoism då ? Nej givetvis inte, det finns hela skalan från egoistisk sociopat till helt självuppoffrande, självutlämnande dörrmatta. Och någon stans där i mitten torde det finnas en balans – mellan att ha tillräckligt mycket jag-känsla för att inte bli nertrampad av egoismens legosoldater, och dess härförare – och att faktiskt ge tillbaka lite till behövande människor och andra medmänniskor. Själv uppfattar jag mig ändock trots allt nånstans i mitten på den skalan, eller något närmare självuppoffrandet. Men ej längre låter jag mig trampas ned av arméerna av pengasamlare, och egentidsälskare. Detta innebär inte per automatik att jag är en genomgod människa utan brister, tvärtom har jag en del brister. Men min strävan är åt rätt håll, vilket inte alla människor kan hävda i dagens högerstyrda Sverige, ända ner till gräsrotsnivå.

Allt oftare lyder konversationer som följer:

– Skulle du kunna hjälpa till här ?

– ”Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, !!!!!”

– Men du kanske får tid lite senare ?

– ”Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag,
Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag,
Jag, !!!!!”

– Men säg till om du får tid då ?

– ”Ja …jag, jag, jag !”

– Ha det bra då !

– ”Ja ….Jag !”

….
En så’n här regnig dag som gått i renoveringens tecken, helt uppåt väggarna i Hammar/Nyland, funderar man helt osökt på vad Lennart gö’ ?
Under ett antal renoveringstillfällen som hjälpande hand åt en ko som ”är klok och förståndig … trots att hon är en ko”,(Min vän ’Mamma Mu’) så har jag letat olika förevändningar för att få åka på Ehrssons färghandel i Nyland. Jag har slösat med spacklet, lämnat små snuttar framme, så de ska torka och bli obrukbara, lämnat färgpenslar framme, begärt ett antal onödiga verktyg, för den hjälp jag tillhandahåller för att motivera besök hos mellersta Norrlands mest gemytliga färghandel.

Att kliva in i den lilla färgbutiken, som även tillhandahåller parfymer, och har gamla kameror som utställningsobjekt, är som att kliva tillbaka i tiden, på den tid då handlarna hade tid för sina kunder, och man inte kände hur handlar’n slet tag i ens plånbok så fort man kom innanför dörren. Som från nått skrymsle i butiken som även fungerar som parets bostad, kliver Lennart som egentlig uppnått pensionsålder fram, och sätter sig ledigt på butiksdisken, och flinar opp ett mysgubbeleende av det forna slaget, och undrar vad för ärende man kan ha hos honom. Små härliga ordvitsar duggar tätt mellan den smidiga försäljningen… och man känner sig nästan som man varit o hälsat på Mormor och morfar och fått saft och kakor.

Själva renoveringen då…. jo den lullar på i trivsam fart, ibland med väl tilltagna fikaraster. Men nu sitter tapeterna uppe, mönstertapeter i ett krokigt hus, och ändå ser det rakt ut. Känns som ett gediget arbete av alla inblandade. Fönster blev putsade så att man numera kan se hästar springa i hagen utanför fönstret. Och åt andra hållet vetter Ångermanälven i sin fulla prakt.

Att sedan hos Moster få ärtsoppa, med senap, och Leksandsknäckemacka med ost på. Kaffe, rabarberpaj och grädde till efterrätt, och att på det få Zzzzzova några minuter till VM-matchen mellan Belgien och Algeriet får lov att klassificeras som en god dag på det hela taget.
Vi säger alla gonatt till Lennart och hans hustru BNV…..och hoppas på att behovet för inköp uppstår snart igen … nå’n liten pensel bara kanske, eller Lacknafta… är alltid bra att ha.

..
Dans på Hanssons loge igår, och det såg ut som tillställningen skulle bli ”ökenråtta” till en början. Lite folk när vi kom, och rätt mycket dansande ”återvändsgränder”. Det är min benämning på de kvinnliga potentiella danspartners som ensidigt, eller ömsesidigt blivit en tyst överenskommelse om att inte bjuda upp varann, av olika anledningar. Ibland kan det röra sig om rent missförstånd, och ingen av de inblandade vågar ta steget.

Inte ens danskungen Egon från Gafsele72 år gammal, var där och glänste med sitt ännu så länge okrönta huvud. Men musiken var det som höll humöret uppe, King Edwards spelar rolig och annorlunda musik, jämfört med stofilband som Matz Blads, eller ryktesmässigt hypermoderna inneband som Zlips. Efter hand dök oxå Danskungen Egon 72 år upp, och snodde alla unga tjejer 😉

Till paus, visade det sig att jag hade gjort en bedrift, då Mamma Mu, som jag dansade med sista dansen innan paus, påpekade att jag hade gylfen öppen. Det troligaste är då att jag dansat, blivit uppbjuden och bjudit upp med gylfen öppen, och inte knappt suttit en dans. Men å andra sidan står sig den prestationen slätt gentemot Maritas, som dansade och blev uppbjuden i Junsele, med kjolen delvis innanför trosorna.

Lite andra funderingar kring ungas mode

Killar i tonåren har ju numera toppluvor på sig mitt i sommaren, för det är tufft, och byxor som hänger de facto nedanför skinkorna, och det är oxå tufft ,… tror jag, på nå vis. Ju slummigare, ju tuffare på killarna. Jag menar…. hur sitter de uppe, jeansen ? Tjejer tycks det vara det omvända för. Massor av tid och pengar läggs ned på utseende. De unga vältränade kropparna vissas upp med så mycket former och hud som möjligt, tvärtemot killarna alltså. Det är mascara, eyeliner, fondation, lösögonfransar, etc etc. Och Tjej-jeans är så slimmade att de skulle kunna jämföras med vakuumförpackningar.

Ja men tänk er när man klipper upp ett kaffepaket, som är vakuumförpackat. Då låter det ju ”klipp” …..”psccchhhh” när vakuumet upphävs. Jag undrar om det är samma när tjejer mellan 15-30 tar av sig jeansen på kvällen, när de öppnar knappen och blixtlåset.
Låter det ”knäpp” Ritsch” och ”Pssscccchhhh” då ? Och är killjeansen jeans som är ärvda av tjejer där vakuumet pyyyyst ut, och blivit slött, slappt och likgiltigt ?

…
Ja danssommaren har äntligen börjat. Och trots en liten kortvarig svacka, orkes-och- humörsmässigt under andra halvan av ett danstillfälle, då jag kände mig som den enda kvarvarande singeln i världen, så är sommaren ingen sommar utan sommardanser. Livet inget liv utan dans… och musik då förståss. Nu när dippen är över, och formkurvan åter pekar uppåt, och det återigen finns en acceptans för att vara ”den enda kvarvarande singeln i världen” 🙂 … så ser jag återigen fram emot kommande sommardanser.

Tex så jämförde en av mina duktigaste danspartners att dansa med mig ”kunde jämföras med meditation” och nåt mer hon sa som jag glömde i skuggan av det betyget. Kanske att det bara ”var att flyta med” eller nåt sånt. Så det måste ju hamna på pluskontot även för världens sista singel. Och helt logisk satte jag mig ju och surade och tyckte synd om mig själv, några danser efter det… eller.. ja .. jag är ju också mänsklig. Jag lade mig i bilen och sov sista timmen den dansen, kanske var det därför jag fick plutläpp, för att jag var övertrött.

Med detta i bagaget var jag lätt tveksam till dans på logen, två dagar senare. Men med vetskapen om att när förväntningarna är låga, kan de bästa av danskvällar inträffa, även om man går hem som singel även denna kväll. Ja, ja jag tjatar om det detta blogginlägg, så jag får det ur systemet och kan gå vidare. Och denna danskväll på logen blev ett framfall.. eller nä det var nåt annat, det blev ett fall framåt. Inte kväll att skriva prosa om, och sväva på moln i en månad efteråt, men väl en kväll att glädjas åt, och se me framförsikt på nästa dans… kanske till ”King Edwards” redan på Lördag. Ett band vars namn ljuger om vilken musik de spelar. En rätt modern, och frisk musik som bryter mot dansbandsklyschorna med fyr-bas och sentimentala ”jag-ångrar-mig-och-älskar-dig-för-alltid-lova-att-aldrig-lämna-mig-texter”.

Sist. även om jag var tvungen att nypa 2 personer i häcken, och tigga och be om ett besvarande av mitt beteende, så kom den äntligen, det sexuella trakasseriet jag längtat så efter i form av ett nyp i häcken, så jag hoppade till, tack E !

….
Dom finns i alla samhällsklasser, båda könen, och alla nationaliteter, är min erfarenhet.
Kan va något överrepresenterade i den sk ”överklassen”, där egot är stort, och varje vaken sekund går ut på att bygga upp sin förmögenhet, utan att begrunda vad man ska ha den förmögenheten till, och vad det kostar dem själva och deras ”medmänniskor” i medmänsklighet och empatisk förmåga.

Men man möter dem även på Konsum och ICA, när de tränger sig fram till kampanjvaror, när de går två varv runt butiken för att få flera gratisprov av ett nytt bröd eller pålägg. Man möter dem där olika evenemangsansvariga lockar med gratis kaffe, där nyckelordet är ”gratis”… och det inte egentligen spelar nån större roll om de behöver det som är gratis eller inte. Man möter den armbågandes fram på utförsäljningar av affärer som gått i konkurs.

Och man finner dem framförallt som snyltgäster i föreningslivet. Ett föreningsliv där allt färre får ta allt mer ansvar, och praktiskt arbete tills de inte längre mäktar med uppgiften, och de som inte lägger ett finger i kors för att bidra, oxå är de som kräver,kritiserar, gnäller och ”skô ha”.

Idag fick jag mig en dos vettlöst, intelligensbefriat gnäll av en papiljott-tant, med siktet inställt på oförtruten service utan att behöva bidra själv, och utan att för en sekund tänka på hur hon beter sig. Mitt svar blev ”gör det själv” när hon beklagade sig över att jag inte gjorde tre saker samtidigt, för att serva henne, medan hon roade sig näst intill gratis i våran fina förening. Jag påpekade även att antalet ideella timmar från oss som bidrar till föreningen, kanske är något hon borde ta i beaktande innan hon påstår att vi inte gör nåt. Ett ord som börjar på ”kärring” och slutar på en synonym till Hin Håle, dök upp i hjärnkontoret för en stund, men förblev outtalat. Hoppas hon trasslar in sig i papiljotterna nästa gång hon går till frissan !

….
En för tillfället lätt desillusionerad herre i yngre medelåldern, sitter här på Djupövägen och producerar nya gråa hårstrån som resultat av vissa bekantas brist på respekt för andras tid samt värde som människa, i detta fall undertecknads tid och människovärde.

Personligen har denne på många sätt eminente tillika under stundom aningen bristfällige herre, som kan betecknas som jag själv, relativt stor förståelse för att Homo Sapiens av alla de sorter ej kan fullgöra var enda av sina plikter och åtaganden felfritt. Men vissa exemplar av denna art har under längre perioder, vissa under hela sin levnadstid, i de flesta tänkbara situationer centrerat tillvaron kring sin eget, och negligerat övrigas tid och önskemål. Detta föranleder en medelålders herre att utveckla en viss invärtes irritation av det starkare slaget.