…
Jag har nu iofs inte deltagit i Sollefteås matstaffet, så jag får helt enkelt bygga mitt blogginlägg på fördomar och hörsägen. Och sedan är det bara att stämma mig för förtal om tillfälle ges. Själv förbehåller jag mig rätten att ha fördomar om företeelser, så länge det inte skadar människor direkt, i likhet med fördomar som leder till rasism och förtryck, eller skvaller som berör personligen individer vars liv kan försvåras eller förstöras av dem… och här erkänner jag ju dessutom att det är fördomar jag sysslar med.
Jag har ju fått känslan av att många, dock inte alla deltagare, inte alls är intresserade av mat och samvaro, utan snarare ges ett tillfälle att skryta över sitt boende, jobb, och inredning. Och dessutom ges tillfälle att racka ned på folk som inte har lika bra jobb, snygg bil, snygg äkta man/hustru, och fin inredning.
Lite grann i likhet med klassåterträffar från högstadiet och gymnasium, där man ser hur bra det gått för vissa ekonomiskt och statusmässigt,…. och vise versa för medelmåttorna. De som det gått riktigt dåligt för dyker troligtvis inte upp på återträffen, men det finns säkert en brutalt nyfiken person, oftast då tillhörande medelmåttorna, som har koll på dessa förlorare, och gärna vidarebefordrar information om deras misslyckanden och elände.
Om det nu skulle vara så att denna matstaffet bär ett skimmer av snobberi och statustävling, så skulle det vara roligt, åtminstone som tankeexperiment, att anmäla sig till denna tävling. Nu har jag förstått att man måste anmäla sig parvis, men att man inte behöver vara ett kärlekspar eller gifta/sambos. Men det går väl att ordna… åtminstone på tankeexperimensnivå.
Men det vore roligt att se ansiktsuttrycken och eftersnacket när ett prominent par med status lottats att komma hem till min enkla boning, med dammråttor, hopplöst omoderna möbler, cykeln uppe lägenheten, som är på 35 kvadratmeter. Det vore roligt att bjuda på uppstekt kornmjölsgröt med sirap, baserat på min egen matbudget. Och på ren tji bjuda hem dem INNAN städdagen, som inte inträffar så ofta som den borde. Ytterkläderna liggandes på golvet i hallen när de stiger på, 4-5 par skor liggandes huller om buller i samma tambur. Gruset ute i hallen ska fastna på deras hundrakronors strumpor. Skyffla ner skruvar, verktyg och lite brädbitar som ligger på köksbordet vi ska sitta vid när vi ”dinerar”
Och för att riktigt spä på… så sätter jag fram min vänsterpartiflagga på bordet, och köper hem ett porträtt på Stalin. Inte för att jag någonsin gillat Stalin, men det är ju så societetens verklighetsbild ser ut.
Bon apetite panriche mes freres et seures ! vive la revolution !