Månad: mars 2014

…
Gud väljer inte vilka som får vara kvar i livet, dö unga, vilka som får leva i rikedom, vilka som får uppleva kärleken. Kanske är Gud en källa till kärlek dock, ett rättesnöre, en vägledning, en tröst, ett ljus. Vad vore meningen med livet om Gud levde det ÅT oss ? Kanske sänder Gud oss änglar att hjälpa till ibland, men jag tror de kommer i mänskligt format.

Vi må slåss för allt det där själva, varje dag, med fullständigt olika förutsättningar. Vi må gå våra steg själva, välja våra stigar själva, och i bästa fall får vi några stänk av lycka och kärlek på vägen. Vi människor är de som skapar vårt eget öde. Och det gör mig båd djupt bekymrad, ledsen, och förundrande hoppfull på samma gång.
Så mycket politiskt, cyniskt pengaräknande som kostar människoliv å ena sidan. Och å andra sidan människor som ger av sig själva, när de inte behöver. Som ett världsligt Yin och Yang, en balans som aldrig tycks rubbas. Lidande skapar empati och välgärningar, och bristen på lidande skapar ofta arrogans och egoism, vilket återigen skapar lidande för dem som drabbas av dem.

Fred på jorden kommer aldrig någonsin inträffa, som miss-world-deltagarna på låtsas önskar sig i sina tal, för att framstå i bra dager. Just pga den balansen jag just redogjorde för. Men samma balans ger en garant för att ondskan och egoismen aldrig kommer segra fullt ut heller. De må sitta på sina maktpositioner och roffa åt sig av folk under dem på karriärstegen… men ju mer de roffar åt sig desto mer ihåliga blir de, desto mer ytliga, mindre äkta uppoffrande gåvor, från hjärta och själ… de facto så blir de paradoxalt fattigare för varje krona eller dollar de snikar åt sig på andras bekostnad. Kapitalismens egen förbannelse över girighet, en av e sju dödssynderna.

Jag är rädd för att dö….. visst är det så. För att jag anat doften av liv och kärlek, som jag inte kände så mycket av då, när jag inte var rädd att dö. Jag tycker det vore en personlig, så väl som samhällelig katastrof om mitt liv gick till spillo, pga cynisk borgerlig skyll-dig-själv-politik som resulterar i att adekvat medicinsk hjälp inte sätts in vid sådant behov. Jag tycker det vore personlig katastrof att knacka på hos Per vid porten, utan att ha älskat och blivit älskad.

Älska….det är därför jag lever…. allt annat är bara trix för att uthärda avsaknaden av just kärlek. Men jag kan bara hoppas… fram till dess jag finner den, eller blir tagen från jordelivet… är det den jag drömmer om, längtar till och lever för.

….
Aldrig någonsin har jag tidigare blivit mer frälst och tagen över ett tv-program/tv-serie som nu i vinter, när SVT sänt ”Jills veranda”. Jag menar verkligen det jag säger.. aldrig förr. Finns på svt play ett tag till, och får inte missas. Det blir dryga böter på att missa serien. Framför allt de sex sista avsnitten. (det sändes 6 avsnitt)

Syftet med serien enligt Jill Johnson själv, är att få folk att förstå och tycka om countrymusiken. Och jag är en av dom som hon uppnått syftet med.
Men även om jag till viss del fått större insikt och förståelse för själva countrymusiken, så är det helheten av programet som tagit mig på djupet. Produktionen är mästerlig, Jill är den perfekta värdinnan för programmet, varm, kärleksfull, glad, rak, och utforskande. Gästerna har alla varit väldigt intressanta musiker och människor. Men framförallt mötet med människorna i Nashville, mötet genom musiken: Hemlöse Doug Seegers, Richard med stråhatten och den genommusikaliska själen, Grand ol oprys första svarta sångerska, Linda Martell. m fl.

Jag är helt tagen av människorna och artisterna. Doug Seegers spelade och sjöng som hemlös gatumusikant, när Jill och Magnus Carlsson i Weeping Willows fick höra hans sång och musik. Med endast två tänder i sin mun, fångade hans röst och musik min själ på ett sätt som få professionella musiker kan göra… om ens någon. Det är äktheten i musiken direkt från hjärtat… precis som många countryartister vittnar om.
På ett sätt som får Tomas Ledin att rodna av ytlighet.

…
Du såg på mig den gången, och jag var försvarslös den gången.
Att du skulle bli min då, var inte att tänka på. Det var bokstavligen som om att be om att ta ner månen, en stallpojke gifta sig med en prinsessa, en ängel ge sitt hjärta till en skuldtyngd främling. Jag visste det från den stund jag såg dig då för många år sedan, att du inte kunde låta mitt hjärta förenas med ditt. Du måste ha förstått det redan då, förstått att jag älskade dig från den stund jag lade ögonen på dig.

Din storhet i din då unga kvinnliga gestalt hyste inget agg till mig, när jag föll ihop som ett korthus framför dina ögon, naken, sårbar uppenbart försvarslös inför din skepnad, ditt … i mina ögon smått utomjordiska sken.

Du var då liksom nu märkbart yngre än mig, men emotionellt långt mognare än någon kvinna jag stött på i livet. Hur kunde det vara så ? Du blomstrade som en nyutslagen syren, som omplanterats på rik och frodig jord. Nyvunnen aptit på livet, dina ögon glittrade av vital ungdom, mot en bakgrund av ett djupt hav utan botten. Så mycket kraft, så mycket erfarenhet, så mycket empati, så mycket kärlek för så många, i en så ung till synes oerfaren nyutsprungen fjäril…. så mycket kärlek, att jag nästan var rädd att drunkna i den, om den hade riktats mot mig. Men kanske var du medveten om detta… att jag var försvarslös inför dig. Du bara vände dig mot mig, och log ett ärligt respektfullt leende … och gick din väg.

Men sådana änglar sänds bara ner på jorden för mig att få en glimt av, passera förbi någon enstaka gång, och bryta ner mitt hjärta var gång hon uppenbarar sig. Jag har kallat mig förälskad många gånger, och hjärtat har brustit lika många gånger. Men inför dem har jag alltid lyckats gått vidare, stått stark inför eventuella slumpartade möten….

… men inte dig. Andra stoppar jag i hjärtats frysfack, och sedan är det bra med det efter något år. Men dig går inte att frysa in, det går inte…
Jag vet att du hör till en annan, och han gör dig lycklig. Och jag önskar dig all lycka i livet, från botten av mitt sargade, kärlekstörstande hjärta…

Jag säger hej till dig, de gånger du kliver ner på jorden, och du ler och hälsar tillbaka, och försvinner bort igen. Jag har accepterat hur det är, men kan omöjligt låtsas som du inte har bosatt dig i hjärtat mitt….

Lev och älska lilla ängel.

…
Varje dag en svensk ser på TV matas han med reklam. Det är tomatsåser, fantastiska köksredskap, och helt oumbärliga träningsredskap mm, mm. De flesta säljs med mer eller mindre stora lögner om hur fantastiska de är.

Jag menar köksredskapen du skär grönsaker med, går med fördel att skära med kniv, och det framgår naturligtvis inte om de är dålig hållbarhet på. Reklamen för träningsredskapen visar upp ”perfekta” unga kroppar” i samband med redskapet, men glömmer nog att redovisa att dessa äter hälsosamt och har det som heltidssysselsättning att vårda sin kropp… samt att de då faktiskt är unga.

Personen som tränar framställs i sexiga poser, medan de tränar. Ser bedrövligt olyckliga ut innan de känt detta oumbärliga träningsredskap. Och förvandlas till en smal, vältränad genomlycklig person efter inköpet. Och visst fungerar dessa lögner och sexuella lockelser, annars skulle ingen hålla på med dem.

Fungerar de på mig då som framhäver mig som så klok och allvetande?
Givetvis handlar det om målgrupper. Jag går inte på lögnerna om de produkter jag skriver om här ovan, men jag har nog mina svaga punkter, som typ reklam för saker som retar mitt sockersug. Medan sminkprodukter och blöjor inte direkt är vad jag kan lockas av. Men om jag lever om 30 år drygt, kanske jag är en blöjkund igen förvisso.

Tandblekning var oxå ett populärt reklaminslag ett tag. Jag menar vem vill inte ha vita fina tänder ? Man visade före och efterbilder på tänderna. Men vad man räknade med var väl att folk skulle fokusera blicken på tänderna och missa att antingen har reklammakarna blekt hela bilden. Ty huden på efterbilden, var ljusare än den bilden före. Eller så har de smetat på tandblekningsmedlet i ansiktet oxå.

Men bland de värsta av reklamfilmer är ändå de om de stackars barnen i Afrika och Indien, som lever under bedrövliga förhållanden. Stora mörka bedjande ögon på en smutsig ensam liten flicka. Reklamen vädjar till det mänskliga inom oss. Bilderna griper ju givetvis tag i mig, och jag får för några sekunder lust att bli fadder åt flickan i reklamfilmen. För det första så har den flickan som var väldigt söt förmodligen redan fått hjälp. Men det mest vidrigaste av allt är om jag skänker pengar till detta ändamål, så skänker jag som sjukskriven, pengar till en person som tjänar över miljoner kronor om året. Och de tjänar dessa miljoner på andras elände.

Allt tycks vara tillåtet under kapitalismens vingar.