…
Tävlan
I Sverige, i världen är det mest självklara värderingen att man ska tävla.
Det går inte ens att ifrågasätta utan att bli kallad kommunist och bakåtsträvare.
Det tävlas i matlagning på tv, i bakning, i viktminskning, i modeskapande, i frågesport. Tävlingar mellan avdankade idrottsmän, mellan kändisar som är kända dör att de blivit kända, och ingen förstår varför…. tävlingar i musik, och i de allra flesta fall förnedrings-TV och utslagningar, med folk som baktalar varandra som huvudingrediens.
Det tävlas från dagis, småskolan genom betyg och grupperingar. fortsätter upp i gymnasiet, högskolan och privatskolor. Grupperingar, pennalism, utslagning, översitteri och det magiska förmildrande ordet som slätar över alltihop som något positivt: ”Konkurrens”
Utslagningen och konkurrensen fortsätter i vuxenålder, med vuxenmobbning, utanförskap, arbetslöshet, med sjukskrivningar, våldsamheter, depressioner upplopp som konsekvens och symptom…
Ändå fortsätter vi helt utan självkritik, och utan konsekvensanalys att hylla tävlingsmomentet. Med tävlan kommer vinnare, men även förlorare. I en fotbollsmatch kan man borsta av sig jorden från den leriga gräsmattan, och gå vidare, utan vidare. Men i livet, uppväxten, med självförtroende, självkänsla, ekonomi, tillhörighet som insats är det en helt annan femma.
I slutändan skulle det räckt bra om alla människor fick samma vård, skola, mat i magen, och tak över huvet… sen kunde reinfeldt och hans efterföljande får, få leka kapitalister bäst de ville… o tävla och förnedra varandra…