…
När jag befinner mig mitt i ett mörker, konstaterar jag med ord vart jag befinner mig. Men jag går inte längre in i mörkret. All energi jag har behöver jag då för att klösa mig fram, skrika med min röst, så den blir hörd, så jag inte tystnar och förtvinar och försvinner ut i det förflutna. Där är jag nu… jag klöser och skriker, men inte hela tiden. Det finns det inte möjlighet till. Jag har svårare att se det vackra runt omkring mig, när jag gör vad jag kan för att stänga av oron och ångesten, ledsamheten och ilskan.
Det vackra är fortfarande där ute, men jag ser det inte, ty mitt huvud är böjt.
Men jag ser hur snön lyser upp i vintern, och sprider aningens ljus i mitt sinne.
Jag tycker om att se på stjärnorna, speciellt under de perioder då jag har svårt att finna tröst, värme och hopp… som nu. Att se mot stjärnorna är att se in i evigheten, det förunderliga, vackra obegripliga.
Det är när när mitt liv är som mest hoppfullt, som jag förmår att skriva de mest uppriktiga kapitlen från mitt allra innersta. De sorgsnaste vrår, de mest brutala övergreppen mot mig, den mest obönhörliga vrede…. Då finns balansen och utrymmet för detta…
Nu handlar det om att ta sig fram, klara sig, leta små glädjeämnen.