….
Jag är ingen sorgfri ytlig optimist, som rycker på axlarna åt oro och sorg.
Däremot är jag glad emellanåt, även om denna blogg inte är det ställe där detta lyser igenom. Detta är min ventil, när omvärlden inte hinner med, inte orkar, inte vill lyssna.
Och det är ganska ofta faktiskt. Men just nu ÄR jag inte glad, folk får lov att respektera detta.
Här kan jag skriva om vilka känslor som helst, dock inte i klartext, det är för privat, och för utelämnande. På det stora hela vet den som följt min blogg trots allt väldigt lite om mitt förflutna, och så kommer det förbli.
Just nu känns det som att stå nere på arenan på Colosseum, och vänta på tummen upp, eller tummen ner. Sanden efter striden mot en osynlig fiende, dammar ännu runt mina fötter. Och kampen för att få rätt vapen, i rätt tid mot denna osynliga fiende, är ytterligare en strid att utkämpas. Men dem skall jag inte slå ner, utan försöka få att strida på min sida, vilket kan vara nog så svårt i ett land då julledighet och sommarlov förhindrar undersökning och vård av tidsrelaterad potentiell sjukdom.
Jag är frustrerad, arg och ledsen. orolig och uppgiven, utan tillit, och med ett instabilt varierande hopp. Här hemma är det en röra, stökigt, och rätt skitigt, och jag har inte ork att ta itu med det. Jag är överkänslig för symptom, tills jag fått ett positivt besked.