Månad: januari 2014

http://www.svtplay.se/video/1747286/del-2-av-3-har-feminismen-kuvat-mannen

Efter att ha tittat på ytterligare program med Belinda Olssons ”kamp”.
Så blir det för mig alltmer tydligt att det inte är jämställdhet feminismen är ute efter.
Per Ström som kallar sig ”jämställdist” och belyser saker som får feminister att se rött, får komma till tals i programmet

https://genusnytt.wordpress.com/programforklaring-for-jamstalldismen/

”Operation dicken, kukmätning med Per Ström”

20 jämställdister går på en pub för en träff, ett möte för att träffas och prata. Detta läcker ut och 50 feminister samlades via facebookgrupper, där man hänger Pär Ström på kors, feminister som var ute efter att störa mötet, höll tal och störde mötet, gav lapp med avskuret manligt könsorgan. Är detta yttrandefrihet och strävan mot jämställdhet som feminismen nånstans ändå låtsas stå för.

Det enligt feministerna provocerande budskap Per Ström framför är: ”Könen skall ha samma rättigheter och skyldigheter punkt slut”

Mian Lodalen tyckte att det var helt OK att storma mötet, ta över mötet, skicka lappar. Och angående jämställdism, tycker hon att Per Ström när han påpekar de sidor spom är ojämställt åt motsatt håll, framhäver män som de som lider allra mest, vilket naturligtvis är en vinkling för att försvara kvinnornas roll som offer, i feminismens lära. Det är uppenbart svårt för feminister att ta till sig att det finns både män och kvinnor som förfördelas på olika sätt i samhället.

Mian tycker vidare att det var ”rätt fyndigt att komma på det” ang begreppet ”vita kränkta män” Det finns nån konstig offermentalitet” fortsätter hon.”Män har bytt ut velourbyxorna mot offerkoftan” … nä men se där, Kvinnor som lider skall tas om hand. Män som lider tar på sig ”offerkoftan” … Jämställdhet ?

Män och kvinnor, som brandmän,

Belinda tar oxå kontakt med två brandmän som har sett hur kvínnor i yrket i inte lever upp till den fysiska status yrket kräver, Männen backar ut, rädda för att förlora sina jobb. Vilket visar sig skett i ett fall där en man yttrat sig i frågan.
Hon får sedan prata med en kvinnlig brandman som klarar fysiken och jobbet utmärkt. Slutsatsen för Belinda är att Brandmansyrket tål jämställdhet.

Nu var det inte ett problem att kvinnor med tillräckligt bra fysik blir brandmän, som dessa herrar kritiserade, utan att kvinnor fick göra om fysiska test om och om igen tills de klarade av dem, medan men gallrades bort om de missade ett löptest med 2 sek.

Och angånde Amazonia (förra blogginlägget)

”Precis vi har ju stått ut Om man får tro Arne som kommer kvinnorna ta över redan om 15 år, Männen måste helt enkelt vänja sig vid tanken. Och försöka hitta sin mansroll i ett samhälle där kvinnorna är smartare, rikare, och mäktigare.”

… blir Belindas slutsatser till vad hon kallar jämställdhet.

Kvinnliga strukturer

De män feminismen skapar, är män de nobbar i sängen. Det har länge varit en iaktagelse jag själv oxå gjort, och fick det bekräftat av en kvinna vid namn Andrea som satt upp en pjäs i ämnet. Där man bla uttrycker frasen ” Mannen är ett biologiskt misstag”

Efter en föreställning så stannade en mansgrupp kvar och hade samtal om föreställningen. Andrea gick därifrån och sa till en väninna

”Gu va gulligt, men dom vill man ju inte ligga med”

…
Belinda Olsson påstår en del saker med sitt nya program: Fittstim – min kamp.
Bla annat för att det varit för tyst kring frågan säger hon. Och på den punkten kan man väl inte annat än att tillstå att hon lyckats. Lyckats uppröra både feminister och andra.

Men det var i hennes roll som journalist. Hon är ju själv feminist, vilket med allt tydlighet framgått i hennes resonemang. Och där brister det sedan för henne i rollen som neutral granskare av feminismens status och mående. När hon sitter och pratar med någon professor av något slag som granskat könsroller mm, och bland annat pratar om ”Amazonia” En profetia om hur kvinnorna blir det dominerande könet i framtiden. Det lyste i ögonen på Belinda när hon ber professorns med profetian berätta om ”en värld där MITT KÖN erövrar världen”

”Profeten” börjar berätta om hur tjejerna nu är överlägsna killarna i studieresultat, och hur detta är en global företeelse. Detta bestrider jag inte, detta är fakta.
Men det är nog skrämmande att det blir en sned balans på studiefronten, och att pojkar så radikalt av olika anledningar inte uppnår fullgoda resultat. Men än mer skrämmande är att feminister uppfattar detta som något positivt, och jämställt.
Hon sa ju det själv i det sammanhanget Belinda ”detta är ju något positivt”

Så på din fråga om feminismem har spårat ur Belinda, behöver du bara se dig själv i spegeln.

Feminism handlade ursprungligen om jämställdhet i en mansdominerande värld. Och med de ursprungliga feministerna att hade jag gjort gemensam sak, och gått sida vid sida. Men Feminismen handlar inte om jämställdhet längre, den handlar om makt, egenkärlek och karriärer….

Den enskilt största orsaken till att feminismen misslyckas i sin kamp för jämställdhet, är att de övergivit sitt ursprungliga mål, jämställdhet, och övergått till att – som uttalandet kring studieresultaten visar – skapa ojämn vikt åt motsatt håll.

Den enskilt största fienden till sann jämställdhet, är nyliberalism och kapitalism. Så länge ”feminister” tror att de kan gå hand i hand med kapitalet, så är kampen förlorad. Så länge ”feminister” tror att män är fienden, så är kampen förlorad. Så länge ”feminister” tror att vi lever i ett patriarkalt samhälle, är kampen förlorad. För då bekämpas inte rätt saker, dvs orsakerna till ett ojämställt samhälle, nämligen de klyftor som skapas i ett kapitalistiskt, nyliberalt samhälle.

Att tro att jämställdhet skapas i hur mångas kvinnliga VD-poster som existerar, är befängt.

Jämställdhet i ett Alliansens eller Socialdemokratiskt Sverige, är helt enkelt en utopi, och så länge de inte inser detta, kan vi aldrig närma oss jämställdhet. Kampen är inte mot patriarkala strukturer. Kampen är mot kapitalistiska strukturer…. SÅ uppnås jämställdhet och feminismens grundbudskap.

…
Barnen i våra liv, får gång på gång lära oss att leva, lära oss att vara i nuet. Barnen får oss att tro, ger oss mening. Även oss som inte har egna barn.
Barnen förstår inte begreppet död, för de lever i nuet. Det är av samma anledning vi som barn tyckte att sommarlovet när det inträffade skulle vara i evighet. När skolklockan ringde ut, var hjärnan och själen inställd på att det skulle vara för evigt. Och fast det till slut tog slut, varade det för evigt medan det varade.

De flesta vuxna i arbetslivet, klarar inte av att njuta av söndagen, utan börjar oroa sig och må dåligt över måndagen som innebär ny arbetsvecka. Barnen tänker inte så, de har en ledig dag på söndagen.

Men när vi på något mer eller mindre påtagligt sätt blir medvetna om att vi kommer dö… när den kommer närmre, eller vi blir sjuka, då förändras synen på både livet och döden för de flesta. De flesta räds döden, inklusive mig själv. Av olika anledningar dock. En orsak är att det är mot vår natur att föreställa sin egen död. Det är okänt territorium. Samt kan det vara så att vi inte levt vårt liv till fullo som vi önskat, att vi inte är klara här på jorden. Allt det här är svårt att förstå och sätta sig in i. Vi söker tröst i religion, och föreställer oss en fortsättning efter döden. Huruvida det enkom är sätt att hantera den, eller en faktisk verklighet, vet ju ingen, hur mycket än de påstår sig veta.

Ibland behöver vi små doser av barn i våra liv , för att bringa fram livet inom oss, och vara i det obekymrade nuet en stund. Och igår fick jag en sådan stund med mina vänner från caféet. Jag blev bjuden på mat, och så länge barnen var vakna, Så kom Solin i synnerhet till mig och pratade, frågade, undrade och ville busa och leka, medan vi alla satt i vardagsrummet. Sedan när de slocknat för kvällen pratade vi livet och politik, orättvisor och mänsklighet. En kväll i nuet …. då.

…
Tävlan

I Sverige, i världen är det mest självklara värderingen att man ska tävla.
Det går inte ens att ifrågasätta utan att bli kallad kommunist och bakåtsträvare.
Det tävlas i matlagning på tv, i bakning, i viktminskning, i modeskapande, i frågesport. Tävlingar mellan avdankade idrottsmän, mellan kändisar som är kända dör att de blivit kända, och ingen förstår varför…. tävlingar i musik, och i de allra flesta fall förnedrings-TV och utslagningar, med folk som baktalar varandra som huvudingrediens.

Det tävlas från dagis, småskolan genom betyg och grupperingar. fortsätter upp i gymnasiet, högskolan och privatskolor. Grupperingar, pennalism, utslagning, översitteri och det magiska förmildrande ordet som slätar över alltihop som något positivt: ”Konkurrens”

Utslagningen och konkurrensen fortsätter i vuxenålder, med vuxenmobbning, utanförskap, arbetslöshet, med sjukskrivningar, våldsamheter, depressioner upplopp som konsekvens och symptom…

Ändå fortsätter vi helt utan självkritik, och utan konsekvensanalys att hylla tävlingsmomentet. Med tävlan kommer vinnare, men även förlorare. I en fotbollsmatch kan man borsta av sig jorden från den leriga gräsmattan, och gå vidare, utan vidare. Men i livet, uppväxten, med självförtroende, självkänsla, ekonomi, tillhörighet som insats är det en helt annan femma.

I slutändan skulle det räckt bra om alla människor fick samma vård, skola, mat i magen, och tak över huvet… sen kunde reinfeldt och hans efterföljande får, få leka kapitalister bäst de ville… o tävla och förnedra varandra…

….
Några minusgrader, och ett efterlängtat vitt snötäcke är vad som mötte mig när jag gick ut på stadens nu alltmera tomma gator. Efter att ha övergett facebooks låtsasmiljö, så har inte min situation på det stora hela förändrats på annat sätt än att jag inte behöver känna dåligt samvete över att inte göra allt som står på, från internets bildbank, förmanande budskap. Och ordspråk om vilken underbar dag som stundar om man bara ”fångar dagen”

Jag är varken mer eller mindre ensam, varken mer eller mindre lycklig egentligen. Bara mer verklighetsförankrad och mer verklig. Många budskap kan finnas sundhet i, men är trött på att få dem kastade i ansiktet, när man inte orkar eller förmår leva upp till den hyperaktiva meddelande twitterstorm om vad varje människa i detalj åstadkommer i sina perfekta liv. Och trött på alla ordspråksspamningar.

Äkthet och jordnära kontakter. Närhet och sorg och glädje i verkliga livet, ord från verkliga människor, hjälp till riktiga människor, hjälp från riktiga människor, riktiga vänner….. det är vad jag föredrar. Och i den mån detta inte kan uppnås pga av omvärldens rusch, livspussel och prioriteringar, föredrar jag riktig ensamhet, före artificiell samvaro.

Jag har svårt att se framåt just nu av förklarliga skäl. Men jag gör mitt bästa för att hitta njutningar och glädjeämnen i nuet. Dock utan att låtsas som om det regnar, när det i själva verket fryser. En lång promenad med två av mina bästa vänner förgyllde kvällens tidigaste timmar. Och det var bra, då ödet, tidigare på eftermiddagen konfronterade mig med en människa som med frenetisk entusiasm förespråkade illasinnat skvaller samt undrade om jag hade ”problem” när jag uttryckte min avsky för skvaller och baktalande av människor.

Diskussionen tog tvärt slut från min sida, när den inhumana, omdömeslösa, inlevelsebefriade människan av honkön, intog en nedlåtande hållning till mig som person, istället för att bemöta argumenten. Jag bytte samtalspartner, samtalsämne till en början, och lämnade värdigt platsen utan att vidare ägna någon uppmärksamhet åt människan….

Jag ger inte syre åt sådant beteende, och konstaterar att det är en potentiell energitjuv, och låter henne återgå till sin kära skvallervärld.

….
I början av Juni 2013 klev jag in på vårdcentralen i Sollefteå, för att få ta bort en leverfläck, vilken jag misstänkte kunde vara farlig. Men läkaren skakade på huvet och sa att det va inget farligt. Han studerade fläcken noga och länge. Så länge att på den tiden hade han hunnit ta bort den och låtit den skickas på provtagning.

Men det var stört omöjligt att få ta bort den, ”nu är det ju sommar” var motiveringen. Det var således inte medicinsk utvärdering och behov som avgjorde.
Efter flera förseningar under hösten, och utvidgad borttagning på 4 x 10 cm, så var det ”plötsligt julhelger, och på julhelger ska folk vara ledig, så det finns inte nån som kollar den borttagna biten. Det skulle ta 2-3 veckor sa läkaren som gjorde den utvidgade hudoperationen…

Man skulle kuinna tro att det varit helg från det att jag kom i början av Juni. För nu har det gått 7 månader sedan dess. Och 5 veckor sedan det senaste ingreppet… och inget resultat än. Det känns som man ska ha en jäkla tur om man överlever nuvarande vård.

En halv miljon svenskar har köpt privata sjukförsäkringar, och betalat privat vård, för att gå före i kön i cancervården. En del har fått ta lån på sitt hus, andra glider bara omkring på nyliberalistsamhällets räkmacka och skiter i om andra får vård i tid eller ej.
Och 6 av 8 partier i riksdagen, är fortfarande förespråkare för sänkta skatter och försämrad offentlig sektor….

Människor dör pga detta system… men de tillåter det fortsätta, de som stödjer denna politik…. den människosynen skrämmer mig. Hoppas ni sover gott om nätterna på den extra peng ni fått av Renfeldt i skattesänkning. Själv sover jag väldigt lite, och är orolig om nätterna för den osynliga fienden i mina celler… men det är ju klart, om jag nämner detta, så idkar jag väl ”offermentalitet”. Jag får väl givetvis ”skylla mig själv” som inte har råd med privat vård för att gå före i kön, ”skylla mig själv” som inte trampat på andra för att nå egen rikedom… ”jävla offermentalitet” … antagligen.

Jag har två nya svarta fula fläckar, som jag blivit lovad remiss för att kolla, men ingenting har hänt. Jag har ringt till dom och påmint, inget händer. Sju månader… man måste väl ge cancern en chans att sprida sig menar jag. Eller jag kanske skulle ha opererat mig själv och köpt ett mikroskåp, och lite cellgifter på blocket ?
Ja menar man måste ju göra lite själv oxå va ? o inte va ett sånt ”offer”

Det finns ett parti, vänsterpartiet, som vill satsa på den offentliga vården, men de marginaliseras av de kapitalistisk ägda Moderaterna, Centern, Socialdemokraterna samt det kapitalintresserade media…. Det anses ju vara ”diktatur, kommunism, och våldsbejakande” att ha en fungerande offentlig sektor som V vill ha. Och folk fortsätter att rösta fram den politik som raserar allt våra förfäder byggd upp, sälja ut och privatisera. Det viktiga är ju att folk ska ha rätt att bli rik…. eller hur ?

Men det blir väl bättre antar jag, om jag ”tänker positivt”

…
När jag befinner mig mitt i ett mörker, konstaterar jag med ord vart jag befinner mig. Men jag går inte längre in i mörkret. All energi jag har behöver jag då för att klösa mig fram, skrika med min röst, så den blir hörd, så jag inte tystnar och förtvinar och försvinner ut i det förflutna. Där är jag nu… jag klöser och skriker, men inte hela tiden. Det finns det inte möjlighet till. Jag har svårare att se det vackra runt omkring mig, när jag gör vad jag kan för att stänga av oron och ångesten, ledsamheten och ilskan.

Det vackra är fortfarande där ute, men jag ser det inte, ty mitt huvud är böjt.
Men jag ser hur snön lyser upp i vintern, och sprider aningens ljus i mitt sinne.
Jag tycker om att se på stjärnorna, speciellt under de perioder då jag har svårt att finna tröst, värme och hopp… som nu. Att se mot stjärnorna är att se in i evigheten, det förunderliga, vackra obegripliga.

Det är när när mitt liv är som mest hoppfullt, som jag förmår att skriva de mest uppriktiga kapitlen från mitt allra innersta. De sorgsnaste vrår, de mest brutala övergreppen mot mig, den mest obönhörliga vrede…. Då finns balansen och utrymmet för detta…

Nu handlar det om att ta sig fram, klara sig, leta små glädjeämnen.

…..
På hösten 1985 gjorde jag mitt första politiska val. Jag var 19 år fyllda och det blev en riktig snedspark. Jag kunde inte mycket om politik, och gick således på hur partiledarna uppträdde, deras aura och utstrålning, och sammankopplade det i min ungdomliga naivitet med trovärdighet. Jag och många med mig föll för Bengt Westerbergs charmoffensiv. Jag förlät mig snabbt för detta politiska felkliv och lärde mig att tänka själv, lärde mig solidaritet, och jämställdhet, klasskamp och att en kedja är inte starkare än dess svagaste länk. Sedan dess har det varit vänsterpartiet för mig, även om jag ständigt kritiserar och synar V, och kan byta parti om bättre alternativ erbjuds.

Det fanns en tid då Centerpartiet hade 2-3 inriktningar som nästan gjorde mig motvilligt borgerlig. Då Torbjörn Fälldin och C stod för DECENTRALISERING och NEJ TILL KÄRNKRAFT. Egentligen kan man säga frågor med hjärtat till vänster. Men C har förändrats från Bondepartiet, till Sturteplanshögern, som står för riskkapitalism, som står för vinster i välfärden, som står för nyliberalism. Centerpartiet har idag blivit mer höger än något annat parti, värre än SD tom.

Hur kan en människa stå upp på partistämman och klappa sig själv på axeln över att ha bidragit med privatisering av apoteken, vilket medför en CENTRALISERING, iom att om ett apotek inte blir lönsamt på landsbygden läggs det ner. Och övriga apotek ser till vad som är lönsamt istället för att tillhandahålla ett sortiment som inte täcker medborgarnas medicinska behov ?

Hur kan en människa jämföra betong med människor, vilket hon gör då hon menar på att V inte gillar jämställdhet, när man tillåter privata upphandlingar på själva bygget sjukhuset, men inte vården. Centerpartiets begynnelsebokstav: C, borde stå för cynism, och inget annat.

Väljarna röstar ju naturligtvis som det vill, men sanningen om hur Cynismens ledarparti, tillsammans med egoisternas moderater, förstör och monterar ner välfärd och säljer folkets gemensamma tillgångar skall synliggöras. De är ett lika stort hot mot ett solidariskt och humant samhälle som Sverigedemokraterna.

…
Så kom det några välsignade snöflingor till slut, att lysa upp den väg jag vandrade på under kvällspromenad. Mörkret blir så kompakt utan Norrlands mirakulösa självlysande vita, kristallfrusna vatten i form av snö.
Normalt sett hade denna snö gjort mig rent lycklig, och jag hade gått lös med kameran för att föreviga alla konstverk som nu enkom etsar sig fast vid min näthinna.
Till exempel de kala träden på gågatan, helt beklädda med belysningsslingor, nu även klädda i vitt, bepudrade av Kung Bores magiska himlapulver, som kontrasterar sig mot natthimlen.

Men så blev inte fallet ikväll, det är tunga suckarnas kväll.
Sanningen tycks vara den att, folk hinns inte med, i det nyligen uppfunna ”livspusslet”, Sanningen tycks vara den att världen inte bryr sig, att vården inte bryr sig, att politikerna, läkarna, skiter i allt utom egen makt, egen lön, egna rikedomar.
Man går hem till fru och barn/Man och barn, lönen är viktigare. patienten/medborgaren är försumbar, och kan offras, offras för makten och härligheten, den egna plånboken, det egna egot.

Hur ska man annars tolka oviljan att satsa pengar i vården, medborgarens ovilja att betala skatt till densamma, den konstanta strömmen av medborgare som inte får vård i tid, i ett av världens rikaste länder. Hur ska man annars tolka att 4-5 gånger har mitt ärende blivit bortglömt, försenat och feldiagnostiserat. Hur ska jag annars tolka tystnaden och ensamheten ? Hur ska man annars tolka 7 månaders väntan ?…. det kanske löser sig med en positiv förmanande positivtänkande bild på facebook. ? Det kanske bara är att ”se positivt” på livet, så försvinner alla problem, och alla sjuka blir friska och hinns med helt plötsligt ?

Sockrade ord, lättvindigt givna löften, hysterisk optimism, artificiell vänskap, i förhoppning om att bli älskade med ”likes” och icke fysiska ”styrkekramar”.
Gulliga ord, … som är som placebotabletter för oss allihopa.

Jag hoppas snöflingorna ligger kvar och lyser upp det mörka dygnet nu.
Gonatt Sverige…. må du bli ett bättre, varmare land, efter höstens val.
Ett bättre varmare folk….

….
Jag är ingen sorgfri ytlig optimist, som rycker på axlarna åt oro och sorg.
Däremot är jag glad emellanåt, även om denna blogg inte är det ställe där detta lyser igenom. Detta är min ventil, när omvärlden inte hinner med, inte orkar, inte vill lyssna.
Och det är ganska ofta faktiskt. Men just nu ÄR jag inte glad, folk får lov att respektera detta.
Här kan jag skriva om vilka känslor som helst, dock inte i klartext, det är för privat, och för utelämnande. På det stora hela vet den som följt min blogg trots allt väldigt lite om mitt förflutna, och så kommer det förbli.

Just nu känns det som att stå nere på arenan på Colosseum, och vänta på tummen upp, eller tummen ner. Sanden efter striden mot en osynlig fiende, dammar ännu runt mina fötter. Och kampen för att få rätt vapen, i rätt tid mot denna osynliga fiende, är ytterligare en strid att utkämpas. Men dem skall jag inte slå ner, utan försöka få att strida på min sida, vilket kan vara nog så svårt i ett land då julledighet och sommarlov förhindrar undersökning och vård av tidsrelaterad potentiell sjukdom.

Jag är frustrerad, arg och ledsen. orolig och uppgiven, utan tillit, och med ett instabilt varierande hopp. Här hemma är det en röra, stökigt, och rätt skitigt, och jag har inte ork att ta itu med det. Jag är överkänslig för symptom, tills jag fått ett positivt besked.