Månad: december 2013

….
En oändlig väg slingrar sig framför mina fötter, och bak min rygg.
Det finns avtagsvägar, men ingen av dem leder hem, och de är stängda för mig.
Jag sätter ena foten framför den andra, varje dag.
Hemma… jag har aldrig känt mig hemma någonstans. Min lägenhet är det ställe på vilket jag sover om nätterna, och ibland äter mina måltider, och det är hemma, men inte ett ställe där jag känner mig hemma.

Hotet är verkligt, ett osynligt hot för omgivningen, men kan vara dödligt sårande om det blir verklighet. Och då pratar jag inte ens om de medicinska bekymmer jag oroat mig över det sista halvåret, och slagits mot. Folk förstår inte saker de inte varit med om, och vad värre är, att det inte förstår att de inte kan förstå det de inte varit med om.Så varför låtsas förstå, varför hävda att man vet bättre vad andra klarar av, har för förutsättningar, och vad de bör göra.

Jag har mer eller mindre slutat förklara. Tystnaden eller rättfärdigheten som uppstår hos mottagaren har fått mig att inse att det inte är lönt. Men det gör mig oxå ensam i den här världen, att min djupaste oro inte kan delas med någon enda själ, och inte känna samvaro fullt ut. Det har hindrat mig i min jakt på kärlek, det har hindrat min rehabilitering, hindrat mig från att gå vidare fullt ut, och bli fri, med samma rättigheter och samma möjligheter som andra. Jag har alltid känt det som att jag fått finnas till på nåder, om jag är mycket, mycket snällare, så kanske de tillåter mig leva, finnas.
Jag har aldrig känt mig älskad, aldrig någonsin…. fast jag vet att det finns folk som tycker om mig. Så kan det inte nå in i mig att känna mig älskad.

Och när detta gör mig mer ensam, är också döden mer skrämmande, att lämna denna världen och känna mig oälskad, inte hemma någonstans… gör mig djupt, djupt ledsen ända in i själen.

Hur många gånger har jag inte önskat att jag kunnat tala om för de duktiga , de älskade, de rättfärdiga vart mina vägar burit mig, och vad det gjort med mig, Hur ofta har jag inte önskat förståelse, beundran över att jag klarat av att bli så pass bra människa som jag faktiskt har blivit. Vilken dröm, om bara en enda människa kunnat vandrat med mig på dessa förflutna stigar med mig… och bara vittnat om den väg jag gått, och sett hur de öppna sår jag ännu bär, uppstått… bara en enda människa, som vittnat om detta, sett och gett mig erkännande….

Jag känner mig ensam bland folk, även när jag ler, skrattar och pratar. Jag vill inte att någon ska tala om för mig vilken väg jag skall gå, eller att jag klarar av bättre än så här. Jag vill ha sällskap i de ensammaste vrår, och ensliga stigar, nån enstaka gång…

…

Nattvak igen

Barnen i huset mitt emot min moster, är alldeles enastående på att sysselsätta sig själva utomhus, oavsett väder. Vi svenskar beklagar oss över dåligt väder, spelar ingen roll vilket väder det är så beklagas det väldigt.

Barnen mitt emot min moster bygger snögubbe om snön har fallit, när mina landsmän gnäller över att de måste skotta.

Barnen mitt emot min moster häller vatten i en hink när det regnat, och dansar med armarna i luften, när det ösregnar, när mina landsmän gnäller över vilket ”skitväder”.

Barnen mitt emot min moster kanske skulle blivit ledsna över att snön regnat bort, men i stället åker det kälke på den lilla is som finns kvar, när mina landsmän gnäller över att det är så halt ute.

Barnen mitt emot min moster skuttar glatt fram i tillvaron när det är soligt och varmt, på väg till badstranden, när mina landsmän gnäller över att det inte går att vara ute för att det är för varmt.

Barnen ger mig hopp, nu i tider då egoismen härskar igen. Vi har en stadsminister som talar sig varm och ”ansvar över statens finanser” Men vem och vad är de pengarna till för egentligen, och vilka skall staten existera för… ursprungsidén var nog att det var för folket… eller var det ursprungsidén ?
Sjukvården går på knäna, folk får inte hjälp, myndigheter skyller på varann, politiker skyller på varann, och medan de gör detta ökar deras löner lavinartat och kallar det för att ”ta ansvar”… vilken löja.

Vad är det för mening med goda statsfinanser, om det bara gynnar Reinfeldt och hans anhang ?…. nån gång måste folk vakna… men i den frågan hyser jag inget större hopp, eftersom Socialdemokraterna inte längre är ett alternativ, och folk tenderar rösta på dem i tron om att det ska bli förändring. Men i princip på alla frågor som privatiserat, utförsäljningar av folkets egendom, förföljelse och avlyssning av medborgarna har S rent retoriskt käftat emot Alliansen,. men sedan accepterat den nyliberala politik som de genomfört… och ÄNDÅ fortsätter folk som vill ha mindre klyftor och bättre vård rösta på S ? Är det nån som kan förklara detta för mig ?

Nä jag älskar livet, men då och då blir jag uppgiven. Men då går jag och sätter mig hemma hos min moster, och tittar på invandrarbarnens lek i vårt ”hemska svenska väder”…. och känner en strimma av hopp igen, när den minsta av de afrikanska barnen, dansar med armarna i luften i regnet och skrattar stort.

…
Sena nätter…ingen slump.
Det är lättare att hitta distraktion på nätterna, med filmer, och tv.
Lägenheten ser ut som om det varit inbrott, disken växer. Jag
tvingar mig till promenader….. jag måste, annars blir jag insnöad.

Är jag en paranoid hypokondriker ? …

Det beror ju givetvis på vem du frågar. Allting beror på vem du frågar.
Om du i Juni frågade läkaren som inte agerade från början, så skulle han nog svurit på det. Nu ?… nu han gör en pudel, ljuger till förfarandet en aning, för att slippa ansvar. Om det går åt skogen… vem bryr sig om det ? Det är snart glömt och förlåtet alla ”misstag” som gjorts politiskt och vårdmässigt. Inom en månad skulle allt vara glömt, och alla eventuella utredningar nedlagda pga att inget fel går att styrkas. Om det nu ens kostas på en utredning.

Jag blev en gång kallad paranoid av en läkare för att jag påstod att myndigheter läkte information som var under tystnadsplikt. Jag fick det till och med nedskrivet i min journal.
Sen visade det sig att två myndigheter de facto agerat vådligt och spritt vidare rykten, som sedermera förhindrat min rehabilitering. Hade detta vart enda gången i mitt liv detta skett, och jag hade varit en trygg individ, med god känsla för mina rättigheter… så kanske jag lätt kunnat gå vidare, och inte sett mig om efter oförrätter. Men det var inte enda gången, och ”informationen” om än felaktig, följer med i byråkratin och journaler. Så är det paranoia även om man har rätt i sin misstanke ? Nej givetvis inte enligt universell etik. Men universell etik råder bara i teorin, I verkligheten är det den ”trovärdiges” och de ”rättfärdigas” ord som gäller, inte sanningen, eller den utsattes ord. Och trovärdighet och rättfärdighet erhålles genom status och pengar och makt.

Allt ”svar” beror på vem man frågar. Finns inte många i Sverige som ser på USA som en terrorstat, fast de i mångt och mycket gör samma saker som terrorstaten Nordkorea… skillnader finns, men mönstren är lika. I USA torterar man fångar , fängslar människorättsaktivister, visselblåsare, mördar människor med förarlösa flygplan, etc etc …

Reser vi oss upp och protesterar ? Nej ! Ser vi ens på USA på det viset ? Nej ! Varför ?… jo för att vi matas av den information som USA vill att vi ska få. Och för att USA betraktas som ”rättfärdigt”

…
Ett oväntat leende från en ung expedit, tjej på affären, igår trängde nästan in i mitt hjärta.
Att leva i nuet är som svårast när framtiden är osäker, men samtidigt är det då det behövs. Jag har aldrig varit någon mästare på att hantera saker som står utanför min omedelbara påverkan. Jag har ofta dock, satt på mig en gladmask förr i tiden. Nu gör jag inte det längre, jag kan med viss balans försöka söka efter skratt, som ger energi. Men jag låtsas inte längre för andras skull…..

Jag gör mitt bästa nu, hela tiden…. jag hoppas att allt kommer gå bra.
Jag blev styrk och rörd av en vän som sa: ”Jag ska vänta MED dig” När jag beskrev oron och maktlösheten …. Hon sa även att jag är stark. Och hon har rätt, jag är stark. Både stark och svag. Tillåts jag inte vara svag, gör det mig svagare, påminns jag om min prestation, min styrka mitt värde, min betydelse…. gör det mig starkare.

Nu när jag skriver om det, landar expeditens leende i mitt hjärta, och jag tillåter mig känna, och tårar faller nu på min kind, och det är lika välkommet som skratt, när de kommer.

Men jag har svårt att hantera ovissheten, och den långa väntetiden.
Min historia gör att jag har svårt att bara låtsas som det regnar…. jag är inte som alla andra, ingen är som alla andra….

Jag är Tomas….och jag älskar livet !…. Låt det älska mig tillbaks.

^Är jag oerhört ledsen.
Jag är oerhört rädd för ett negativt besked på provet.
Har inga fler ord nu

…
Det blir allt mer tydligt för mig, hur världen, inkluderat det svenska samhället, och i synnerhet under liberalistiska levnadsvilkor, har på alla områden gett sig speciella mer generösa spelregler i livets spel. Detta är dessutom medvetet då de anser sig vara bättre och mer värdefulla människor än de mindre bemedlade, arbetarna, sjuka och arbetslösa.

Det är som att spela Monopol med olika regler, regler som gör att de alltid vinner.
Om de kliver på Normalmstorg och måste betala för sig, så finns det specialregler för dem, som gör att de slipper, och i slutändan förmodligen tar över tomten.
Jag tror det var Oscar Wilde som en gång sa något i stil med: ”Om det skulle göra någon skillnad att utnyttja sin demokratiska röst, skulle de aldrig tillåta demokrati”
Det är inte ordagrant, men andemeningen var denna.

Och precis som i diktaturer som Nazistiska Tyskland, så vilseleder man folket med desinformation och propaganda, man gör om språket. Kallar minskade rättigheter för arbetstagare för ”flexibilitet”, döper om sig till ”arbetarpartiet” Har tagit bort en bokstav och vill få folk att arbeta så billigt som möjligt, för deras förmögenheters väl.
Man använder ordet ”kommunist” om vänsterpolitik, för att hindra solidarisk, miljövänlig, och samhällshomogen politik att få luft under vingarna. Man jämför med Sovjets överstatlighet samtidigt som Moderaterna själva inte vill redovisa varifrån de får sina partibidrag, samtidigt som de kommit undan med att avlyssna sitt eget folk och mörklägga processen, även för riksdagens oppositionspartier, samtidigt som man valt och manipulerat fram ett medlemskaqp i en monetär union, som på alla plan är mer lik Sovjet, än något annat. Något som deras ”värsta skräck” ”kommunistspökena” Vänsterpartiet motsäger sig.

Det paradoxala i allt detta är att det med all önskvärd logik och befintliga fakta, är vänsterpartiet som är minst korrumperat av alla. Varför ?
För att vänstermänniskor är godare och bättre än andra ? Njä … inte riktigt så, även om många goda människor väljer vänsterpartiet. Det är i huvudsak pga att V inte sitter i regeringsställning, och inte har gjort, och har på så sätt utöver sina goda idealistiska ideal, inte på samma sätt blivit utsatt för makten frestelser.
Låt oss säga att vänsterpartiet skulle med sin tydliga solidariska politik få 40% under en tioårsperiod. Så skulle de med stor trolighet oxå råka ut för de frestelserna och falla för dem, med korruption, och roffa åt sig, precis som Alliansen gjort, precis som Sossarna har gjort, och övergivit sin själ för makten, likväl center… ja alla som haft makten. Och om det skulle ske, skulle jag överge vänsterpartiet, för det parti som i realiteten står i opposition då. Men för nu är det vänsterpartiet som är enda oppositionsparti, såvida man inte vill ha en främlingsfientlig politik.

Speglar sig i bemötandet inom vården

Jag har blivit alltmer övertygad om att det råder olika spelregler, och att ”ansvar” inte gäller alla, detta sedan jag råkat ut för både övergrepp från myndigheter, och massor av nonchalans, ignorans, och översitteri från vården i samband med min borttagna leverfläck. Det blir viktigare för den felande läkaren att avsäga sig ansvar och förbättra sin position, än att ta ansvar för sina beslut och misstag.
Hela det hierarkiska systemet går ut på … i alla led, inom vård, politik, och företag, att de ansvariga skall slippa undan ansvar, och inte vara kontaktbara. Alliansen tex har själva inte erkänt sig ansvariga för någonting de genomfört under 7 år.

Detta med hur tex jag blir bemött i våden är ingenting slumpmässigt, det är VAL vi gjort över en längre tid, värderingsval, politiska val, ekonomiska val. Vi har valt i riksdagsval att det är viktigare att få en tusenlapp mer i månaden, än vård och äldrevård, skola etc. Minskade resurser till landsbygd, indragningar av skolor, sjukhus. Apotek som inte tillhandahåller nödvändig medicin på landsbygden, för att borgarna privatiserat apoteken, vilket gör att det ”lönar sig bättre” att satsa på kommersiell medicin, istället för vad be3hovet tränger hos medborgarna på landsbygden. Dessutom innebär det nedläggning av apotek på landsbygden.

På det hela taget går det att mer eller mindre förtydliga och exemplifiera detta påstående om spelets regler, och översitteriet med hjälp av något som kan tyckas vara extremfall… men attityden och gemensamma drag, går igen i hela samhället.

Borgarbrackorna som var så förmögna att de kastade ur sina fickor mängder av guldtior på golvet på en kommunal skola, varpå arbetarbarnen började plocka upp dem, och borgarbrackorna skrattade hånfullt.

De anser sig vara bättre. I deras värd är de högre stående varelser. Egentligen inte alls långt från den människosyn Adolf hade. Ingenting kommer förändras förrän vi tar fram människor som inte tror att vissa är mer värda än andra. Och det finns bara ETT parti idag som står för de värderingarna… vänsterpartiet.

…
Sådana här stunder önskar jag att jag haft familj, ….

Jag känner lätt smärta i armen, vet inte om det är psykosomatiskt, man kan ju bara hoppas på det. Har försökt idag igen, o få tag på de som ska ha tagit emot remissen. Men i Sollefteå var ”samtalskvoten fylld” och i Umeå hade de ingen aning om vart remissen skulle skickats.

Så länge jag inte får hjälp, inte får veta, inte får grönt ljus, så hamnar mina tankar ofrånkomligen på att allt kan ta slut, och det gör mig oerhört sorgsen.

Idag har jag skjutsat Moster på sjukhuset för att träffa sin demente man. Hon är en enastående stark och fantastisk kvinna min moster. Men även hon har begränsningar, hon är trots allt 81 år gammal, allt går sakta för henne. Och hon har levt ett oerhört tufft liv emellanåt, hon också. Så i mesta möjliga mån, försöker jag att inte prata så mycket med henne om detta jag går igenom. Hon har nog ändå. Så jag hjälper henne med allt hon ber mig om, och lite till och vi äter ofta gemensamma måltider numera… det har blivit så. På så sätt slarvar ingen av oss med att få i oss näring. Jag skjutsade en äldre man från XL-bygg ner på Tjärnen, som hade köpt nåt otympligt.

Jag tog illa vid mig igår. Jag gör allt jag förmår, Jag umgås med folk, jag tar hand om min moster, jag hjälper folk, jag ser till att komma ut och fika etc, jag hjälper mig själv i kampen för att få rätt hjälp……. och jag får läsa att jag ska ”sluta se på mig själv som ett offer” och ”se positivt på saker” …

INGEN hjälper mig med det praktiska, i kontakten med vården, och det kanske är orimligt att begära, men att påpeka att jag behöver göra bättre ifrån mig, är något som inte hjälper mig ett uns..
Jag är alltså ledsen och väldigt ensam i själva kampen, och nu skall jag alltså inte kunna tala om att jag är ledsen ? För att jag då tar på mig offerrollen ?

Ringer ett ”offer” och kämpar för sin rätt ? hjälper ett ”offer” sin 81-åriga moster dagligen ? Går ett ”offer” ut och försöker vara social och prata med människor, fråga hur de mår, trots det som hänger över ? Ger ett ”offer” komplimanger åt folk när allt är jobbigt ? Jag tänker fortsätta skriva om hur jag mår, om jag är ledsen, arg, etc etc. Det är inget annat än mänskligt…. som sagt var , ”ingenting är omöjligt, för den som inte behöver göra det själv”

Jag får ofta höra vad jag inte klarar av, men få inser vad jag faktiskt redan klarat, saker, händelser och upplevelser som de flesta inte varit i närheten av i sina mardrömmar. Men det är väl bara att ”se positivt” på allt så försvinner alla inre sår, och hudcancern…

…
Till en början vill jag bara klarlägga att alla vänner och bekanta som på något sätt läst, deltagit, känt med mig i mina inlägg…. uppskattas, som ett bevis på att ni bryr er om.
Med detta sagt så vill jag tala om lite grann mitt perspektiv i det hela, och klargöra lite hur jag tänker, känner, och vad som är mänskligt.

Tex så händer det att vänner, bekanta och även obekanta brukar prata om att inte se sig själv som ett offer, och kanske antyda lite att det är det jag gör.
Och återigen, jag är övertygad om att avsikten är god, och ibland kan det tom vara gott att höra saker man inte vill höra, liksom väcka sig ur en passiv dvala.

Men som med allt finns det alltid olika utgångspunkter och synvinklar på livet.
För det första är ingen människa likadan, ingen människa är lika stark, och ingen människa har samma möjligheter. Det finns dom som påstår det…. men de är inte helt uppriktiga. Avsikten och inställningen är god, men utgången och verkligheten kan vara en annan.

Tex ”rådet” att ”se positivt” på tillvaron, kan ibland landa fel, även om det i sak kan vara både rätt och fel. En sak att begrunda i detta är att tex jag i detta fall redan gör detta i den utsträckning jag klarar av och i den utsträckning det är uppbyggligt, även om kanske inte mina blogginlägg ger den bilden. Men de är ju till för att ventilera, och ger inte hela bilden.

För ett harmoniskt liv innefattar balans, och om balansen rubbas, blir det större vågor på sjön, djupare dalar, och mer differentierande frekvens. Dvs att en människa som lyfter blicken mellan dalgångarna, och tvingar sig att le och socialisera, är hälsosamt, även om det inte nödvändigtvis löser de FAKTISKA problem man för tillfället har.

Men att se positivt på saker till den grad att man både förnekar problematiken, och förnekar den sorg som oxå är reell och en del av att leva … kan vara direkt skadligt, lika skadligt de facto, som att gräva ner sig fullständigt. Och fallet från den skapade illusionen eller skapade platån kan bli stort…. för stort ibland, med fatala konsekvenser.

I de stunder när jag inte är i den djupaste av dalar kan jag först med både hjärta och hjärna, de goda avsikter, och den uppriktiga välvilja dessa råd egentligen avser. Men i de stunder man är allra längst nere, så är du helt enkelt bara ledsen och orolig, arg och förtvivlad…. och då anser jag att man måste få vara det, och att det inte innebär varken avståndstagande eller minskad kontakt och närhet.

Jag är också medveten om hur svårt det är att förhålla sig till problem och sorg för människor, inkluderat mig själv. Det finns stunder då jag har nog med mig själv, och inte klarar av att vara det stöd jag skulle vilja vara, till varje medmänniska som ber mig… och då är det så. Detta innebär inte att den som behöver mig gör något fel som uttrycker sina behov…

Men nå’n stans verkar insikten om att det kan handla om döden, vara frånvarande. Och att ”positivt tänkande” ”ta sig i kragen” ”samt att inte inta offerrollen” …. faktiskt inte alls påverkar utgången av en eventuell osynlig fiende i ens kropp…. som den jag faktiskt har fått reda på att jag fått… men inte hur allvarligt och långt det gått. 6 månader är enligt mig en oursäktligt lång tid att vänta när det rör sig om spridningsrisk… dvs det handlar inte främst om oron, som i sig är en bitch, utan det handlar i första hand om spridningsrisken i och med att tiden går.

Således känner jag en enorm frustration och besvikelse, som understundom, pga den långa tidsaspekten övergår i förtvivlan och uppgivenhet. Och därav önskemålet att det fanns hjälp att tillgå, som kunde driva på processen.
Själv ÄR JAG redan drivande, så till vida att jag vid flera tillfällen påmint och, krävt behandling. Ändå tar det så lång tid som det gör…. det finns helt enkelt begränsningar i både ork, och vilken auktoritet jag har som vårdtagare utan social status… för att uppnå en effektiv kamp mot vårdapparaten.

Låt oss säga att en läkarhustru, eller en politiker fick på armen det jag fick. Är det någon som på fullaste allvar tror att detta skulle tagit den tid det tar ? Givetvis inte är det uppenbara svaret. Och varför ?

Jo för att de har både någon som pratar FÖR dem, samt att deras ord lyssnar man på.

”Ingenting är omöjligt för den som har viljan” skulle vissa påstå som en sanning

Ingenting är omöjligt för en människa som inte behöver göra det själv…

är också en sanning

Hej far

Kan du snacka lite med chiefen, om han inte är allt för upptagen.
Jag vill vara kvar här nere på jorden om det går, ett bra tag till.
Jag vet att jag inte är perfekt, och att jag gjort fel ibland.

Jag är ledsen nu far, väldigt ledsen.
Kan du be chiefen hjälpa mig ?
jag är så orolig och rädd far… och känner mig så ensam…

gråter ofta

……
Många verkar mest oroliga över att jag är oroad…. undrar om man skulle oroat sig över oron, om de själva fått malignt melanom i provtagningen.

… men det är klart, om det går åt h-vete, kan man ju säga som läkaren efter att jag fått vänta i ett halvår:

”Jag kan bara beklaga”