…
Jag trodde inte hon kunde göra mig illa längre…
Det visade sig att hennes förgiftade ord och kallsinniga frusna själ, än en gång med avsikt att göra illa och såra …. vandrat genom andras minnen och slintande tungor, för att 30 år senare och massor av mil nå mitt allra innersta sårbara väsen …. och för ett ögonblick förinta mig och mitt väsen, min självkänsla som jag kämpat med, och självförtroende.
Jag har länge levt efter värderingen att ondska inte är en egen kraft, utan bara frånvaro av kärlek. Och därför existerar inte ondska som egen kraft…
Det har varit min övertygelse.
Men när ytterligare ett av hennes förgiftade ord, ännu ett av hennes illviljor, nått mig, och minns hennes hånskratt, så börjar jag vackla i tron om att ondska skulle vara frånvaro av godhet och frånvaro av kärlek.
Jag tror fortfarande stenhårt på att ingen föds ond….
Men nu börjar jag tro att ondska existerar hos människor…
Först nådde hennes långvandrande ord mitt i hjärteroten på mig, men det fick inte fäste, nuddade bara och brände med ett igenkännande…. för att sedan reflektera tillbaka på henne själv. Hennes elaka, beräknande hänsynslösa ord om mig, sa ingenting om mig.
Men sa väldigt mycket om dig mor !
Nu är du för alltid borta ur mitt liv… även om det skulle färdas fler ondsinta kommentater via skvaller eller långfärdsord …
Här är du inte välkommen mor, det finns inte längre någon möjlighet till förlåtelse för din del…. men många, många andra i mitt liv är välkomna till mitt hjärta, och ni som vet vem jag är och fått ta del av mitt hjärta och empati, vet att det är något att glädjas över..