Månad: oktober 2013

…..
Hej far…

Jag känner mig ensam, och ledsen.
När man inte längre kastar sig ut far, så blir man ofrivilligt ensam.
När man inte längre svarar ”det är bra” då blir det tyst.

När man behöver närhet som mest, är det som svårast att få´den tycks det
Det är verkar vara svårt att hantera….

…
Jag trodde inte hon kunde göra mig illa längre…

Det visade sig att hennes förgiftade ord och kallsinniga frusna själ, än en gång med avsikt att göra illa och såra …. vandrat genom andras minnen och slintande tungor, för att 30 år senare och massor av mil nå mitt allra innersta sårbara väsen …. och för ett ögonblick förinta mig och mitt väsen, min självkänsla som jag kämpat med, och självförtroende.

Jag har länge levt efter värderingen att ondska inte är en egen kraft, utan bara frånvaro av kärlek. Och därför existerar inte ondska som egen kraft…
Det har varit min övertygelse.

Men när ytterligare ett av hennes förgiftade ord, ännu ett av hennes illviljor, nått mig, och minns hennes hånskratt, så börjar jag vackla i tron om att ondska skulle vara frånvaro av godhet och frånvaro av kärlek.

Jag tror fortfarande stenhårt på att ingen föds ond….
Men nu börjar jag tro att ondska existerar hos människor…

Först nådde hennes långvandrande ord mitt i hjärteroten på mig, men det fick inte fäste, nuddade bara och brände med ett igenkännande…. för att sedan reflektera tillbaka på henne själv. Hennes elaka, beräknande hänsynslösa ord om mig, sa ingenting om mig.

Men sa väldigt mycket om dig mor !

Nu är du för alltid borta ur mitt liv… även om det skulle färdas fler ondsinta kommentater via skvaller eller långfärdsord …

Här är du inte välkommen mor, det finns inte längre någon möjlighet till förlåtelse för din del…. men många, många andra i mitt liv är välkomna till mitt hjärta, och ni som vet vem jag är och fått ta del av mitt hjärta och empati, vet att det är något att glädjas över..

Alla bara snurrar runt i ett myller här breve
Och livet hinner inte riktigt med
Utan att förstå det så har stjärnor fallit ned
för alltid, motvilligt lämnas ifred

I den globala
ensamheten
där försvinner halva våra liv

I en evig strävan efter att köpa allt som går
glömmer vi varför vi kom hit
De jag älskar finns på facebook, där ser jag hur de mår
har glömt bort IRL bit för bit

På vår väg mot låtsas-societeten
Försvinner halva våra liv

Lurade, förbrukade, och batteriet har tatt slut
Och livet hann aldrig riktigt med
Så många år som gick, som bara tog en halv minut
Där blev vi motvilligt lämnade ifred.

När vi sprang bort ifrån närheten
Där försvinner resten av våra liv.

…..

Jag har låtit allt förfalla i mitt hem, utom blommorna, som får vatten. Annars ligger kläder överallt, papper, tidningar, väskor, huller om buller. Stor diskhög, Jag stoppar i mig det nödvändigaste. Mestadels går jag undan, ….undviker kontakt.

Gud i himlen hör mig. Du känner mig, du vet vilka ok jag burit.
Jag vet att du känner till hålet i mitt bröst, där kärleken skulle bott i min barndom.
Kan det läka … kan hålet i mig fyllas ?….
Är det för sent ?

Jag hoppas ju att jag ska få uppleva det innan allt är slut.
Är det att hoppas på för mycket ?

Vem där ?
Är det du jag längtat efter och önskat mig i hela mitt liv ?
Är det du som längtat efter mig … i hela ditt liv?
Eller är det bara en naiv dröm ?
Innan sagan tagit slut.

….
Ur den djupaste sorg, kommer de vackraste glädjetoner.
De mest glittrande ord, springer ur de djupaste svarta brunnar.

Jag sjöng de vackraste ord jag kunde frambringa idag, för ett litet nytillkommet underverk. Jag tog fram min styrka…. men nu är jag svag, nu är jag bräcklig.
Nu är jag liten….. och jag finner ingen tröst.
Önskar att någon ängel …..

…. har slut på ord nu

….
Kylan biter lite mot mitt ansikte när jag går ut.
Jag går helst inte ut så ofta nu, ibland måste jag.
Jag köper tröst på Konsums sötsaksavdelning… ler ansträngt mot eventuella bekanta, använder skämt för att undvika det ingen vill höra

Mina dansben, vill inte dansa, ögonlocken känns tunga, letar efter glimten…
Hittar den inte ….

Jag känner mig brutalt ensam just nu … och ledsen. Världen snurrar på där utanför.. för mig står allt still. Smärtan från tandläkarbesöket i morse, och räkningen som följde skulle normalt sett va nåt negativt…. men inte idag.

….
Jag fortsätter i moll… för just nu är det den tonart som speglar min melodi, och mina texter. Givetvis finns vill några som läser hellre läsa om dur, … men ingen så mycket som jag….. men just nu går den sanna melodin i moll, och jag måste vara sann mot mig själv.

Jo … jag låtsas en aning, inför andra…. jag behöver distraktion för att hålla huvudet ovan ytan.

Men jag känner mig ändå ensam och ledsen. Just nu skulle jag velat haft en hand på min axel. Masken rasar om kvällen ……

..
Väntar… väntar… väntar
livet är i träda….
Ögonen avslöjar troligtvis att jag inte är lycklig.
Jag kämpar ändå på, låter inte de viktiga sakerna förfalla helt.

Jo jag har lite stökigt hemma, och diskbänken är inte alltid ren..
Men blommorna lever, jag har nyss tvättat, jag äter någorlunda bra, jag hjälper fortfarande min gamla moster med det hon behöver hjälp med, jag åkte iväg till Stockholm trots det långa ansiktet.
Jag tränar med Åsa och Per-Åke, och skall spela på Åsa dop…
Skrev musiktext till deras dotter.,..

Jag gör allt det där… men jag är långt ifrån glad, och att en tand gick sönder är trots allt ett litet bekymmer när man ser till det större perspektivet..

känner mig rätt billig och maktlös… och rätt ledsen

..
Far ….vad är det för mening…
Jag har gått genom skärseld, och tillbaka till livet

… för vad ?

Kanske är det mitt fel, jag vet inte.
Jag ser inte ljuset nu, jag ser inte kärlek, var är den ?

Far … du tror inte chiefen kan hjälpa till lite ?
Det är mer än bara det tre orden far…. det är bekymmer.

…snälla far, hjälp mig… hör med chiefen

…..
De odödliga

När jag promenerar hem ikväll, och tittar upp mot stjärnorna, ser jag ini evigheten, en aning. Luft tränger in i mina krampande bekymmersfyllda lungor.
Jag går med något lättare steg än för några timmar sedan, och orsaken är outgrundligt, förbryllande, basal.
När ingen logik kan trösta mig, när inga vackra smickrande ord kan nå förbi mina tunga andetag, när inge ”pensionärspepping”, ”ta dig i kragen” eller ” se vad soligt det är ute” förändrar min inre oro…..

…. då träffar jag en odödlig.

Solin 5 år gammal, skiner upp som namnet förpliktigar, som en solstråle, när jag kommer in på caféet. Hon säger till mig med en gång att hon skall stanna kvar på caféet med mig (och Rooney) och inte följa med sin mamma hem. Nu skulle jag följa med dem alla hem för middag, men det förstod inte Solin med en gång, hon trodde inte att jag skulle följa med Familjen hem. Där till en början kände jag mig aningen mer levande och aningen mindre bekymrad med ens. När vi sedan hela gänget gick hemåt för att överföra bilder från min disk till ett bröllopspars dator, så tog Solin min hand och propsade hela vägen hem att få hålla den….

Jo … barn är odödliga, så länge de förblir barn och lever i nuet, så länge de får behålla sin lekfullhet, sin naivitet, sin uppriktighet, och sin brutala kärlek. Så alla barn är inte lika odödliga, i sitt eget sinne, men de flesta…
Sedan finns det odödliga vuxna i en annan bemärkelse, då framstår den självbilden inte alls lika sympatisk, utan ofta är det ett resultat av bekymmerslöshet, ett liv i gräddfilen, vilket i rätt många fall lämnar dessa utan empati och medkänsla

De levande döda

… finns det oxå minst två sorter av. Jag tillhörde ett kort tag de levande döda.
I mitt fall pga att omgivningen inte klarade av min enorma dåvarande sorg och ångest, varken vänner eller sjukvård… alla stod handfallna inför en av de mest naturliga saker i livet…. så jag till en början motvilligt med på att stoppa i mig ”lyckopiller” eller som det hette rent medicinskt ”antidepressiva mediciner”. Jag upplevde då varken glädje eller sorg, vilket ärv det samma som att vara levande död.

Den andra sortens levande döda, har kanske inte sitt raka streck till livskurva, så långt ned i dyn som den lessne deprimerade personen, men likaväl, upplever de inga toppar eller bottnar, hävdar jag att de likt EKG, och EEG är levande döda om strecket förblir rakt.

De levande

Numer söker jag i största möjliga mån befinna mig i lyckan då den kommer, om än den bara hälsar på i nån minut. Och jag försöker i största möjliga mån befinna mig i sorgen, eller andra mindre önskvärda känslotillstånd, när de kommer…

Jag accepterar inte längre att för andras skull, ge sken av att vara glad, om jag är ledsen. Jag accepterar ej heller att någon ska tvinga ner mig i ledsenhet när jag lycklig. Med andra ord är jag i den bemärkelsen högst levande … just nu.
Sedan gör REN kärlek, så som den Solin gav mig idag, varje människa mer levande, ty ärligare kärlek, och mer livsgivande energi existerar inte på denna jord.
Stjärnorna ger mig distans, naturen frihet, men kärlek …. utan förbehåll, det finns inte i det formatet någon annan stans.

De döda

.. pratar vi sällan om, och vår egen död, kan vara fruktansvärt att ens tänka på.
Jag är inte annorlunda där. Jag finner det svårt att prata om döden, jag vill ju likt många andra inte dö …åtminstone inte i förtid.
Att vi skall dö vet vi alla om, men vill inte tänka på det.. och det är i sig naturligt, då vår instinkt säger åt oss att överleva till varje pris…

Men vi vill inte dö, inte förrän vi levt färdigt.
Jag vill leva länge … jag vill älska …jag vill ge och ta…

gonatt alla stjärnor på stjärnhimlen